13.2.1866 Gabriel Geitlin–LM
Finsk text
Helsinki 13. huhtikuuta 1866
Rakas ystävä ja veli!
Vaikka oletkin ollut usein ajatustemme ja puheidemme kohteena, ei kukaan meistä toivonut saavansa erityistä viestiä sinulta sieltä suuren maailmankaupungin melusta ja hälinästä, jossa aikasi varmaankin on hyvin kallista. Olemme kaikki ja etenkin minä erittäin kiitollisia sinulle siitä, että kaikesta huolimatta muistit meitä. Mielellään tekisinkin toivomuksesi mukaan ja lähettäisin täältä jonkin kuvauksen sinulle, mutta minulla ei todellakaan ole mitään kerrottavaa. Elämäni on nimittäin lähtösi jälkeen ollut, tai ainakin minusta on tuntunut siltä, tylsää ja vakavaa, kaikenlainen ”pilailu”, joka ennen niin usein virkisti, on tykkänään lakannut. Finanssipäivällisistä ei ole puhettakaan. Syyt ovat moninaiset. Kuten tiedät, Svante toisinaan niin riehakkaine olemuksineen hoiti jonkin aikaa sijaisuutta kirkollisasiaintoimituskunnassa, ja silloin häntä tapasi vain harvoin. Sitten hän sai joulunaikaan siirron valtiovaraintoimituskuntaan, mutta hän sairastui pian sen jälkeen rokkoon, mikä on ollut hyvin yleistä, ja hän on nyt kyllä jo parantunut, mutta ei ole vielä alkanut hoitaa virkaansa. Ystävämme Lindbohm taas on muuten kelpo mies, mutta hänen synkkämielinen luonteensa ei tee moniakaan iloiseksi – elleivät sitä muuten ole. Becker-raukka puolestaan monien vastoinkäymistensä lannistamana vetäytyi kokonaan jutuista ja matkusti maalle pian sen jälkeen kun sinä olit lähtenyt. Hän palasi kuitenkin pari viikkoa sitten, kirjoittautui asianmukaisesti senaattiin, ja on aloittanut alusta.
Elämä on kuitenkin sujunut säännöllistä rataansa. Minulla on omalta osaltani ollut joltisenkin paljon tekemistä. Juoksevien asoiden lisäksi aikaani on vienyt leimapaperikonttorin inventaario. Oli nimittäin havaittu, että siellä on tapahtunut erinäisiä virheellisyyksiä ja senaatti määräsi minut selvittämään tilannetta. Siinä puuhassa olin useimmat iltapäivät kahden kuukauden ajan. Eikä valitettavasti ilman tulosta. Toivon, että kyse oli vain pääfaktorin huolimattomuudesta eikä pahemmasta. Muuten olen käyttänyt aikani lähinnä kansantaloudellisiin töihin, mitä kuitenkin rajoittaa onnettoman huono ranskan taitoni. Olin alusta alkaen niin mieltynyt kreikan kieleen, joka kielenä onkin minulle todella rakas, ja se sai aikaan, että jo koulussa menin niin sanotulle oppikouluosastolle, mikä minua vieläkin harmittaa – mutta, yhä elävät vanhat jumalat ja niin raskasta kuin onkin aloittaa käytännöllisesti katsoen alusta, niin aion opetella kielen, koska sinne missä sinä nyt olet, täytyy minunkin päästä, vaikka en vielä tiedä, koska ja miten. Olen nyt käyttänyt ison määrän mustetta omaan kunnianarvoiseen persoonallisuuteeni, mutta mitään muutakaan kerrottavaa ei ole. Flaneeraamiseen ei minulla koskaan ole ollut taipumusta, niin tarpeellista kuin se sinun Dagbladiin lähettämiesi eloisien kuvausten perusteella voikin olla ja niin paljon uutta kuin siitä voikin oppia, ja näinä aikoina sitä taipumusta on vieläkin vähemmän. Vierailluillakaan en ole käynyt, en edes anoppisi luona, jossa sain kuitenkin niin sydämellisen kohtelun juhlapäivänäsi. Lykkäsin nimittäin vierailuani niin kauan, etten sitten enää kehdannut mennä, ja niin se vierailu valitettavasti jäi.
