1.1.1855 Woldemar von Daehn–LM
Finsk text
Rakas ystävä!
Tuskin mahdat uskoa miten iloiseksi teit minut, kun kirjoitit. On kyllä hyväksi tuntea itsensä vanhojen ystävien muistamaksi. Kun sain kirjeesi, en heti ymmärtänyt keneltä se voisi olla, sillä en tunnistanut käsialaa. Kun sitten avasin kirjeen ja näin, että se oli sinulta, voinet kuvitella, miten ilahduin. Mutta tuopa johtui pelkästään siitä, että näin kirjeesi. Luettuani sen olin kaksinverroin iloisempi: Tuhannet kiitokset, rakas ystävä, näistä riveistä ja erityisesti, siksi että kutsut minua ystäväksesi. Yrittäkäämme aina puhua toisillemme suoraan ja sellaisella luottamuksella kuin tähänkin asti, niin toivon, että mitä polkuja me elämän vaikealla ja työläällä taipaleella seuraammekaan, pysymme uskollisina ystävinä myötä- ja vastoinkäymisissä.
Kirjoitat, että Torsten on saanut pitää toimensa Adjutanttina. Ajattelin heti, että hänen on palattava rintamalle, kun kuulin että Bergistä on tullut Kenraalikuvernööri. Sain kunnian nähdä Bergin läänin kuvernöörin, Cronstedtin, luona. Mustaviiksinen ja peruukkipäinen hyvin pitkä mies – vaikuttaa täydelliseltä hovimieheltä. Tämä riittänee henkilöstä, joka ei kiinnosta Sinua eikä minua.
Näen kuvauksestasi, että elätte kuten ennenkin, että olette melkein [joka] ilta jossain yhdessä. Ymmärrät varmaan, että ”teillä” tuossa tarkoitan ”perhettä”, niin kuin Schiller sitä kutsuu. Vai niin, että Agneksella on meitä ikävä. Niin täytyy minunkin myöntää, että minulla on sangen ikävä häntä. En olisi uskonut, että sellainen tunne kuten rakkauteni Agnekseen olisi juurtunut sieluuni niin syvään, kuin asianlaita nyt todella on. Se, jonka sydäntä täällä maalla eniten ajattelen, on Agneksen. Onhan suloista antautua unelmilleen. Niin, rakas ystävä, usko minua, se on kaunis hetki, kun tietoisuus ensirakkaudestamme hiipii sydämeemme. Tarkoitan ensimmäistä tosirakkautta, onhan niitä kipinöitä voinut olla montakin, mutta tarkoitan sitä, kun kipinästä tulee liekki ja siitä valkea. Se on kyllä kaunis, jalo hetki. Se nostaa sielumme korkealla tämän maallisen yläpuolelle ja huudahdamme Runebergin sanoin:
Oi, kaksi karkaavaa vain tuokiota
vain kaksi pitkäst’ elämästä valveill’
on tomun horteest’ ihminen ja katseen
saa luoda riemuun henkimaailman;
ja toisen ensi lempi tuo, ja toisen
tuo hetki viimeinen.
suom. Otto Manninen
En soisi, että milloinkaan olisi ihmistä, joka ei saisi kokea sellaista hetkeä. Se jo itsessään puhdistaa ja jalostaa sielun. Niin, tämä voikin riittää jo näistä unelmista.
Sanot, että sitä täydellistyy vuosien mittaan ja kadottaa lapsellisuutensa. Se on totta, kun vain tutkii itseään vuosi sitten ja nyt, niin huomaa että sitä on huomattavasti varttunut ja kartuttanut vakautta ja kokemusta. Näin on erityisesti käynyt minulle menneenä vuonna. Uskon syyn olevan, että tässä iässä on vastaanottavaisempi kaikille ulkoapäin tuleville hyville ja jaloille vaikutteille.
