höstterminen 1858 Alexander den Store, såsom föremål för poesin

Svensk text

|1|

Alexander den Store, såsom föremål för poesin.

Att åt en så väldig storhet bland menniskoslägtets heroer, som Alexander af Macedonien det var, historien beundrande upprest monumenter, är naturligt. Arrianus, Diodorus, Plutarchus, Curtius äro de bland gamla tidens skriftställare, som hufvudsakligast bidragit till att bringa Alexanders bild för efterverldens ögon. Stor, kolossal, som denna bild i sig sjelf var, skulle den i sanning icke behöft några af fantasin tillsatta ornamenter för att imponera. Men det är nu engång fallet, att hvarje mera storartad, mera liksom ur händelsernas vanliga gång ryckt, företeelse, när den på ryktets eller traditionens väg från den ena undrandes = beundrarens mun komma i den andras, just tillfölje af sin ovanlighet starkare anslår de hörandes och berättandes fantasi och derföre under sin osynliga resa undergår åtskilliga transfigurationer. Så hafva ock de historieskrifvare, som först tecknat Alexanders bild, slagne af dennas storhet, som de icke kunde fatta, som kom dem att svindla, kanske ock mer för att den ännu ej var så|2| aflägsen, tillåtit sin fantasi att liksom tillägga ornamenter till denna bild. Curtii Alexanders historia t. ex. är snarlik en roman. – Alexanders bild är dock för stor, än att den icke af det forskande ögat skulle kunna skådas klar och tydlig genom de, man kunde säga, – arabesker, som menniskors beundran skingrat omkring den. – Numera har Alexander af kritiska och snillrika historieskrifvare att framställts åtminstone i det närmaste, sådan han i verkligheten varit.

När man med öppet sinne följt Alexander genom hans bragdrika lefnad, tränger sig ovilkorligen den tanken på en, att här finnes en rik grufva för poeterna; – och i sammanhang härmed frågar man sig: har då icke Alexander blifvit poetiskt behandlad?

Att man icke förrän långt in i medeltiden finner ett jakande svar på denna fråga, torde förefalla förvånande. Denna förvåning minskas dock något, när man kastar en pröfvande blick på tiderna och förhållandena efter Alexanders död. Tillståndet i Asien och östra Europa var i sanning, sedan hans mäktiga hand upphört att hålla till|3|samman de stridiga elementerna, sådant, att sånggudinnorna icke kunde finna någon plats, nog fridlyst, att blifva deras hem. Orienten sönderslets af de blodiga arfstvisterna efter den mäktige eröfraren, – der hans minne således icke inspirera skalderna, hvilka naturligtvis icke älska en man, som åstadkommit så blodiga hvälfningar i deras fosterbygder. Hans minne dog dock icke ut der, – det fortlefde i folkets mun, i legender och sagor. – Grekerna åter måste betrakta honom såsom den der gifvit deras frihet dödsstöten, – det hade derföre varit onaturligt om någon hellenisk skald stämt sin lyra till att förherrliga hans bedrifter. Att af de romerska poeterna, för hvilka han dock icke kunde vara obekant, ingen besjungit honom det kunde snarare väcka vår förvåning, – svårt torde det åtminstone vara, att uppgifva en bestämd orsak hvarföre det icke skett, om icke den, att han icke var Romare. Sedan den romerska litteraturens blomstringstid var förbi, stundade denna ultrabarbariska kejsartid, som efterföljdes af den icke stort mindre barbariska folkvandringstiden; att vänta några poetiska minnes märken från denna period kan väl knappast falla någon in.|4| Först sedan nära halftannat årtusende förgått från den tid, då han utförde sina hjeltedater, finna vi poesin hafva bemäktigat sig hans gestalt. – Och hurudan framgår han nu ur medeltidens diktares fantasi?

Det var icke hos de grekiske och romerske historieskrifvarene, medeltidens skalder funno materialet till sina Alexanderspoemer, ty de kände dem icke. De legender och sagor, som i Orienten, om ock vanställdt, fortplantade hans minne, spridde sig småningom till Europa, hufvudsakligen genom korsfararene. Omkr.Omkring år 1100 blef ock ett af en Simeon Seth (under det falska namnet Callisthenes) i Constantinopel hopskrifvet arbete om Alexander den store, till det mesta bestående af persiska legender, bekant i det vestra Europa. Det var förnämligast detta arbete, som – jemte korsfararenes berättelser och öden – erbjöd poeterna den rika mängd äfventyr, i hvilka de låta sin Alexander excellera. De franska trouvèrerne tillkommer äran, att först hafva besjungit honom. Bland de 11 trou|5|vèrer, om hvilka man vet, att de haft Alexander till föremål för sina diktningar, äro de förnämligaste Lambert le Court och Alexandre de Paris. Ett Alex.-poemAlexander-poem som 1184 bär hvardera dessa namn; det förstorades dessutom af en Thomas de Kent, som lefde mer än ett sekel sednare. En egenhet hos denne är att han låter reminiscenser af Arthursagan dyka fram i dikten om Alexander. Att Alexanders bild måste blifva högst förvriden genom alla de olika elementer, som gåfvo stoff åt de franska trouvèrernes arbeten om honom, är naturligt: orientaliska sagor, hopblandade med occidentaliska och gjutna i riddare-epopéens form och anda, – detta måste af Alexander göra en chevalier errant, en ridderlig äfventyrare, visserligen framställd i de mest storartade proportioner. Det måste man medgifva att de franska sångarene bemödade sig att framställa honom såsom ett ideal af hjeltemod och storhet: luft och vatten, himmel och helvete äro elementer, i hvilka han ogeneradt agerar – och|6| galant och chevaleresque är han derjemte. Men icke fick den lyssnande allmänheten ur dessa sånger ens en aflägsen föreställning om hurudan Alexander i verkligheten varit. – Samma karakter som dessa franska, hafva ock de tyska eper, som besjunga Alexander. Också här funno sagorna (och de franska sångerna) om honom flera poetiska bearbetningar; den mest betydande af dessa dikter är den af presten Lamprecht, – egentligen en bearbetning (och förbättring) af den franska af Lambert le Court, hvars namn tydligen ock blifvit förtyskadt; förtyskarens är obekant. Denna dikt tillerkänna de tyska litteraturhistorici – isynnerhet Gervinus – ett högt poetiskt värde; men de torde väl dock medgifva att detta värde icke mycket förminskades, om man i stället för Alexanders namn substituerade någon annan hjeltes, – ty det är, såsom sagdt, icke Alexander, sådan han var, utan ett medeltidiskt hjelteideal, som här framställes. – En Ulrich von Eschenback, en Rudolf von Ems och en mängd sednare rimmare hafva ytterligare behandlat samma ämne.

|7|

Ganska otillfredsställd vänder man sig från denna Alexander-litteratur, man kunde nästan säga från dessa Alexander-karrikaturer, otillfredsställd så mycket mera, som man icke finner Alexander besjungen af nyare skalder. Denna omständighet tyckes antyda, att han icke erbjuder material för poetisk behandling. Men vi våga påstå att han är en af de mest poetiska gestalter på den stora tafla, historien upprullar för våra ögon. – Låtom oss först i korthet betrakta hufvudmomenterna af hans rika lif.