Tuoreita terveisiä voin sieltä teille kuitenkin lähettää, sillä tapasin kauppaneuvoksettaren viime viikolla taiteilijaseuran vuosijuhlassa ja minä olin tietenkin innokas kuulemaan, mitä Pariisiin kuuluu, aavistamatta lainkaan, että parin päivän päästä saisin vastaanottaa sinun mieluisan kirjeesi, mistä vielä kerran kiitän. Tapasin siellä myös sisaresi ja kälystäsi näin vilauksen. Juhla oli erittäin onnistunut enkä kadu lainkaan, että järjestin vapaata ja päätin lähteä sinne. Muun ohessa minuun teki erityisen vaikutuksen kuvaelma, jossa Vänrikki Stool syleilee Runebergin seppelöidyn rintakuvan jalustaa vuoden 1808 soturien – toisella puolella sotamiehiä, toisella upseereita – tehdessä kunniaa kivääreillään ja kahdeksan tai yhdeksän kansallispukuista paria maan eri osista tulee esiin porilaisten marssin soidessa ja laskee hellästi seppeleensä patsaan juurelle. Vaikutelma oli koskettava ja tunsin outoa kosteutta silmänurkassani. Ajattele jos ukko R. olisi itse voinut olla läsnä! Gabriel Lagus, joka tuli yksin Porvoosta, otti mukaansa hänelle vietäväksi yhden lehden jokaisesta seppeleestä.
Sotilaiden joukossa pantiin erityisesti merkille – pituutensa vuoksi – parta-Schauman Turun jalkaväkirykmentin univormussa. Merkillistä, miten tuntui kuin tuon puvun myötä jotain sen ajan loistokkuudesta olisi laskeutunut häneen, sillä en olisi koskaan uskonut miten reipas hän oli tanssiessaan talonpoikaistyttöjen kanssa, joista neiti Schulman tuntui olevan erityisesti hänen suosiossaan. Hugo Becker ylpeili upseeerina, ilmeisen ihastuneena, itseensäkö vai uniformuunsa, sitä en osaa sanoa. Myös ystävämme Heikki, lankosi, oli värväytynyt siksi päiväksi ja tuuheassa parrassaan hän oli kuin itse Kulnev.
Yhden uutisen voin sentään sinulle kertoa, mutta se koskeekin allekirjoittanutta: näiden rivien kirjoittaja on nyttemmin toinen apukamreeri. Kuten muistat, mainitsin ennen lähtöäsi, että aion hakea virkaa. Arvelin silloin, että en ole vailla toiveita viran saamisen suhteen, ottaen huomioon henkilöt, joiden arvelin olevan kanssahakijoitani ja siinä uskossa menin hakemukseni kanssa kirjaamoon päivää ennen hakuajan päättymisstä. Siellä sain kuulla epämiellyttävän uutisen, että apukamreeri Dahlen kamaritoimituskunnasta on hakenut siirtoa valtiovaraintoimituskuntaan. Voit kuvitella, miten toiveeni romahtivat kerralla – mutta minulla oli hakemus valmiina ja jätin sen sisään arvellen, ettei hakeminen nyt kuitenkaan niin vaarallista ole, ja kun asia aikanaan sitten tuli käsittelyyn niin minä sain yhdeksästä äänestä seitsemän. Viranhoito valtiovaraintoimituskunnan ensimmäisessä osastossa usein rasittavine pöytäkirjatöineen oli siis eduksi. Nimitys kuuluu kuitenkin herättäneen runsaasti pahaa verta, ja se oli viikon ajan ollut puheenaiheena kelpo kaupungissamme, sen mukaan mitä kymmenen päivää myöhemmin kuulin Svantelta, joka sanoi ettei tiennyt, pitäisikö onnitella vai surkutella minua. Minähän en yksinäisyydessäni ollut kuullut mitään koko asiasta ja olin tietenkin kovin hämmästynyt, mutta sain myös kuulla, että vastustushalu ei koskenut minua vaan korkeita asianosaisia. Olin nimittäin sillä kerralla, ja myönnän tämän johtuneen siitä, että ajattelin olevani vailla mahdollisuuksia, jättänyt tekemättä tavanmukaiset ja myös senaattiin haettassa niin tarpeellisiksi katsotut toimenpiteet, jotka kilpailijani olivat asianmukaisesti suorittaneet.