Jouluaaton vietin kiltisti kotona maalla ja lapsista huvittuneena, kun kovasti intoilivat lahjoistaan. Olin kovin synkeissä tunnelmissa sen aaton. Ajattelin kaikkia ystäviä, jotka olivat niin kaukana. Pitkään viipyilivät ajatukseni Haminassa, jossa sydäntäni lähinnä olevin oleskelee. Synkkenin entisestäni, kun aloin ajatella erästä onnetonta, joka koettaa turruttaa myrskyisät tunteensa Krimin aseiden melskeessä, ja ehkä hän on onnistunut tuudittamaan sielunsa ikuiseen uneen tästä hänelle kovan kohtalon elämästä. Niin, sanon, että hänen kohtalonsa on kauhea ja sitäkin kauheampi sidottuaan omaan onnettomuutensa toisenkin. Hänen tarinansa voin kertoa joskus, kun istumme Haminassa kaksin. Hänen nimensä on Hornborg. Sen sijaan eilen illalla olin oikein iloinen. Ajattelin, että silloin kaikki rakkaimpani olivat kerääntyneet ympärilleni. Istuimme neljä sisarusta vanhan Isämme ympärillä. Sitten tuli posti ja toi kolme kirjettä Willebrandtilta, veljeltäni Karlilta ja sitten Sinulta, jolloin sain myös tietoja Agneksesta. Se oli siten ilon ilta Kuusistossa, vanhan vuoden viimeinen ehtoo.
Veljeni kirjoittaa lisäksi, että huhun mukaan kaartit palaavat keväällä Pietariin. Olisi siis mahdollista, että upseerina olisikin Suomessa, sillä Pietariinhan ne eivät jää. Terveiset Isälle on välitetty täsmällisesti; Ukko kovasti ilahtui, että vai niin, joku minut vielä Haminassa muistaakin.
Päällystakin jätin kuin jätinkin Hovirintaan. Yövyin parin virstan päässä sieltä, Gadolinien luona. Paluumatkalle en kuitenkaan voi ottaa pakettia, sillä matkustan veljeni kanssa ja hänen on mentävä Helsingin kautta. Mutta sanon Troilille, että hän kyselee sen perään.
Mutta nyt hyvästi tällä kertaa, lapset ovat täällä ja mekastavat niin, että ei oikein saa kirjoitettua eivätkä ajatukset oikein pysy koossa. Sano kaikille terveisiä, erityisesti Agnekselle ja sano, että olen korviani myötä rakastunut Sopliotasukseen.
Ystäväsi Woldemar Daehn
1. tammik. 1855 Kuusisto
Original (transkription)
|1|
1855 1/1tillagt senare
Älskade vän!
Du kan ej tro hvad Du gjort mig för en
glädje genom att skrifva till mig. Det gör
ändå så godt att se sig ihågkommen af
gamla vänner. När jag först fick brefvet
kunde jag ej begripa ifrån hvem det kunde
vara, ty jag kände ej stylen, men när jag
sedan bröt upp det och fick se att det var
från Dig, så må Du tro att jag blef glad
till mods. Men det var blott när jag såg
på brefvet. Efter att hafva läst igenom
det blef jag ännu dubbelt gladare: Tusen
tack, älskade vän, för dessa rader och främst
derföre att Du kallat mig Din vän. Försökom
alltid att tala till hvarandra med upprigtit
och med sådant förtroende som hittils, så
hoppas jag, att hvilka olika banor vi på
|2|
lifvets svåra och mödosamma stråt än må
följa, vi alltid skola förblifva hvad vi nu äro
två trofasta vänner så i med- som motgång.
Du skrifver att Torsten fått behålla sin
plats som Adjutant. Jag tänkte redan genast
när jag fick höra att Berg blifvit General-
Guvernör att han måste tillbaka i fronten.
Jag hade den äran att se Bergen på en bal
hos Gouvernören i länet Cronstedt. En mycket
lång karl med stora svarta mustascher och peruk;
tyckes vara en fulländad hofman – Det kan
vara nog om en person som hvarken
intresserar Dig eller mig.
Jag ser af Din beskrifning att ni lefver
alldeles som förut också, att ni nästan afton
är någonstädes tillsammans. Du förstår väl
att jag med ”ni” der menar ”familjen” som
Schiller kallar den. Jaså, att Agnes har
ledsamt efter oss. Ja, jag måste bekänna
att jag också har haft rätt ledsamt
|3|
efter henne. Jag skulle ändå ej hafva
trott att en känsla sådan som min kärlek
till Agnes hade fäst sig så djupt i min
själ, som förhållandet verkligen är. Det vars hjerta
jag mest tänker på här på landet så är det
Agnes, det är ändå ljuft att få öfverlemna
sig åt sina drömmar. Ja, älskade vän, tro
mig, det är en skön stund, då medvetandet
af vår första kärlek, smyger sig in i vårt
hjerta; jag menar den första verkliga kär-
leken, man kan hafva många gnistor förut;
men jag menar när gnistan utvecklar sig till
flamma och der till låga, ja det är en skön, en
hög stund. Det lyfter vår själ högt ofvan detta
jordiska och man utropar med Runeberg:
Det är blott två minuter.