Vi se honom som en blomstrande yngling, rikt utrustad med naturens yppersta gåfvor, hängifvande sig åt sin andliga och kroppsliga utbildning; – verldens störste filosof bemödad att bibringa honom, sin älskade, beundrade lärjunge, sin bästa viskal, – biträdd i sina bemödanden af den ädle Leonidas. Ynglingen lyssnar med öppet sinne till deras läror, dem hans ovanliga snille lätt fattar; – men hans eldiga håg får ock emottaga intryck från annat|8| håll: smickraren Lysimackus vet att ställa sig in hos Alexander, och skadar honom genom att gifva hans poetiska håg en alltför fantastisk riktning: ynglingen drömmer om att uppträda, en annan Achilles, med sin vän Hefästion, som Patroklus. Hans ärelystnad (underblåst, utom af Lysimachus, äfven af en sofist Kallisthenes) växer, – kraft och mod häfva hans barm, – han känner lust att eröfra hela verlden, – utbrister i sorg öfver att ”hans fader eröfrar allt och lemnar intet åt honom”. – Då mördas plötsligt hans fader; – det mål, denne sträfvat för, står klart för hans unge sons inspirerade själ. – Framåt, framåt till seger öfver österns barbarer! – – –

Det är på de Trojanska fälten. Alexander offrar med sin här åt de fallne grekiske hjeltarnes skuggor; – Achilles’ och Patroklos’ grafvar kransas med blommor; – hela armén lifvas af poetisk enthusiasm. Hellenerne glömma att Alexander tuktat och kufvat deras fosterland, de se nu i honom den unge, poetiske hjelten, som skall|9| föra dem till seger öfver deras gamle fiender, Perserne, – de sentera det grekiska i hans uppträdande. – Vid Granikus floden håller den persiska hären. Dess anförare afvakta med stolt hån den unge pojken, som de, bunden i gyllene bojor, skola föra till persiske kungen. Memnon endast råder till försigtighet. Då ljuder vapengny och härskri. Alexander synes med sin här på andra sidan floden: ”Hellesponten skulle skämmas att hafva burit oss öfver om vi nu fruktade för en bäck!” utropar han och simmar öfver floden med sin här. Het strid. Alexander är nära att dödas af två förnäma Perser, men räddas af Klitos. Perserne fly. Segerns känsla lifvar Alexander: ”Det är sannt, hvad Pythia sade mig, – jag är oemotståndlig!”

Alexander ligger sjuk i Tarsus, – härförare och läkare frukta för hans lif, – hären är orolig; läkaren Philippus erbjuder sig, att rädda honom från döden. – Alexander får af Parmenio ett varnande bref, men hans själ är för hög för att|10| misstro. Han intager lugnt den af Philippos tillredda medicinen och öfverräcker i detsamma åt honom Parmenios bref. Tårar af rörelse darra i Philippi ögon, han svär Alexander evig trohet och vänskap. – Sltillagt av utgivarenaget vid Issus är vunnet, segerfröjd och festmusik ljuda kring nejden. Darii moder, en gemål och två döttrar äro fångna, – de bida i själsångest i sitt tält på det öde, som skall drabba dem, – oroliga ock för Darii. Då inträda Alexander och Hefästion. Darii moder, oviss hvilkendera som är kungen, kastar sig för Hefästions fötter, – han drager sig tillbaka, hon märker sitt misstag, men Alexander lugnar henne, sägande: ”ni misstar er icke, också denne är Alexander”.

År hafva förflutit; lysande segrar blifvit vunna, Asien är underkufvadt, Alexander den störste bland dödlige. – Är han också lycklig? Nej; – den rena ungdomsenthusiasmen är förbi hos honom och hans här. Ärelystnaden flammar väl ännu mäktig och stark i hans själ, men den är icke densamma som förut, – den är kanske mera eröfringslystnad. Och hans ädla hjerta|11| är icke mera så fläckfritt som förr. Orientens lyx och yppighet, smickrande hofmän och hans enorma medgång hafva inverkat menligt på honom, – hans Macedoniers tilltagande köld och motvilja för hans företag har sårat honom, – han är oförstådd, – och blir stundom bitter, – ja grym. – Vi se honom nu såsom Asiens konung i orientalisk pomp och ståt, omgifven af persiske store, som hylla honom. Darii död har smärtat honom, – han bestraffar med stränghet dennes mördare. Macedonierne synas icke belåtne med hans alltför persiska beteende. –

Ett gästabud är slutadt Alexander står gripen af sorg vid Klitos’ lik, – vännens, som han i ett ögonblick af berusning mördat. Parmenios och Philotas’ skuggor sväfva hotande för hans själ; – intet kan skingra hans förtviflan. Sofisten Anaxarchus söker med sitt usla smicker trösta honom, – lyckas naturligtvis icke. Först hans generalers påminnelse om hvad han är skyldig sig och sin här förmå rycka honom från vännens lik, – och nu bär det af till nya segrar, ny ära. –

|12|

Det är i Babylon. Alexander är midt i ärans, öfverflödets, nöjenas sköte. Han är ock förändrad, – den mäktige orientaliske monarken kan ju icke vara densamme, som den kämpande, segrande grekiske ynglingen. Det ädla, poetiska hjertat lyser dock ofta fram, – så vid det tillfälle då han tager farväl af sina grånade macedoniske kämpar, som skola återvända till fäderneslandet, – ett farväl för alltid! – eller när han brister i sorg vid tanken på vännen Hefästion, som han förlorat. – Rastlös arbetar hans ande ännu på stora planer, – – hade han lefvat och genomfört dessa, – hurudan hade han väl då blifvit? ...... Vi se honom slutligen på sin dödsbädd, omgifven af sina persiska gemåler och sina trogna grånade vänner. De öfverraskas af hans död, – sorg, förskräckelse, rådlöshet herrska, der några ögonblick förut den mäktigaste menniskoande styrt allt med en blick ur detta öga, som nu var slocknadt för alltid. –

