När vänskap eller kärlek borde väcka vår sympati, och sanning ses i blicken, Då kunna läppar, min och löje ljuga, Men känslans sanna språk är då en tår.
En list är leendet ju, ack! så ofta, Hos hycklaren, att dölja hat och fruktan. Jag tror en suck, när själens spegel, ögat, För en minut beslöjas af en tår,
På värmen af vår menskokärlek känna Vi dödliga vår rena själ, den höga, Som, fri från barbari’t, för nästan ömmar Och gjuter känslans milda dagg, en tår. –
När ut på stormupprörda oceanen En sjöman styr sitt skepp från hemmets kuster, Hans öga sänkes mot den vida grafven Och hastigt döljes i dess svall en tår.
För äran och en flygtig lager trotsar Soldaten döden. Men när striden lyktat, Går han till slagen fiende som blöder Och lindrar sårens sveda med en tår.
Hur säll han lägger sina segertecken För älskad flickas fot! All krigets möda, All stridens fara glömmes, när han kysser Från hennes ljufva öga bort en tår. –
O du mitt ungdomshem, så rikt på minnen, När jag dig lemnade, af sorg betagen, Jag såg mig om, – att än en gång dig skåda, Men för min blick du skymdes af en tår.
Nu, då jag ej mer får mitt hjerta offra Åt Mary, Mary, som så ömt jag älskat, Jag minns med tjusning än den stund hon hörde Uppå min kärleks språk och gret en tår.
En annan eger henne! Måtte lyckan Rikt gynna henne! Under suckar har jag Försakat detta hjerta. Jag förlåter Ock hennes mened, gjutande en tår.
O! J mitt hjertas vänner, snart vi skiljas! Men lemnen mig det hopp, att om vi råkas Engång i denna fristad än, ur hjertat Kan strömma, helig då som nu, en tår.
När han till skuggorna min ande flyktar Och kall min kropp i jordens sköte ligger, – Gån J förbi den graf min aska höljer, O mina vänner, gråten då en tår!
Jag vill ej att min graf med marmor prydes Och fåfängt loftal på mitt minne slöses. Jag vill blott känslans sanning. Hvad jag önskar. Allt hvad jag önskar då, det är en tår.
Tåren.
(Fritt efter Byron.)
När vänskap eller kärlek borde väcka
vår sympati, och sanning ses i blicken,
Då kunna läppar, min och löje ljuga,
Men känslans sanna språk är då en tår.
En list är leendet ju, ack! så ofta,
Hos hycklaren, att dölja hat och fruktan.
Jag tror en suck, när själens spegel, ögat,
För en minut beslöjas af en tår,
På värmen af vår menskokärlek känna
Vi dödliga vår rena själ, den höga,
Som, fri från barbari’t, för nästan ömmar
Och gjuter känslans milda dagg, en tår. –
När ut på stormupprörda oceanen
En sjöman styr sitt skepp från hemmets kuster,
Hans öga sänkes mot den vida grafven
Och hastigt döljes i dess svall en tår.
För äran och en flygtig lager trotsar
Soldaten döden. Men när striden lyktat,
Går han till slagen fiende som blöder
Och lindrar sårens sveda med en tår.
Hur säll han lägger sina segertecken
För älskad flickas fot! All krigets möda,
All stridens fara glömmes, när han kysser
Från hennes ljufva öga bort en tår. –
O du mitt ungdomshem, så rikt på minnen,
När jag dig lemnade, af sorg betagen,
Jag såg mig om, – att än en gång dig skåda,
Men för min blick du skymdes af en tår.
Nu, då jag ej mer får mitt hjerta offra
Åt Mary, Mary, som så ömt jag älskat,
Jag minns med tjusning än den stund hon hörde
Uppå min kärleks språk och gret en tår.
En annan eger henne! Måtte lyckan
Rikt gynna henne! Under suckar har jag
Försakat detta hjerta. Jag förlåter
Ock hennes mened, gjutande en tår.
O! J mitt hjertas vänner, snart vi skiljas!
Men lemnen mig det hopp, att om vi råkas
Engång i denna fristad än, ur hjertat
Kan strömma, helig då som nu, en tår.
När han till skuggorna min ande flyktar
Och kall min kropp i jordens sköte ligger, –
Gån J förbi den graf min aska höljer,
O mina vänner, gråten då en tår!
Jag vill ej att min graf med marmor prydes
Och fåfängt loftal på mitt minne slöses.
Jag vill blott känslans sanning. Hvad jag önskar.
Allt hvad jag önskar då, det är en tår.
L. M.