Ja, af det långa lifvet endast tvenne,
Så menniskan, ur stoftets dvala väckt,
Med vällust emot andeverlden skådar.
Och dessa gry med hennes första kärlek
Och hennes sista stund.
Jag säger måtte det alldrig finnas en menniska,
som ej får njuta en sådan stund; den allena
renar redan och förädlar själen. Ja det kan
väl vara nog med dessa drömmar redan.
Du talar om att man fullkomnas med åren
och förlorar det barnsliga. Det är sannt bara man
undersöker sig sjelf för ett år sedan och nu så
märker man att man blifvit bra mycket äldre
och vunnit mycket i stadga och erfarenhet. I synnerhet
har det så varit med mig det sista året. Jag
tror orsaken lär vara den att man i denna
ålder är mera mottaglig för allt godt och ädelt
intryck utifrån.
Julaftonen tillbringade jag mycket beskedligt
hemma på landet och roadetillagt mig åt barnen,
som voro i en ryslig exaltation öfver sina
julklappar. Jag var mycket dystert stämd
den afton. Jag tänkte på alla vänner som
voro långt bort ifrån en. Länge hvilade
min tanke på Fredrikshamn, der den
vistas som ändå nu ligger en närmast
om hjertat. Men jag mörknade ännu
|5|
mera när jag kom att tänka på en
olycklig, som nu söker att döfva sina
stormande känslor bland vapnens brak
uti Krim, och kanske har han lyckats att
söfva sin själ i en evig sömn från detta
lifvets, för honom, oblida öde. Ja, jag säger
blott att hans öde är rysligt och ännu
rysligare derigenom att han förbundit en annans
olycka med sin. Hans historie kan jag berätta
när vi någongång sitta i Fredrikshamn
på tu man hand. Hans namn är Hornborg.
I stället var jag mycket glad i går afton. Då
tyckte jag alla som voro mig kärast voro
församlade omkring mig. Vi sutto fyra syskon
omkring vår gamla Far så kom posten och
hemtade tre bref från Willebrand, från min
bror Karl och så från Dig, der jag äfven fick
underrättelser om Agnes. Det var således en
glädjens afton på Kuustö, den sista afton
på det gamla året.
Min bror skrifver dessutom, att det går
|6|
ett rykte att gardena skola i vår tillbaka
till Petersburg. Det vore möjligt således
att man som officer komme att stå i Finland,
ty i Petersburg skulle de ändå alldrig blifva.
Helsningarna till Pappa ha’ blifvit punktligen
framförda; Gubben blef så glad och munter,
jaså, att ändå någon i Fredrikshamn ändå
kom ihåg mig.
Paltån lemnade jag rigtigt på Hofrinda.
Jag låg öfver natten några verst derifrån
hos Gadolins. Men på min återkomst kan
jag ej taga pakettet, ty jag resertillagt med min bror
och han måste resa öfver Helsingfors.
Men jag skall väl säga åt Troil att han
frågar efter det.
Men nu farväl för denna gång, barnena
äro här och stoja så att det ej vill blifva ordentligt
skrifvit; man vill inte kunna hålla ihop
|7|
tankarna. Helsa alla ifrån mig och i synnerhet
Agnes och säg åt henne att jag är kär öfver öronen i Sopliotasus.
Din vän
Woldemar Daehn
d. 1a Jan.Januari 1855
Kuustö
Älskade vän!
Du kan ej tro hvad Du gjort mig för en glädje genom att skrifva till mig. Det gör ändå så godt att se sig ihågkommen af gamla vänner. När jag först fick brefvet kunde jag ej begripa ifrån hvem det kunde vara, ty jag kände ej stylen, men när jag sedan bröt upp det och fick se att det var från Dig, så må Du tro att jag blef glad till mods. Men det var blott när jag såg på brefvet. Efter att hafva läst igenom det blef jag ännu dubbelt gladare: Tusen tack, älskade vän, för dessa rader och främst derföre att Du kallat mig Din vän. Försökom alltid att tala till hvarandra med upprigtit och med sådant förtroende som hittils, så hoppas jag, att hvilka olika banor vi på|2| lifvets svåra och mödosamma stråt än må följa, vi alltid skola förblifva hvad vi nu äro två trofasta vänner så i med- som motgång.