|13|

Vi hafva sökt framhålla de mest karakteristiska tavlor ur hans lif. Hvad som strax faller i ögonen vid betraktandet af detta är den pathos, som utgör grunddraget i hans karakter; och om vi med Hegel vilja skilja emellan den subjektiva och den objektiva pathos, är det hufvudsakligen den objektiva, som uppenbarar sig i den förra delen af hans lefnad, – hvaremot den subjektiva stundom röjer sig under hans sednare lefnadsår. – En annan observation, som man icke kan underlåta att göra, är den, att hans gestalt är så stor, att den fördunklar allt som omgifver densamma, – eller rättare, att de honom omgifvande gestalterna blifva synliga, träda i dagen, blott i den mon de belyses af honom. Men han är stor genom sina handlingar: uppfylld af en stor idé kämpar han för denna med ett snille ett mod, en segerlycka, exempellösa i historien; – han kämpar, hans lif är derföre också rikt på konflikter, rikare, ju längre han hinner på sin bana, och ju mindre den pathos, som alltännu lifvar honom, delas af hans omgifning.|14| Den vanliga menniskan kan icke länge genomträngas af en stor idé, – enthusiasmen för denna är hos henne en starkare eller svagare känslosvallning, som enligt naturliga lagar icke kan räcka länge. Hos Alexanders kämpar måste denna enthusiasm också slockna, i den mon de blefvo mätta genom segrar och byte, – denna mätthet fostrade likgiltighet och, – åtminstone ögonblickligt, – misstroende för honom och hans vidare planer. Och det är detta som jag skulle vilja anse för den tragiska vändningen i hans lif. – Hans segerbana är ej slutad än, men den förändras, som han sjelf, småningom karakter. Hvarje despot är isolerad, ställd på en för en menniska onaturlig ståndpunkt, och just derföre går småningom det rent menskliga hos honom under. – Så långt, eller kanske – så lågt, hade Alexander ännu ej hunnit, då döden på sina armar bortförde honom. Hans död är derföre icke tragisk. Den afbryter hans lefnadstråd, då han, tillfölje af despotismens tjusning, blifva sitt fordna jag otrogen. ”Alexander har|15| haft den lyckan, att dö i rättan tid; man kan visserligen kalla det en lycka, men det är mycket mera en nödvändighet. På det han måtte stå som en yngling för efterverldens ögon, måste en tidig död bortrycka honom” (Hegel, Philos. der Gesch.Philosophie der Geschichte)

I stöd af det sagda påstå vi att Alexander den Store är en dramatisk karakter. Väl torde det icke vara en lätt uppgift att dikta ett drama, som skulle framställa Alexanders karakter och handlingar, hans kamp med den orientaliska verlden och konflikterna mellan honom och hans omgifning, – – men uppgiften vore, om icke så lätt, så desto mera stor. Det kunde naturligtvis icke blifva en tragödie i fransysk-klassisk styl, men denna styl är ju numera icke så förträfflig ansedd, – den tillåter ju, tillfölje af den stränga tidsenheten, ingen karaktersutveckling; – men just denna under kamp och konflikter fortgående karaktersutveckling är det, som ger den bästa grundvalen för ett stort drama. Shakespeare har lemnat oss lysande exempel på, huru fritt man kan förfara med rum- och tids-enheten; Hegel har ock intet deremot,|16| såvida det icke sker på bekostnad af den verkliga, dramatiska enheten. – Enligt hvad Hegel lärer om den episka poesin kan Alexander icke framställas såsom episk hjelte. Dertill handlar han för fritt ur sig sjelf, med sina handlingar omskapande den bestående verlden, – är för litet bunden af nödvändigheten och ”yttre förhållanden”, såsom gudamakter, styrande personer etc.et cetera – Men Hellenernes tåg, under hans anförande, till Persien, den segrande kamp, de utkämpa mot den orientaliska verlden, ödet som slutligen beröfvar dem deras hufvud och lemnar dem ”ett rof för hemska gudamakter”, – detta vore ett epos efter Hegels uppfattning; icke blott ett aggregat af äfventyr, som de medeltidiska), – hvars diktande hindras blott af den skugga, jättegestalten Alexander breder öfver de generaler och hjeltar, som å ömse sidor, stridde, segrade, stupade; – en skugga, som gör, att vi känna dessa kämpar för litet. –

Men om och Alexander aldrig skulle blifva den stora hjelten i ett stort historskt drama, så torde poesin dock komma att bemäktiga sig helst enskilda episoder ur hans lif, och sålunda i menniskornas medvetande, mera färgrikt än historien det gör, upplifva hågkomsten af den hjelte-yngling, som utgör den sista stora gestalten i den grekiska verlden, ‒ den ungdomliga heros Alexander af Macedonien.

Finsk text

Aleksanteri Suuri runouden aiheena

On luonnollista, että historia on pystyttänyt muistomerkkejä niin merkittävälle sankarille kuin Makedonian Aleksanteri oli. Vanhan ajan kirjailijoista hänestä ovat kertoneet jälkimaailmalle Arrianos, Diodoros, Plutarkhos ja Curtius.

Tämä jättiläinen olisi tehnyt vaikutuksen ilman mielikuvituksen lisäämiä koristeitakin. Mutta niin vain käy, että kun suurenmoinen, ikään kuin normaalin elämänkulun ulkopuolelle repäisty hahmo siirtyy maineen tai perinteen kantamana ihmettelijöiden ja ihailijoiden suusta suuhun, jo silkkaa poikkeuksellisuuttaan se vetoaa vahvasti kuulijoiden ja kertojien mielikuvitukseen ja kokee monia muodonmuutoksia. Niinpä nekin historioitsijat, jotka ovat ensimmäisinä piirtäneet kuvaa Aleksanterista, ovat hämmentyneet hänen pyörryttävästä suuruudestaan – Aleksanterin aika ei vielä silloin edes ollut kaukana – ja ovat käyttäneet mielikuvitustaan koristellakseen tätä kuvaa. Esimerkiksi Curtiuksen Aleksanteri-kuvaus tuo mieleen romaanin.

Aleksanterin hahmo on liian suuri, jotta tutkiva silmä näkisi selvästi niiden – sanoisiko arabeskien – taakse, joita ihailu on sen ympärille luonut. Nyttemmin tosin kriittiset ja kyvykkäät historioitsijat ovat esittäneet Aleksanterin ainakin likipitäen sellaisena kuin hän on todella ollut.

Kun seuraa avoimin mielin Aleksanterin maineikasta elämää, tulee väistämättä mieleen, että hänessä olisi runsas lähde runoilijoille. Niinpä ihmetteleekin itsekseen: eikö Aleksanteria ole käsitelty runoudessa?

Yllättävästi kysymykseen saadaan myönteinen vastaus vasta keskiajan loppupuolelta. Hämmästys tosin hälvenee, kun tarkastellaan Aleksanterin kuoleman jälkeisiä aikoja ja olosuhteita. Hänen vahvan kätensä lakattua pitämästä koossa riitaisia aineksia Aasian ja Itä-Euroopan tilanne kehittyi sellaiseksi, ettei runonjumalattarille totisesti olisi löytynyt rauhallista tyyssijaa. Itämaita raastoivat mahtavan valloittajan jälkeiset veriset perimysriidat. Aleksanterin muisto ei innoittanut runoilijoita, sillä eivät he rakastaneet miestä, joka oli pannut toimeen verisiä mullistuksia heidän kotitanhuvillaan. Ei Aleksanterin muisto silti kadonnut – se jatkoi elämäänsä kansan suussa, legendoissa ja saduissa.

Kreikkalaiset puolestaan muistivat, että Aleksanteri oli antanut kuoliniskun heidän vapaudelleen – tuskinpa kukaan helleenien runoilija olisi virittänyt lyyransa ylistämään hänen urotekojaan. Lähinnä voi ihmetellä, ettei hänen ylistystään ole laulanut kukaan roomalaisista runoilijoista, jotka varmasti tunsivat hänet. Tähän ei liene muuta syytä kuin se, ettei hän ollut roomalainen.