Mutta siis, toinen apukamreeri ja viikon puheenaiheena olo Helsingissä, mitä enempää voisi minun iässäni toivoa! Mutta vakavasti puhuen, kuinka julman surullista ja loukkaavaa kaikki tämä onkaan! Kuinka vähän osasinkaan aavistaa, kun lapsena hyräilin rouva Kellgrenin laulua ”nyt ne entiset pojat kiistelevät ruoasta” että se kaikki onkin, ei ironiaa, vaan katkera totuus.
Apropos nimityksistä. Väitetään, että suuri osa porvaristosta täällä Helsingissä on tarjoamassa pormestarinpaikkaa sinulle. Ajatella, jos minä saankin ykskaks tervehtiä sinua ystävääni kaupungin päänä. Saa nähdä miten sitä juhlistetaan ukko Heikelillä, eikä ole minun vikani jos ilo ei nouse kattoon saakka.
Sain tehtäväkseni esittää sinulle sydämelliset terveiset ystäviltä ja tovereilta. Etenkin Jägerhorn esitti pitkän vuodatuksen luettuaan kirjeesi, joka tietenkin otettiin kiertokirjeenä kaikille valtiovaraintoimituskunnan virkamiehille ja työntekijöille – mutta en painanut hänen sanojaan mieleeni. Sisällöstä kävi kuitenkin ilmi, että hän suhtautuu sinuun erittäin suopeasti ja sydämellisesti.
Tämä riittänee tällä kertaa, olen ehkä ollut liiankin monisanainen, mutta sellaisetkin kotimaan uutiset, jotka sinällään eivät ole niin kiinnostavia, voivat ehkä antaa jotain niin kaukana olevalle, ja siinä mielessä lopetan sydämellisiin terveisiin herttaiselle rouvallesi
uskollinen ystäväsi
Gabriel Gn.
Original (transkription)
|1|
HforsHelsingfors den 13 Febr.Februari 1866.
Käraste vän och broder!
Ehuruväl Du ofta ofta varit ett föremål för våra tankar och samtal
hyste dock ingen af oss hoppet, att specielt erhålla någon underrättelse
från Dig, der bland den stora verldstadens buller och bång, hvarest Din
tid naturligtvis måste vara i hög grad dyrbar. Att Du sådant oaktadt
kom ihåg oss, äro vi alla och särskildt jag Dig synnerligen tacksamma.
Gerna skulle jag derföre också gå Din önskan till mötes och sända Dig någon
skizz härifrån, men jag har verkligen ingenting att berätta om. Lifvet här har
nemligen sedan Din afresa varit eller åtminstone förefallit mig särdeles trist
och allvarsamt – allt ”skämtande” m. mmed mera dylikt, som så ofta piggade upp en,
har totalt upphört. Finansmiddaggarne må man ej ens tala om. Orsakerna ha
varit mångahanda. Svante med sitt stundom så uppsluppna väsende tjenst gjorde
som Du vet på Ekklesiastik ExpnenExpeditionen och träffades af sådan orsak mera
sällan. Han vann väl sedan, jultiden, transport till FinansenFinansexpeditionen, men insjuknade
kort derpå i Kopporna, som varit särdeles gängse, och ehuru han numera är
nästan alldeles återställd, har han dock ännu icke börjat sin nya tjenstgöring.
Wännen Lindbohm åter med sitt mjeltsjuka lynne trotts sin duglighet i öfrigt
gör ej mången glad – som icke eljest är det. Becker stackare modfälld af sina
ständiga motgångar tog sin matts ur skolan och reste till landet kort efter det
Du for bort. Han återvände dock för en par veckor sedan och har, numera behöri-
gen inskrifven i Senaten, börjat från början.