Du skrifver att Torsten fått behålla sin plats som Adjutant. Jag tänkte redan genast när jag fick höra att Berg blifvit GeneralGuvernör att han måste tillbaka i fronten. Jag hade den äran att se Bergen på en bal hos Gouvernören i länet Cronstedt. En mycket lång karl med stora svarta mustascher och peruk; tyckes vara en fulländad hofman – Det kan vara nog om en person som hvarken intresserar Dig eller mig.
Jag ser af Din beskrifning att ni lefver alldeles som förut också, att ni nästan afton är någonstädes tillsammans. Du förstår väl att jag med ”ni” der menar ”familjen” som Schiller kallar den. Jaså, att Agnes har ledsamt efter oss. Ja, jag måste bekänna att jag också har haft rätt ledsamt|3| efter henne. Jag skulle ändå ej hafva trott att en känsla sådan som min kärlek till Agnes hade fäst sig så djupt i min själ, som förhållandet verkligen är. Det vars hjerta jag mest tänker på här på landet så är det Agnes, det är ändå ljuft att få öfverlemna sig åt sina drömmar. Ja, älskade vän, tro mig, det är en skön stund, då medvetandet af vår första kärlek, smyger sig in i vårt hjerta; jag menar den första verkliga kärleken, man kan hafva många gnistor förut; men jag menar när gnistan utvecklar sig till flamma och der till låga, ja det är en skön, en hög stund. Det lyfter vår själ högt ofvan detta jordiska och man utropar med Runeberg:
Det är blott två minuter.
|4|Ja, af det långa lifvet endast tvenne,
Så menniskan, ur stoftets dvala väckt,
Med vällust emot andeverlden skådar.
Och dessa gry med hennes första kärlek
Och hennes sista stund.
Jag säger måtte det alldrig finnas en menniska, som ej får njuta en sådan stund; den allena renar redan och förädlar själen. Ja det kan väl vara nog med dessa drömmar redan.
Du talar om att man fullkomnas med åren och förlorar det barnsliga. Det är sannt bara man undersöker sig sjelf för ett år sedan och nu så märker man att man blifvit bra mycket äldre och vunnit mycket i stadga och erfarenhet. I synnerhet har det så varit med mig det sista året. Jag tror orsaken lär vara den att man i denna ålder är mera mottaglig för allt godt och ädelt intryck utifrån.
Julaftonen tillbringade jag mycket beskedligt hemma på landet och roade mig åt barnen, som voro i en ryslig exaltation öfver sina julklappar. Jag var mycket dystert stämd den afton. Jag tänkte på alla vänner som voro långt bort ifrån en. Länge hvilade min tanke på Fredrikshamn, der den vistas som ändå nu ligger en närmast om hjertat. Men jag mörknade ännu|5| mera när jag kom att tänka på en olycklig, som nu söker att döfva sina stormande känslor bland vapnens brak uti Krim, och kanske har han lyckats att söfva sin själ i en evig sömn från detta lifvets, för honom, oblida öde. Ja, jag säger blott att hans öde är rysligt och ännu rysligare derigenom att han förbundit en annans olycka med sin. Hans historie kan jag berätta när vi någongång sitta i Fredrikshamn på tu man hand. Hans namn är Hornborg. I stället var jag mycket glad i går afton. Då tyckte jag alla som voro mig kärast voro församlade omkring mig. Vi sutto fyra syskon omkring vår gamla Far så kom posten och hemtade tre bref från Willebrand, från min bror Karl och så från Dig, der jag äfven fick underrättelser om Agnes. Det var således en glädjens afton på Kuustö, den sista afton på det gamla året.
Min bror skrifver dessutom, att det går|6| ett rykte att gardena skola i vår tillbaka till Petersburg. Det vore möjligt således att man som officer komme att stå i Finland, ty i Petersburg skulle de ändå alldrig blifva.
Helsningarna till Pappa ha’ blifvit punktligen framförda; Gubben blef så glad och munter, jaså, att ändå någon i Fredrikshamn ändå kom ihåg mig.
Paltån lemnade jag rigtigt på Hofrinda. Jag låg öfver natten några verst derifrån hos Gadolins. Men på min återkomst kan jag ej taga pakettet, ty jag reser med min bror och han måste resa öfver Helsingfors. Men jag skall väl säga åt Troil att han frågar efter det.
Men nu farväl för denna gång, barnena äro här och stoja så att det ej vill blifva ordentligt skrifvit; man vill inte kunna hålla ihop|7| tankarna. Helsa alla ifrån mig och i synnerhet Agnes och säg åt henne att jag är kär öfver öronen i Sopliotasus.
Din vän
Woldemar Daehn
d. 1a Jan.Januari 1855 Kuustö