Rooman kirjallisuuden kukoistuskauden jälkeen koitti barbaarinen keisariaika. Sitä seurasi miltei yhtä barbaarinen kansainvaellusten aika, jolta tuskin tulisi mieleen etsiä runouden muistomerkkejä. Vasta lähes puolentoista vuosituhannen kuluttua Aleksanterin sankaritöistä runoilijat löysivät hänen hahmonsa. – Millaisena hän sitten näyttäytyi keskiajan runoilijoiden mielikuvituksessa?

Kreikan ja Rooman historioitsijoilta keskiajan runoilijat eivät saaneet aineistoa Aleksanteri-runoihinsa, sillä eivät tunteneet heitä. Aleksanterin muisto oli säilynyt, joskin vääristyneenä, itämaisissa legendoissa ja saduissa, jotka levisivät Eurooppaan lähinnä ristiretkeläisten mukana.

Vuoden 1100 tienoilla Länsi-Euroopassa tuli tunnetuksi Aleksanteri Suurta käsittelevä Simeon Sethin (kirjoitettu väärällä nimellä Kallisthenes) Konstantinopolissa kokoama teos, joka sisälsi lähinnä persialaisia legendoja. Tämä teos – kuten myös ristiretkeläisten kertomukset ja kohtalot – tarjosi runoilijoiden aineistoksi runsaasti seikkailuja, joissa Aleksanteri sai loistaa.

Ensimmäisinä Aleksanteria ylistivät ranskalaiset truveerit. Etevimpiä niistä 11 truveerista, joiden tiedetään runoilleen Aleksanterista, ovat Lambert le Court ja Alexandre de Paris. Yksi vuodelta 1184 peräisin oleva Aleksanteri-runo on merkitty kummankin nimiin, ja runsaan vuosisadan kuluttua sitä laajensi Thomas de Kent. Hänen runonsa erityispiirteenä ovat muistumat Arthurin tarusta.

Ranskalaisten truveerien runoista Aleksanterista piirtyy vääristynyt kuva, sillä ainekset ovat peräisin moninaisista lähteistä – itämaisista saduista, joihin on yhdistelty länsimaisia satuja – ja muodoltaan ja hengeltään runot ovat ritarieepoksia: Aleksanteri kuvataan suurenmoiseksi ritarilliseksi seikkailijaksi, chevalier errant. Hänet esitetään sankaruuden ja suuruuden ihanteena: hän liikkuu luontevasti kaikkialla – ilmassa ja vedessä, taivaassa ja helvetissä – ja käyttäytyy sulavasti ja ritarillisesti. Näistä runoista ei kuitenkaan saa edes hämärää käsitystä siitä, millainen Aleksanteri oli todella ollut.

Samaan tyyliin kuin ranskalaiset, Aleksanteria ylistävät myös saksalaiset eepikot. Hänestä kertovista saduista (ja ranskalaisista truveerien lauluista) laadittiin saksaksi useita runomukaelmia. Merkittävin on pappi Lamprechtin runo, joka on oikeastaan Lambert le Courtin ranskalaisen runon (paranneltu) mukaelma. Kirjoittajan nimikin lienee muokattu saksalaiseksi. Runon laatijaa ei tiedetä. Saksalaiset kirjallisuudentutkijat – etenkin Gervinus – tunnustavat sen suuren runollisen arvon. Silti he varmasti myöntävät, ettei sen arvo kärsisi, vaikka Aleksanterin tilalle vaihdettaisiin jonkun toisen sankarin nimi. Sillä kyse ei ole Aleksanterista sellaisena kuin hän oli, vaan on kuvattu keskiaikaista sankari-ihannetta. Aihetta ovat käsitelleet myös Ulrich von Eschenback, Rudolf von Ems sekä eräät myöhemmät riiminikkarit.

Tällainen Aleksanteri-kirjallisuus tuottaa pettymyksen – voisi miltei puhua Aleksanterin pilakuvista. Pettymystä lisää se, ettei löydy myöhempiä Aleksanterista kirjoittavia runoilijoita. Eikö hänestä sitten ole runouden aiheeksi? Rohkenisin väittää, että hän on runollisimpia hahmoja kautta aikain. Tarkastellaanpa ensin lyhyesti hänen rikkaan elämänsä tärkeimpiä hetkiä.

Näemme hänet kukkeana nuorukaisena nauttimassa henkistä ja ruumiillista kasvatusta: maailman suurin filosofi opettaa rakastetulle ja ihaillulle oppilaalleen syvintä viisauttaan jalon Leonidaan avustamana. Nuorukainen kuuntelee opetusta avoimin mielin, ja poikkeuksellisen älykäs kun on, omaksuu sen helposti. Hänen tulinen sielunsa saa vaikutteita myös toisaalta: liehakko Lysimakhos mairittelee häntä ja ohjaa hänen runollista mieltään syvälle haaveisiin: Aleksanteri kuvittelee ryhtyvänsä uudeksi Akhilleukseksi, ja hänen ystävänsä Hefaistion esittäisi Patroklosta. Lysimakhoksen ja sofisti Kallistheneen lietsomana hänen kunnianhimonsa kasvaa. Voima ja rohkeus paisuttavat hänen rintaansa – hän haluaa valloittaa koko maailman. Hän voihkaisee apeana, että hänen isänsä valloittaa kaiken eikä jätä hänelle mitään.

Sitten hänen isänsä yllättäen murhataan, ja isän päämäärä kirkastuu pojalle ja innoittaa häntä: Mars eteenpäin, kukistamaan idän barbaarit!

Ollaan Troijan kentillä. Aleksanteri joukkoineen uhraa kaatuneille kreikkalaisille sankareille. Lasketaan seppeleitä Akhilleuksen ja Patrokloksen haudoille. Armeijaa elähdyttää runollinen innostus. Helleenit unohtavat, että Aleksanteri on kurittanut heidän synnyinmaataan ja alistanut sen – he näkevät hänet nyt nuorena sankarina, jonka johdolla uskovat voittavansa vanhan vihollisensa, persialaiset. Aleksanterin tavatkin ovat niin kreikkalaisia!

Persialaisten joukot ovat Granikosjoella. Niiden johtajat silmäilevät ylimielisen ivallisina nuorta poikaa, jonka aikovat viedä kultaisissa kahleissa Persian kuninkaan luo. Vain Memnon neuvoo heitä olemaan varuillaan. Silloin alkaa kuulua aseiden melskettä ja sotahuutoja. Aleksanteri on ilmestynyt joukkoineen vastarannalle: ”Hellespontos häpeää, että on kantanut meidät yli, jos nyt pelästymme puroa!” hän huutaa ja ui joukkoineen joen yli. Alkaa ankara taistelu. Kaksi ylhäistä persialaista on vähällä tappaa Aleksanterin, mutta Kleitos pelastaa hänet. Persialaiset perääntyvät. Voitto huumaa Aleksanterin: ”Pythia puhui totta – minä olen voittamaton!”

