1859 Om våren

Svensk text

|1|

Om våren.

Hvarför klappar du arma hjerta så gladt,
hvarför är jag så munter i dag?
Min inbillning spelar mig tusende spratt,
Ingen bok är mig mera i lag.

När jag läser Hegels filosofi
Är min tanke högt upp i det blå
Och der känner den sig så luftig och fri
Och kan icke mer Hegel förstå.

Och då tar jag från hyllan Ciceros tal,
För att lyssna till fornstor röst –
Nej, för tusan, det var först ett dåligt val
Af antiken förqväfves mitt bröst.

Och jag tager en bok och en annan bok
Och jag spänner båd’ öga och själ
Men med läsningen går det ändå på tok
Jag måst’ säga åt böckren farväl.

Och jag skådar nu genom fönstret ut
I den fria, den sötljusa verld –
|2| Och jag ser huru vinterns välde är slut
Uppå land, uppå haf, uppå fjerd.
Och jag hör huru lärkan sjunger sin sång

Uti rymden, den luftiga, blå.
Väl jag hört den sången ren mången gång
Men dess tjusning är mäktig ändå.

Och af längtan och aning sväller mitt bröst
Uti helig dyrkan jag står –
I mitt inre hör jag en smekande röst
Som hivskar: var säll, det är vår.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

|1|

Om våren.

Hvarför klappar du arma hjerta så gladt,
hvarför är jag så munter i dag?
Min inbillning spelar mig tusende spratt,
Ingen bok är mig mera i lag.

När jag läser Hegels filosofi
Är min tanke högt upp i det blå
Och der känner den sig så luftig och fri
Och kan icke mertillagt Hegel förstå.

Och då tar jag från hyllan Ciceros tal,
För att lyssna till fornstor röst –
Nej, för tusan, det var först ett dåligt valtillagt
Af antiken förqväfves mitt bröst.

Och jag tager en bok och en annan bok
Och jag spänner båd’ öga och själ
Men med läsningen går det ändå på tok
Jag måst’ säga åt böckren farväl.

Och jag skådar nu genom fönstret ut
I den fria, den sötljusa verld –
|2| Och jag ser huru vinterns välde är slut
Uppå land, uppå haf, uppå fjerd.
Och jag hör huru lärkan sjunger sin sångtillagt

I den fria, den solljstruket
Uti rymden, den luftiga, blå.
Väl jag hört den sången ren mången gång
Men dess tjusning är mäktig ändå.

Och af längtan och aning sväller mitt brösttillagt
Uti helig dyrkan jag står –
I mitt inre hör jag en smekande röst
Som hivskar: var säll, det är vår.

Dokumentet i faksimil