Emellertid har dock lifvet gått sin gilla gång. För min del har jag haft temme-
ligen att göra. Utom de löpande ärendena, har nemligen en inventering af karta
sigillata kontoret tagit min tid i anspråk. Man hade kommit under fund med att sär-
|2|
skilda oriktigheter måste hafva blifvit begångna, och jag blef af Senaten förordnad
att undersöka förhållandet. Dermed var jag sysselsatt de flesta eftermiddagar i när-
mare två månaders tid. Tyvärr icke utan resultat – jag hoppas dock att slarf och ej
något värre är hufvudfaktorn. Min öfriga tid har jag mest användt på natio-
nalekonomiska arbeten, derutinnan likväl bra nog inskränkt af min olyckliga
okunnighet i franska språket. Min ända från första början fattade förkärlek för
grekiskan, hvilken jag såsom språk i och för sig verkligen hade kär, och som vållade
att jagtillagt redan i skolan öfvergick till den såkallade lärda afdelningen, kan ännu gräma
mig – men, ännu lefva de gamla gudar, och så tungt det är, att på gamla dagar
börja så godt som från början, skall jag dock lära mig språket, ty der Du nu
är, dit måste jag ock komma, ehuru jag ännu ej vet när eller huru.
Här har jag nu användt en hel hop bläck på min egen hedervärda per-
sonlighet, men något annat har jag just ej att berätta om. Flanerandet, så nödigt
det än, enligt Din i Dagbladet intagna lifliga skildring af pariserlifvet, kan
vara, och huru mycket nytt man derunder än kan inhemta, har jag just aldrig
och dessa tider mindre än någonsin varit svag för. Några visiter har jag ej heller
gjort – ej ens hos Din svärmor, der jag likväl rönte en så hjertlig välvilja på Din
högtidsdag. Jag uppsköt nemligen sålänge mitt besök, att jag slutligen ej mera täcktes
gå dit, och dervid har det tyvärr förblifvit. Färska helsningar derifrån kan
jag dock sända Eder, ty på konstnärsgillets årsfest förlidna vecka träffade
jag Kommerserådinnan och var var naturligtvis ifrig att få veta huru det stod
till i Paris, föga anande att jag par dagar derefter skulle erhålla Ditt
kärkomna bref, för hvilket jag ännu en gång får tacka Dig. Din syster
träffade jag der också och äfven Din svägerska fick jag se en skymt af.
Denna fest var verkligen lyckad, och jag ångrade ingalunda att jag slog
mig lös och beslöt att gå dit. Utan mycket annat anslog mig i synnerhet en
tablå, der fänrik Stål omfamnar piedestalen till Runebergs lagerkransade byst,
under 1808. års krigare – på ena sidan soldater och på andra officerare – skyldra
gevär och åtta à nio par i national-drägter från olika delar af landet under Björne-
|3|
borgska marschens ljud framträda och ödmjukt nedlägga kransar vid bystens fot.
Intrycket var gripande och jag kände en ovan fuktighet i mina ögonvrår. –
Tänk om gubben R. sjelf kunnat vara närvarande! Gabriel Lagus, som enkom
kom från Borgå tog med sig åt honom ett blad från hvarje krans.
Bland soldaterne märktes i synnerhet – genom sin längd – Skägg-Schauman i
Åbo infanteriregementes uniform. Märkligt nog tycktes med drägten en bra portion
af den tidens galanteri farit i honom, ty så vigilant som han var då han dan-
sade med bondtöserna, bland hvilka fröken Schulman i synnerhet tycktes funnit
nåd för hans ögon, trodde jag aldrig att han kunde bli. Hugo Becker stolt-
serade som officer, synbarligen förtjust – om i sig sjelf eller uniformn kan jag ej
afgöra. Äfven vännen Heikki, svåger Din, hade för den dagen tagit värfvning,
och så ut med sitt yfviga skägg som Kullneff sjelf.