Aleksanteri makaa sairaana Tarsoksessa – sotapäälliköt ja lääkärit pelkäävät hänen henkensä puolesta, ja sotilaat ovat huolissaan. Lääkäri Filippos tarjoutuu pelastamaan hänen henkensä. Aleksanteri saa Parmenionilta varoittavan kirjeen, mutta on liian jalomielinen, jotta osaisi epäillä. Hän nauttii rauhallisena Filippoksen valmistaman lääkkeen ja ojentaa hänelle Parmenionin kirjeen. Liikutuksen kyyneleet nousevat Filippoksen silmiin – hän vannoo Aleksanterille ystävyyttä ja ikuista uskollisuutta.

Issoksen taistelu on voitettu, ja seudulta raikuu riemu ja juhlamusiikki. Dareioksen äiti, yksi hänen puolisoistaan ja kaksi tytärtään on vangittu – he odottavat ahdistuneina teltassaan, miten heidän käy. He pelkäävät Dareioksenkin puolesta. Aleksanteri ja Hefaistion astuvat sisään. Tietämättä, kumpi on kuningas, Dareioksen äiti heittäytyy Hefaistionin jalkoihin – Hefaistion astuu taaksepäin, ja nainen ymmärtää erehtyneensä, mutta Aleksanteri tyynnyttelee häntä: ”Ette te erehtynyt, hänkin on Aleksanteri.”

Vuodet vierivät, saadaan loistavia voittoja, Aasia kukistetaan. Aleksanteri on kuolevaisista suurin. – Onko hän myös onnellinen? Ei ole – hänen ja joukkojensa nuoruuden into on ohi. Kunnianhimo roihuaa vielä vahvana, mutta siitä on tullut pikemminkin valloitushalua. Eikä hänen jalo sydämensä ole enää tahraton. Itämainen loisto ja ylellisyys, liehittelevät hovimiehet ja valtava menestys ovat turmelleet hänet, omien makedonialaisten lisääntyvä kylmyys ja vastahakoisuus hänen pyrkimyksiään kohtaan ovat loukanneet häntä – häntä ei ymmärretä – ja ajoittain hän on katkera, jopa julma. Näemme hänet Aasian kuninkaana itämaisessa loistossaan. Suuret persialaiset hänen ympärillään juhlivat häntä. Dareioksen kuolema on tuottanut hänelle tuskaa – hän rankaisee tämän murhaajia ankarasti. Makedonialaisten mielestä hänen tapansa ovat liiankin persialaisia.

Pidot ovat päättyneet. Aleksanteri seisoo surun murtamana Kleitoksen ruumiin äärellä – ystävän, jonka on päihtyneenä tappanut. Parmenionin ja Filotaksen varjot häilyvät uhkaavina hänen yllään, eikä epätoivolla ole rajaa. Sofisti Anaksarkhos yrittää surkeasti mielistellen lohduttaa häntä, mutta siitä ei ole apua. Vasta kenraalien muistutettua, mitä hän on velkaa itselleen ja joukoilleen, hän lähtee ystävänsä ruumiin ääreltä. Niin marssitaan kohti uusia voittoja ja uutta kunniaa.

Ollaan Babylonissa. Aleksanteri nähdään kunnian, yltäkylläisyyden ja huvitusten keskellä. Hän on muuttunut – mahtava itämainen monarkki ei tietenkään ole enää taisteleva, voittava kreikkalainen nuorukainen. Jalo, runollinen sydän häivähtää silti näkyville tämän tästä – hänen jättäessään ikiajoiksi jäähyväisiä harmaantuneille makedonialaisille sotilailleen, jotka ovat lähdössä takaisin synnyinmaahan, tai kun hän on murtua surusta ajatellessaan menettämäänsä ystävää Hefaistionia. Hän uurastaa vielä levottomana suurten suunnitelmien parissa. Jos hän olisi saanut elää ja toteuttaa ne, millainen hänestä olisi tullut? Lopussa näemme hänet kuolinvuoteella, persialaisten puolisoitten ja uskollisten harmaantuneiden ystävien keskellä. Hänen kuolemansa yllättää heidät – he ovat surullisia, kauhistuneita ja neuvottomia – ja vain hetkeä aiemmin mahtava kuningas oli hallinnut kaikkea silmillään, jotka ovat nyt ikiajoiksi sulkeutuneet.

Olemme esittäneet tyypillisiä kohtauksia Aleksanterin elämästä. Ensimmäisenä pistää silmään hänen luonteensa peruspiirre, paatos. Jos haluamme Hegelin tavoin erottaa toisistaan subjektiivisen ja objektiivisen paatoksen, Aleksanterin elämän alkupuolella ilmenee lähinnä objektiivista paatosta, ja myöhempinä vuosina taas paljastuu hetkittäin subjektiivinen paatos.

Ei voi olla havaitsematta, että hänen suuri hahmonsa jättää varjoonsa kaiken ympäröivän tai että toiset hänen ympärillään tulevat näkyviksi, nousevat päivänvaloon, vain siinä määrin kuin hän valaisee heitä. Hän on suuri tekojensa ansiosta: suuren aatteen täyttämänä hän taistelee sen puolesta älykkäästi, rohkeasti, voitokkaasti – hänelle ei löydy historiasta vertaa. Hän taistelee, joten hänen elämänsä on täynnä ristiriitoja, ja niitä kertyy sitä enemmän, mitä pidemmälle hän ehtii ja mitä vähemmän hänen ympäristönsä jakaa häntä edelleen innostavan paatoksen.

Tavallista ihmistä ei enää siivitä suuri aate – sen virittämä innostus on pelkkää tunnekuohua, jota ei voi jatkua pitkään. Palo sammuu aikanaan Aleksanterin sotureistakin, heidän saatuaan kyllikseen voittoja ja sotasaalista – kylläisyydestä seuraa välinpitämättömyys ja – ainakin hetkittäin – epäluottamusta Aleksanteria ja hänen uusia suunnitelmiaan kohtaan. Tässä on mielestäni hänen elämänsä traaginen käänne. Hänen voittokulkunsa ei ole päättynyt, mutta sen luonne muuttuu vähitellen, kuten hänen omakin luonteensa. Itsevaltias jää väistämättä eristyksiin, joutuu luonnottomaan asemaan, ja siksi puhdas inhimillisyys vähitellen tuhoutuu hänestä. Niin pitkälle, tai kenties niin alas, Aleksanteri ei ole vielä ehtinyt, kun kuolema korjaa hänet. Siksi hänen kuolemansa ei ole traaginen. Hänen elämänlankansa katkeaa, kun hän yksinvallasta humaltuneena on luopumassa entisestä minästään. ”Onnekseen Aleksanteri kuoli oikeaan aikaan; sitä voi kutsua onneksi, mutta pikemminkin se oli välttämättömyys. Vaikka hän jälkimaailman silmissä näytti vielä nuorukaiselta, kuolema tempasi hänet varhain pois.” (Hegel, Philos. der Gesch.)

