18.6.1869 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Tampere 18. kesäkuuta 1869.
Oma, kaivattu ystävä!
Saapuessani Porista tänä yönä minulla oli ilo vastaanottaa 16. päivänä kirjoittamasi mukava kirje. Sydämellinen kiitos siitä! Se oli paljon sitäkin tervetulleempi, kun olin jo alkanut kärsiä varsin vakavista koti-ikävän oireista. Varmistuttuani nyt siitä, että voitte hyvin ja – todennäköisesti tänään – pääsette vihdoinkin maaseudun rauhaan, yritän pysyä reippaana aina juhannusiltaan kello ½ 8, jolloin pitkä ero päättyy. Ajatuksemme ovat täydellisesti kohdanneet toisensa siinä, mitä kirjoitat kirjeesi ensimmäisellä sivulla, nimittäin, että minun pitäisi näiden koettelemusten jälkeen saada viettää viikko kaikessa rauhassa Teidän luonanne Puotilassa. Olen nimittäin vakaasti päättänyt yrittää järjestää niin, että lähtisin toiselle matkalle vasta 4. päivä heinäkuuta (tulit sitten mukaan tai et), – ja että siihen asti saisin viipyä Puotilassa. Voidakseni järjestää asiat siten, matkustan juhannusta seuraavana päivänä kaupunkiin, ja melkeinpä toivon, että muuten saisin olla rauhassa vihreillä laitumilla sinun ja pikku Celyn kanssa.
Matkastani on kyllä paljonkin kerrottavaa, mutta sitä en tee nyt, sillä aika on tiukassa. Kello on nimittäin jo ¼ yli yksi – kello 2 syön päivällistä rakastettavien isäntieni Idestamien luona, kello 3 alkaa tilintarkastus, – ja nyt minun pitää vielä kirjoittaa muutama kirje. –
Odotan jännityksellä ja kiinnostuneena Nuutajärven huutokaupan lopputulosta, – eikä tämä tulos voi olla vaikuttamatta meidänkin tilanteeseemme. Olen ruskettunut aika lailla, se on varma. Mutta ei se varmaan ole niin vaarallista, – niska taitaa kuitenkin olla valkoinen – ja sehän on kai pääasia?
Toki sinun pitäisi saada runsaaseen kirjeeseesi kiinnostavampi vastaus, – mutta sitä aika ei salli.
Ja nyt voin onneksi lopettaa sanomalla iloisesti näkemiinfr! Sillä enempien kirjeiden kirjoittelu ei tulle kysymykseenkään, ennen kuin sinua jälleen halaa ja syleilee
oma ukkosi
Leo.
Original (transkription)
|1|
Tammerfors den 18 Juni 1869.
Egen, saknade vän!
Vid ankomsten från Björneborg i natt
hade jag glädjen emottoga ditt trefliga bref af
den 16 dnesdennes. Hjertlig tack derför! Det var så
mycket mera välkommet, som jag redan begynt
erfara ganska svåra symptomer af hemlängtan.
Sedan jag nu fått förvissa mig om att ni befinner
er väl och – sannolikt idag – ändtligen kommer
ut till den lugna landsbygden, skall jag bjuda till
att hålla humöret friskt till midsommarqvällen
kl. ½ 8, då den långa skilsmessan tar slut. Våra
tankar ha fullkomligt mött hvarandra, i det som
du skrifver om på första sidan af ditt bref, nemligen
att jag efter dessa strapatser borde få vara en vecka
i fred hos Eder på Botby. Jag är nemligen fast
besluten, att söka arrangera så, att jag först den 4de
Juli börjar den andra resan (vare sig att du kommer
med eller icke), – och att jag tilldess må få dröja
på Botby. För att kunna arrangera sakerna så,
reser jag dagen efter midsommar till staden och
hoppas nästan att för öfrigt få vara i fred på
gröngräset hos dig och lilla Cely.
Om min resa blir visst åtskilligt att berätta,
men jag gör det icke nu emedan tiden är knapp.
Kl. är nemligen redan ¼ öfver ett – kl. 2 intar jag
middag hos mitt älskvärda värdsfolk Idestams,
Kl. 3 vidtager revisionen, – och nu måste jag ännu
skrifva åtskilliga bref. –
Med spändt intresse emotser jag utgången af
auktionen på Notsjö, – hvars resultat icke kan
bli utan inverkan äfven på våra förhållanden.
Att jag blifvit mäkta brun, det är säkert. Men
det är väl icke så farligt ändå, – nacken, tror jag,
skall ändå vara hvit – och det är ju hufvudsaken?
På ditt innehållsrika bref borde du visst få
ett intressantare svar, – men tiden medger det ej.
Och nu kan jag lyckligtvis sluta med ett glatt
au revoir! Ty någon vidare brefskrifning
lära ej ifrågakomma innan du åter blir kramad
och omfamnad af
din egen gubbe
Leo.
Tammerfors den 18 Juni 1869.
Egen, saknade vän!
Vid ankomsten från Björneborg i natt hade jag glädjen emottoga ditt trefliga bref af den 16 dnesdennes. Hjertlig tack derför! Det var så mycket mera välkommet, som jag redan begynt erfara ganska svåra symptomer af hemlängtan. Sedan jag nu fått förvissa mig om att ni befinner er väl och – sannolikt idag – ändtligen kommer ut till den lugna landsbygden, skall jag bjuda till att hålla humöret friskt till midsommarqvällen kl. ½ 8, då den långa skilsmessan tar slut. Våra tankar ha fullkomligt mött hvarandra, i det som du skrifver om på första sidan af ditt bref, nemligen att jag efter dessa strapatser borde få vara en vecka i fred hos Eder på Botby. Jag är nemligen fast besluten, att söka arrangera så, att jag först den 4de Juli börjar den andra resan (vare sig att du kommer med eller icke), – och att jag tilldess må få dröja på Botby. För att kunna arrangera sakerna så, reser jag dagen efter midsommar till staden och hoppas nästan att för öfrigt få vara i fred på gröngräset hos dig och lilla Cely.
|2|Om min resa blir visst åtskilligt att berätta, men jag gör det icke nu emedan tiden är knapp. Kl. är nemligen redan ¼ öfver ett – kl. 2 intar jag middag hos mitt älskvärda värdsfolk Idestams, Kl. 3 vidtager revisionen, – och nu måste jag ännu skrifva åtskilliga bref. –
Med spändt intresse emotser jag utgången af auktionen på Notsjö, – hvars resultat icke kan bli utan inverkan äfven på våra förhållanden. Att jag blifvit mäkta brun, det är säkert. Men det är väl icke så farligt ändå, – nacken, tror jag, skall ändå vara hvit – och det är ju hufvudsaken?
På ditt innehållsrika bref borde du visst få ett intressantare svar, – men tiden medger det ej.
Och nu kan jag lyckligtvis sluta med ett glatt au revoir!
fr. på återseende! Ty någon vidare brefskrifning lära ej ifrågakomma innan du åter blir kramad och omfamnad af
din egen gubbe
Leo.