En nyhet kan jag dock berätta Dig, men äfven den gäller undertecknad: Den som
skrifver dessa rader är numera andra kammarförvandt. Som Du minnes nämnde
jag om, innan Du reste, att jag troligen skulle söka den tjensten. Jag ansåg mig då
också icke vara så utan förhoppning att få den, med afseende å de personer, hvilka
jag trodde skulle blifva mina medsökande, och i denna tro begaf jag mig med min
ansökning till registratorskontoret dagen före ansökningstidens utgång. Der fick jag höra
en mera obehaglig nyhet, nemligen att Kammarförvandten Dahlén från Kammar- och
Räkenskaps ExpnenExpeditionen ansökt om transport till FinansenFinansexpeditionen. Du kan föreställa Digtillagt huru
förhoppningarna i ett nu ramlade – men jag hade ansökningen färdig och – lemnade in den
ty att söka är ju alldrig farligt – nog af, tiden gick ut och ärendet kom före och af
nio röster erhöll jag sju. Tjenstgöringen å Finans Expeditionens första afdelning med Sitt
ofta nog anträngande protokollsförande tyckes ändå ej vara utan sina fördelar. Emel-
lertid skall denna utnämning väckt mycken ond blod och under en veckas tid utgjort samtals-
ämnet i vår goda stad, enligt hvadtillagt jag fick veta en tio dagar derefter af Svante, som yttrade
att han ej visste om han skulle gratulera eller kondolera mig. Jag som i min ensamhet
ej hade hört någonting blef naturligtvis högst förvånad, men fick då äfven veta att
oviljan ej gällde mig utan höga vdbdevederbörande. Jag hade nemligen denna gång – jag vill gerna påpstruket
|4|
medge just emedan jag ej hade några förhoppningar – underlåtit de sedvanliga
och äfven för befordran inom Senaten så nödig ansedda backningarne, hvilka mina com-
petitorer deremot behörigen fullgjort. – Således, andra kammarförvandt och en veckas sam-
talsämne i Helsingfors, hvad kan man vid mina år mer begära! Men allvarsamt, huru
grymt ledsamt och sårande är icke allt detta. Huru litet kunde jag ana, då jag som barn
gnolade Gumman Lenngrens ”de kifvas nu om maten de fordna pojkarne”tillagt av utgivaren, att detta är, icke
ironi utan bitter sanning. –
Apropos af utnämning. Man påstår att ett stort antaltillagt af borgerskapet här, erbjudit Dig
borgmästareplatsen i Helsingfors. Tänk om jag i dig min egen vän ett tu tre fingo
helsa stadens hufvud. Se då skall det ”blojas” på Gubben Heikkel och ej blir
det mitt fel om ej glädjen står upp i tak.
Från kamraterna och vännerna har jag i uppdrag att framföra till Dig de
hertligaste helsningar. Specielt framsade Jägerhorn en lång tirad sedan han läst
Ditt bref, som natruligtvis betraktades såsom denstruket en cirkulärskrifvelse till Finans
ExpnensExpeditionens samtlige tjänstemän och betjente – men jag lade ej ordena på minnet. Af
innehållet framgick likväl, att han är särdeles gynnsamt och hjertligt stämd e-
mot Dig.
För denna gång kan det vara tillräckligt, jag har kanske tillockmed varit för
mångordig, men underrättelser utan intresse i och för sig, kunna dock såsom från hem-
landet, möjligen skänka något nöje åt en derifrån så aflägset vistande; och i denna för-
hoppning slutar jag nu med en hjertlig helsning till
Din
älskvärda fru.
Din trofaste vän
Gabr. Gn.
HforsHelsingfors den 13 Febr.Februari 1866.
Käraste vän och broder!