Kerrotun perusteella väitämme, että Aleksanteri Suuri on dramaattinen hahmo. Ei olisi helppoa kirjoittaa näytelmä, jossa kuvattaisiin Aleksanterin luonnetta ja tekoja, hänen kamppailuaan itämaisen maailman kanssa sekä hänen ja ympäristön välisiä ristiriitoja – mutta vaikka tehtävä ei olisi helppo, se olisi sitäkin merkittävämpi. Siitä ei tulisi ranskalais-klassisen tyylin tragediaa, mutta eihän tätä tyyliä nykyisin pidetä arvossa – sen ankara aikasidonnaisuus ei salli luonteen kehitystä. Silti juuri taistelun ja ristiriitojen keskellä jatkuva luonteen kehitys luo parhaan pohjan suurelle draamalle. Shakespearella on loistavia esimerkkejä siitä, miten vapaasti ajan ja paikan yhteyttä voi käsitellä. Eikä Hegelkään vastusta sitä, ellei se tapahdu todellisen, dramaattisen yhteyden kustannuksella.

Sen perusteella, mitä Hegel opettaa eeppisestä runoudesta, Aleksanteria ei voi esittää eeppisenä sankarina. Lisäksi Aleksanteri toimii liian vapaasti oman tahtonsa mukaan, muuttaen omalla toiminnallaan olemassa olevaa maailmaa – hän on liian vähän välttämättömyyden ja ”ulkoisten olosuhteiden”, kuten jumalolentojen tai vallanpitäjien sitoma.

Mutta hänen johtamansa helleenien marssi Persiaan, voitokas taistelu itämaista maailmaa vastaan, kohtalo, joka riistää heiltä johtajan ja jättää heidät ”hirvittävien jumalvoimien armoille” – tässä olisi Hegelin käsityksen mukainen eepos (ei pelkkä seikkailukokoelma, kuten keskiaikaiset). Sen kirjoittamisen estää vain varjo, johon Aleksanterin jättiläishahmo jättää ne kenraalit ja sankarit, jotka kummallakin puolella taistelivat, voittivat ja kaatuivat, ja jonka vuoksi tiedämme heistä liian vähän.

Mutta vaikka Aleksanterista ei tulisi suuren historiallisen draaman suurta sankaria, runoilijat voisivat kertoa hänen elämänsä yksittäisistä vaiheista ja historiankirjoittajia värikkäämmin herättää eloon ihmisten tietoisuuteen kreikkalaisen maailman viimeisen suuren hahmon ‒ nuoren sankarin, Makedonian Aleksanterin.

Original (transkription)

Visa ändringar inarbetade

|1|

Alexander den Store, såsom föremål för poesin.

Att åt en så väldig storhet bland menniskosläg-
tets heroer, som Alexander af Macedonien det var,
historien beundrande upprest monumenter, är natur-
ligt. Arrianus, Diodorus, Plutarchus, Curtius äro
de bland gamla tidens skriftställare, som hufvud-
sakligast bidragit till att bringa Alexanders bild
för efterverldens ögon. Stor, kolossal, som denna
bild i sig sjelf var, skulle den i sanning icke
behöft några af fantasin tillsatta ornamenter för
att imponera. Men det är nu engång fallet, att
hvarje mera storartad, mera liksom ur händelser-
nas vanliga gång ryckt, företeelse, när den på
ryktets eller traditionens väg från den ena undran-
des = beundrarenstillagt mundstruket komma i den andras, just tillfölje af
sin ovanlighet starkare anslår de hörandes och
berättandes fantasi och derföre under sin osynliga
resa undergår åtskilliga transfigurationer. Så
hafva ock de historieskrifvare, som först tecknat
Alexanders bild, slagne af dennas storhet, som de
icke kunde fatta, som kom dem att svindla,
kanske ock mer för att den ännu ej var så
|2| aflägsen, tillåtit sin fantasi att liksom tillägga or-
namenter till denna bild. Curtii Alexanders his-
toria t. ex. är snarlik en roman. – Alexanders
bild är dock för stor, än att den icke af det
forskande ögat skulle kunna skådas klar och
tydlig genom de, man kunde säga, – arabesker, som
menniskors beundran skingrat omkring den. –
Numera har Alexander af kritiska och snillrika
historieskrifvare att framställts åtminstone i det när-
maste, sådan han i verkligheten varit.

När man med öppet sinne följt Alexander
genom hans bragdrika lefnad, tränger sig ovil-
korligen den tanken på en, att här finnes en
rik grufva för poeterna; – och i sammanhang
härmed frågar man sig: har då icke Alexan-
der blifvit poetiskt behandlad?

Att man icke förrän långt in i medeltiden fin-
ner ett jakande svar på denna fråga, torde före-
falla förvånande. Denna förvåning minskas dock
något, när man kastar en pröfvande blick på
tiderna och förhållandena efter Alexanders död.
Tillståndet i Asien och östra Europa var i sanning,
sedan hans mäktiga hand upphört att hålla till-
|3| samman de stridiga elementerna, sådant, att sång-
gudinnorna icke kunde finna någon plats, nog frid-
lyst, att blifva deras hem. Orienten sönderslets af
de blodiga arfstvisterna efter den mäktige eröfra-
ren, – der hans minne således icke inspirera
skalderna, hvilka naturligtvis icke älska en
man, som åstadkommit så blodiga hvälfningar i
deras fosterbygder. Hans minne dog dock icke ut
der, – det fortlefde i folkets mundstruket, i legender och
sagor. – Grekerna åter måste betrakta honom
såsom den der gifvit deras frihet dödsstöten, –
det hade derföre varit onaturligt om någon helle-
nisk skald stämt sin lyra till att förherrliga hans
bedrifter. Att af de romerska poeterna, för hvilka
han dock icke kunde vara obekant, ingen besjungit
honom
det kunde snarare väcka vår förvåning, – svårt
torde det åtminstone vara, att uppgifva en bestämd
orsak hvarföre det icke skett, om icke den, att han
icke var Romare. Sedan den romerska littera-
turens blomstringstid var förbi, stundade denna
ultrabarbariska kejsartid, som efterföljdes af
den icke stort mindre barbariska folkvandringstiden;
att vänta några poetiska minnes märken från
denna period kan väl knappast falla någon in.
|4| Först sedan nära halftannat årtusende förgått
från den tid, då han utförde sina hjeltedater,
finna vi poesin hafva bemäktigat sig hans
gestalt. – Och hurudan framgår han nu ur
medeltidens diktares fantasi?

Det var icke hos de grekiske och romerske
historieskrifvarene, medeltidens skalder funno
materialet till sina Alexanderspoemer, ty de
kände dem icke. De legender och sagor, som
i Orienten, om ock vanställdt, fortplantade hans
minne, spridde sig småningom till Europa, huf-
vudsakligen genom korsfararene. Omkr.Omkring år 1100
blef ock ett af en Simeon Seth (under det fal-
ska namnet Callisthenes) i Constantinopel hop-
skrifvet arbete om Alexander den store, till
det mesta bestående af persiska legender, bekant
i det vestra Europa. Det var förnämligast detta
arbete, som – jemte korsfararenes berättelser och
öden – erbjöd poeterna den rika mängd äfven-
tyr, i hvilka de låta sin Alexander excellera.
De franska trouvèrerne tillkommer äran, att
först hafva besjungit honom. Bland de 11 trou-
|5| vèrer, om hvilka man vet, att de haft Alexander
till föremål för sina diktningar, äro de förnäm-
ligaste Lambert le Court och Alexandre de Par-
is. Ett Alex.-poemAlexander-poem som 1184 bär hvardera
dessa namn; det förstorades dessutom af en Tho-
mas de Kent, som lefde mer än ett sekel sednare.
En egenhet hos denne är att han låter remini-
scenser af Arthursagan dyka fram i dikten
om Alexander. Att Alexanders bild måste
blifva högst förvriden genom alla de olika ele-
menter, som gåfvo stoff åt de franska trouvèrernes
arbeten om honom, är naturligt: orientaliska sa-
gor, hopblandade med occidentaliska och gjutna
i riddare-epopéens form och anda, – detta måste
af Alexander göra en chevalier errant, en ridderlig
äfventyrare, visserligen framställd i de mest stor-
artade proportioner. Det måste man medgifva
att de franska sångarene bemödade sig att fram-
ställa honom såsom ett ideal af hjeltemod och
storhet: luft och vatten, himmel och helvete äro
elementer, i hvilka han ogeneradt agerar – och
|6| galant och chevaleresque är han derjemte. Men
icke fick den lyssnande allmänheten ur dessa
sånger ens en aflägsen föreställning om hurudan
Alexander i verkligheten varit. – Samma ka-
rakter som dessa franska, hafva ock de
tyska eper, som besjunga Alexander. Också
här funno sagorna (och de franska sångerna)
om honom flera poetiska bearbetningar; den
mest betydande af dessa dikter är den af presten
Lamprecht, – egentligen en bearbetning (och förbätt-
ring) af den franska af Lambert le Court, hvars
namn tydligen ock blifvit förtyskadt; förtyska-
rens är obekant. Denna dikt tillerkänna de tyska
litteraturhistorici – isynnerhet Gervinus – ett högt
poetiskt värde; men de torde väl dock medgifva
att detta värde icke mycket förminskades, om
man i stället för Alexanders namn substituerade
någon annan hjeltes, – ty det är, såsom sagdt,
icke Alexander, sådan han var, utan ett medel-
tidiskt hjelteideal, som här framställes. – En Ul-
rich von Eschenback, en Rudolf von Ems och en
mängd sednare rimmare hafva ytterligare behandlat
samma ämne.

|7|

Ganska otillfredsställd vänder man sig från
denna Alexander-litteratur, man kunde nästan
säga från dessa Alexander-karrikaturer, otill-
fredsställd så mycket mera, som man icke fin-
ner Alexander besjungen af nyare skalder.
Denna omständighet tyckes antyda, att han icke
erbjuder material för poetisk behandling. Men
vi våga påstå att han är en af de mest poe-
tiska gestalter på den stora tafla, historien
upprullar för våra ögon. – Låtom oss först
i korthet betrakta hufvudmomenterna af hans
rika lif.

Vi se honom som en blomstrande yng-
ling, rikt utrustad med naturens yppersta gåf-
vor, hängifvande sig åt sin andliga och kropps-
liga utbildning; – verldens störste filosof be-
mödad att bibringa honom, sin älskade, beun-
drade lärjunge, sin bästa viskal, – biträdd i
sina bemödanden af den ädle Leonidas. Yng-
lingen lyssnar med öppet sinne till deras läror,
dem hans ovanliga snille lätt fattar; – men hans
eldiga håg får ock emottaga intryck från annat
|8| håll: smickraren Lysimackus vet att ställa sig in
hos Alexander, och skadar honom genom att
gifva hans poetiska håg en alltför fantastisk
riktning: ynglingen drömmer om att uppträda,
en annan Achilles, med sin vän Hefästion, som
Patroklus. Hans ärelystnad (underblåst, utom
af Lysimachus, äfven af en sofist Kallisthenes)
växer, – kraft och mod häfva hans barm, –
han känner lust att eröfra hela verlden, –
utbrister i sorg öfver att ”hans fader eröfrar allt
och lemnar intet åt honom”. – Då mördas
plötsligt hans fader; – det mål, denne sträfvat
för, står klart för hans unge sons inspirerade
själ. – Framåt, framåt till seger öfver österns
barbarer! – – –

Det är på de Trojanska fälten. Alexander
offrar med sin här åt de fallne grekiske hjeltarnes
skuggor; – Achilles’ och Patroklos’ grafvar kransas
med blommor; – hela armén lifvas af poetisk
enthusiasm. Hellenerne glömma att Alexander
tuktat och kufvat deras fosterland, de se nu
i honom den unge, poetiske hjelten, som skall
|9| föra dem till seger öfver deras gamle fiender,
Perserne, – de sentera det grekiska i hans upp-
trädande. – Vid Granikus floden håller den
persiska hären. Dess anförare afvakta med
stolt hån den unge pojken, som de, bunden i
gyllene bojor, skola föra till persiske kungen.
Memnon endast råder till försigtighet. Då ljuder
vapengny och härskri. Alexander synes med sin
här på andra sidan floden: ”Hellesponten skulle
skämmas att hafva burit oss öfver om vi nu
fruktade för en bäck!” utropar han och simmar
öfver floden med sin här. Het strid. Alexander
är nära att dödas af två förnäma Perser, men
räddas af Klitos. Perserne fly. Segerns känsla
lifvar Alexander: ”Det är sannt, hvad Pythia
sade mig, – jag är oemotståndlig!”

Alexander ligger sjuk i Tarsus, – härförare
och läkare frukta för hans lif, – hären är orolig;
läkaren Philippus erbjuder sig, att rädda honom
från döden. – Alexander får af Parmenio ett
varnande bref, men hans själ är för hög för att
|10| misstro. Han intager lugnt den af Philippos till-
redda medicinen och öfverräcker i detsamma åt
honom Parmenios bref. Tårar af rörelse darra
i Philippi ögon, han svär Alexander evig tro-
het och vänskap. – Saget vid Issus är vunnet,
segerfröjd och festmusik ljuda kring nejden. Darii
moder, en gemål och två döttrar äro fångna, – de
bida i själsångest i sitt tält på det öde, som skall
drabba dem, – oroliga ock för Darii. Då inträda
Alexander och Hefästion. Darii moder, oviss hvil-
kendera som är kungen, kastar sig för Hefästions
fötter, – han drager sig tillbaka, hon märker sitt
misstag, men Alexander lugnar henne, sägande:
”ni misstar er icke, också denne är Alexander”.