Ehuruväl Du ofta ofta varit ett föremål för våra tankar och samtal hyste dock ingen af oss hoppet, att specielt erhålla någon underrättelse från Dig, der bland den stora verldstadens buller och bång, hvarest Din tid naturligtvis måste vara i hög grad dyrbar. Att Du sådant oaktadt kom ihåg oss, äro vi alla och särskildt jag Dig synnerligen tacksamma. Gerna skulle jag derföre också gå Din önskan till mötes och sända Dig någon skizz härifrån, men jag har verkligen ingenting att berätta om. Lifvet här har nemligen sedan Din afresa varit eller åtminstone förefallit mig särdeles trist och allvarsamt – allt ”skämtande” m. mmed mera dylikt, som så ofta piggade upp en, har totalt upphört. Finansmiddaggarne må man ej ens tala om. Orsakerna ha varit mångahanda. Svante med sitt stundom så uppsluppna väsende tjenst gjorde som Du vet på Ekklesiastik ExpnenExpeditionen och träffades af sådan orsak mera sällan. Han vann väl sedan, jultiden, transport till FinansenFinansexpeditionen, men insjuknade kort derpå i Kopporna, som varit särdeles gängse, och ehuru han numera är nästan alldeles återställd, har han dock ännu icke börjat sin nya tjenstgöring. Wännen Lindbohm åter med sitt mjeltsjuka lynne trotts sin duglighet i öfrigt gör ej mången glad – som icke eljest är det. Becker stackare modfälld af sina ständiga motgångar tog sin matts ur skolan och reste till landet kort efter det Du for bort. Han återvände dock för en par veckor sedan och har, numera behörigen inskrifven i Senaten, börjat från början.
Emellertid har dock lifvet gått sin gilla gång. För min del har jag haft temmeligen att göra. Utom de löpande ärendena, har nemligen en inventering af karta sigillata kontoret tagit min tid i anspråk. Man hade kommit under fund med att sär|2|skilda oriktigheter måste hafva blifvit begångna, och jag blef af Senaten förordnad att undersöka förhållandet. Dermed var jag sysselsatt de flesta eftermiddagar i närmare två månaders tid. Tyvärr icke utan resultat – jag hoppas dock att slarf och ej något värre är hufvudfaktorn. Min öfriga tid har jag mest användt på nationalekonomiska arbeten, derutinnan likväl bra nog inskränkt af min olyckliga okunnighet i franska språket. Min ända från första början fattade förkärlek för grekiskan, hvilken jag såsom språk i och för sig verkligen hade kär, och som vållade att jag redan i skolan öfvergick till den såkallade lärda afdelningen, kan ännu gräma mig – men, ännu lefva de gamla gudar, och så tungt det är, att på gamla dagar börja så godt som från början, skall jag dock lära mig språket, ty der Du nu är, dit måste jag ock komma, ehuru jag ännu ej vet när eller huru.
Här har jag nu användt en hel hop bläck på min egen hedervärda personlighet, men något annat har jag just ej att berätta om. Flanerandet, så nödigt det än, enligt Din i Dagbladet intagna lifliga skildring af pariserlifvet, kan vara, och huru mycket nytt man derunder än kan inhemta, har jag just aldrig och dessa tider mindre än någonsin varit svag för. Några visiter har jag ej heller gjort – ej ens hos Din svärmor, der jag likväl rönte en så hjertlig välvilja på Din högtidsdag. Jag uppsköt nemligen sålänge mitt besök, att jag slutligen ej mera täcktes gå dit, och dervid har det tyvärr förblifvit. Färska helsningar derifrån kan jag dock sända Eder, ty på konstnärsgillets årsfest förlidna vecka träffade jag Kommerserådinnan och var var naturligtvis ifrig att få veta huru det stod till i Paris, föga anande att jag par dagar derefter skulle erhålla Ditt kärkomna bref, för hvilket jag ännu en gång får tacka Dig. Din syster träffade jag der också och äfven Din svägerska fick jag se en skymt af.
Denna fest var verkligen lyckad, och jag ångrade ingalunda att jag slog mig lös och beslöt att gå dit. Utan mycket annat anslog mig i synnerhet en tablå, der fänrik Stål omfamnar piedestalen till Runebergs lagerkransade byst, under 1808. års krigare – på ena sidan soldater och på andra officerare – skyldra gevär och åtta à nio par i national-drägter från olika delar af landet under Björne|3|borgska marschens ljud framträda och ödmjukt nedlägga kransar vid bystens fot. Intrycket var gripande och jag kände en ovan fuktighet i mina ögonvrår. – Tänk om gubben R. sjelf kunnat vara närvarande! Gabriel Lagus, som enkom kom från Borgå tog med sig åt honom ett blad från hvarje krans.