År hafva förflutit; lysande segrar blifvit
vunna, Asien är underkufvadt, Alexander den
störste bland dödlige. – Är han också lycklig?
Nej; – den rena ungdomsenthusiasmen är förbi
hos honom och hans här. Ärelystnaden flammar
väl ännu mäktig och stark i hans själ, men
den är icke densamma som förut, – den är kanske
mera eröfringslystnad. Och hans ädla hjerta
|11| är icke mera så fläckfritt som förr. Orientens
lyx och yppighet, smickrande hofmän och hans
enorma medgång hafva inverkat menligt på ho-
nom, – hans Macedoniers tilltagande köld och
motvilja för hans företag har sårat honom, –
han är oförstådd, – och blir stundom bitter, –
ja grym. – Vi se honom nu såsom Asiens
konung i orientalisk pomp och ståt, omgifven
af persiske store, som hylla honom. Darii
död har smärtat honom, – han bestraffar med sträng-
het dennes mördare. Macedonierne synas icke be-
låtne med hans alltför persiska beteende. –

Ett gästabud är slutadt Alexander står gripen
af sorg vid Klitos’ lik, – vännens, som han i ett
ögonblick af berusning mördat. Parmenios
och Philotas’ skuggor sväfva hotande för hans
själ; – intet kan skingra hans förtviflan. Sofisten
Anaxarchus söker med sitt usla smicker trösta
honom, – lyckas naturligtvis icke. Först hans
generalers påminnelse om hvad han är skyldig
sig och sin här förmå rycka honom från vännens
lik, – och nu bär det af till nya segrar, ny ära. –

|12|

Det är i Babylon. Alexander är midt i
ärans, öfverflödets, nöjenas sköte. Han är ock
förändrad, – den mäktige orientaliske monar-
ken kan ju icke vara densamme, som den
kämpande, segrande grekiske ynglingen. Det
ädla, poetiska hjertat lyser dock ofta fram, –
så vid det tillfälle då han tager farväl af
sina grånade macedoniske kämpar, som skola
återvända till fäderneslandet, – ett farväl för all-
tid! – eller när han brister i sorg vid tanken
på vännen Hefästion, som han förlorat. –
Rastlös arbetar hans ande ännu på stora
planer, – – hade han lefvat och genomfört
dessa, – hurudan hade han väl då blifvit?
...... Vi se honom slutligen på sin döds-
bädd, omgifven af sina persiska gemåler och
sina trogna grånade vänner. De öfverraskas
af hans död, – sorg, förskräckelse, rådlöshet
herrska, der några ögonblick förut den mäkti-
gaste menniskoande styrt allt med en blick ur
detta öga, som nu var slocknadt för alltid. –

|13|

Vi hafva sökt framhålla de mest karakte-
ristiska tavlor ur hans lif. Hvad som strax
faller i ögonen vid betraktandet af detta är den
pathos, som utgör grunddraget i hans karakter;
och om vi med Hegel vilja skilja emellan den
subjektiva och den objektiva pathos, är det hufvud-
sakligen den fstruketobjektiva, som uppenbarar sig i den
förra delen af hans lefnad, – hvaremot den sub-
jektiva stundom röjer sig under hans sednare
lefnadsår. – En annan observation, som man icke
kan underlåta att göra, är den, att hans gestalt
är så stor, att den fördunklar allt som omgifver
densamma, – eller rättare, att de honom omtillagtgif-
vande gestalterna blifva synliga, träda i dagen,
blott i den mon de belyses af honom. Men
han är stor genom sina handlingar: uppfylld
af en stor idé kämpar han för denna med ett
snille ett mod, en segerlycka, exempellösa i histo-
rien; – han kämpar, hans lif är derföre också
rikt på konflikter, rikare, ju längre han hin-
ner på sin bana, och ju mindre den pathos, som
alltännu lifvar honom, delas af hans omgifning.
|14| Den vanliga menniskan kan icke länge genom-
trängas af en stor idé, – enthusiasmen för denna
är hos henne en starkare eller svagare känslo-
svallning, som enligt naturliga lagar icke kan
räcka länge. Hos Alexanders kämpar måste
denna enthusiasm också slockna, i den mon de
blefvo mätta genom segrar och byte, – denna
mätthet fostrade likgiltighet och, – åtminstone
ögonblickligt, – misstroende för honom och hans vi-
dare planer. Och det är detta som jag skulle vilja
anse för den tragiska vändningen i hans lif. –
Hans segerbana är ej slutad än, men den för-
ändras, som han sjelf, småningom karakter.
Hvarje despot är isolerad, ställd på en för en
menniska onaturlig ståndpunkt, och just derföre
går småningom det rent menskliga hos honom
under. – Så långt, eller kanske – så lågt, hade
Alexander ännu ej hunnit, då döden på sina
armar bortförde honom. Hans död är derföre
icke tragisk. Den afbryter hans lefnadstråd, då
han, tillfölje af despotismens tjusning,
blifva sitt fordna jag otrogen. ”Alexander har
|15| haft den lyckan, att dö i rättan tid; man kan visser-
ligen kalla det en lycka, men det är mycket mera
en nödvändighet. På det han måtte stå som en
yngling för efterverldens ögon, måste en tidig död
bortrycka honom” (Hegel, Geschichtestruket Philos. der Gesch.Philosophie der Geschichte)

I stöd af det sagda påstå vi att Alexander
den Store är en dramatisk karakter. Väl torde
det icke vara en lätt uppgift att dikta ett drama,
som skulle framställa Alexanders karakter och
handlingar, hans kamp med den orientaliska verlden
och konflikterna mellan honom och hans omgif-
ning, – – men uppgiften vore, om icke så lätt, så
desto mera stor. Det kunde naturligtvis icke blifva
en tragödie i fransysk-klassisk styl, men denna
styl är ju numera icke så förträfflig ansedd, –
den tillåter ju, tillfölje aftillagt den stränga tidsenheten, ingen
karaktersutveckling; – men just denna under kamp
och konflikter fortgående karaktersutveckling är
det, som ger den bästa grundvalen för ett stort
drama. Shakespeare har lemnat oss lysande
exempel på, huru fritt man kan förfara med
rum- och tids-enheten; Hegel har ock intet deremot,
|16| såvida det icke sker på bekostnad af den verkliga, dra-
matiska enheten. – Enligt hvad Hegel lärer om
den episka poesin kan Alexander icke framställas
såsom episk hjelte. Dertill handlar han för
fritt ur sig sjelf, med sina handlingar omskapande
den bestående verlden, – är för litet bunden af
nödvändigheten och ”yttre förhållanden”, såsom guda-
makter, styrande personer etc.et cetera – Men Hellenernes
tåg, under hans anförande, till Persien, den segrande
kamp, de utkämpa mot den orientaliska verlden,
ödet som slutligen beröfvar dem deras hufvud och
lemnar dem ”ett rof för hemska gudamakter”, – detta
vore ett epos efter Hegels uppfattning; icke blott ett aggre-
gat af äfventyr, som de medeltidiska), – hvars diktande
hindras blott af den skugga, jättegestalten Alexander
breder öfver de generaler och hjeltar, som å ömse
sidor, stridde, segrade, stupade; – en skugga, som gör,
att vi känna dessa kämpar för litet. –

Men om och Alexander aldrig skulle blifva den
stora hjelten i ett stort historskt drama, så torde
poesin dock komma att bemäktiga sig helst enskilda
episoder ur hans lif, och sålunda i menniskornas med-
vetande, mera färgrikt än historien det gör, upplifva
hågkomsten af den hjelte-yngling, som utgör den sista
stora gestalten i den grekiska verlden, ‒ den ungdomliga
heros Alexander af Macedonien.

Svensk text

Alexander den Store, såsom föremål för poesin.

Finsk text

Aleksanteri Suuri runouden aiheena

Original (transkription)

Alexander den Store, såsom föremål för poesin.

Dokumentet i faksimil