Bland soldaterne märktes i synnerhet – genom sin längd – Skägg-Schauman i Åbo infanteriregementes uniform. Märkligt nog tycktes med drägten en bra portion af den tidens galanteri farit i honom, ty så vigilant som han var då han dansade med bondtöserna, bland hvilka fröken Schulman i synnerhet tycktes funnit nåd för hans ögon, trodde jag aldrig att han kunde bli. Hugo Becker stoltserade som officer, synbarligen förtjust – om i sig sjelf eller uniformn kan jag ej afgöra. Äfven vännen Heikki, svåger Din, hade för den dagen tagit värfvning, och så ut med sitt yfviga skägg som Kullneff sjelf.
En nyhet kan jag dock berätta Dig, men äfven den gäller undertecknad: Den som skrifver dessa rader är numera andra kammarförvandt. Som Du minnes nämnde jag om, innan Du reste, att jag troligen skulle söka den tjensten. Jag ansåg mig då också icke vara så utan förhoppning att få den, med afseende å de personer, hvilka jag trodde skulle blifva mina medsökande, och i denna tro begaf jag mig med min ansökning till registratorskontoret dagen före ansökningstidens utgång. Der fick jag höra en mera obehaglig nyhet, nemligen att Kammarförvandten Dahlén från Kammar- och Räkenskaps ExpnenExpeditionen ansökt om transport till FinansenFinansexpeditionen. Du kan föreställa Dig huru förhoppningarna i ett nu ramlade – men jag hade ansökningen färdig och – lemnade in den ty att söka är ju alldrig farligt – nog af, tiden gick ut och ärendet kom före och af nio röster erhöll jag sju. Tjenstgöringen å Finans Expeditionens första afdelning med Sitt ofta nog anträngande protokollsförande tyckes ändå ej vara utan sina fördelar. Emellertid skall denna utnämning väckt mycken ond blod och under en veckas tid utgjort samtalsämnet i vår goda stad, enligt hvad jag fick veta en tio dagar derefter af Svante, som yttrade att han ej visste om han skulle gratulera eller kondolera mig. Jag som i min ensamhet ej hade hört någonting blef naturligtvis högst förvånad, men fick då äfven veta att oviljan ej gällde mig utan höga vdbdevederbörande. Jag hade nemligen denna gång – jag vill gerna |4| medge just emedan jag ej hade några förhoppningar – underlåtit de sedvanliga och äfven för befordran inom Senaten så nödig ansedda backningarne, hvilka mina competitorer deremot behörigen fullgjort. – Således, andra kammarförvandt och en veckas samtalsämne i Helsingfors, hvad kan man vid mina år mer begära! Men allvarsamt, huru grymt ledsamt och sårande är icke allt detta. Huru litet kunde jag ana, då jag som barn gnolade Gumman Lenngrens ”de kifvas nu om maten de fordna pojkarne”tillagt av utgivaren, att detta är, icke ironi utan bitter sanning. –
Apropos af utnämning. Man påstår att ett stort antal af borgerskapet här, erbjudit Dig borgmästareplatsen i Helsingfors. Tänk om jag i dig min egen vän ett tu tre fingo helsa stadens hufvud. Se då skall det ”blojas” på Gubben Heikkel och ej blir det mitt fel om ej glädjen står upp i tak.
Från kamraterna och vännerna har jag i uppdrag att framföra till Dig de hertligaste helsningar. Specielt framsade Jägerhorn en lång tirad sedan han läst Ditt bref, som natruligtvis betraktades såsom en cirkulärskrifvelse till Finans ExpnensExpeditionens samtlige tjänstemän och betjente – men jag lade ej ordena på minnet. Af innehållet framgick likväl, att han är särdeles gynnsamt och hjertligt stämd emot Dig.
För denna gång kan det vara tillräckligt, jag har kanske tillockmed varit för mångordig, men underrättelser utan intresse i och för sig, kunna dock såsom från hemlandet, möjligen skänka något nöje åt en derifrån så aflägset vistande; och i denna förhoppning slutar jag nu med en hjertlig helsning till Din älskvärda fru.
Din trofaste vän
Gabr. Gn.