1859 Om våren
Finsk text
Keväällä
Miksi sydänparka sykkäilee näin kovin,
miksi hilpeä niin tänään olenkaan,
keskittymään kykenen vain tovin,
kirjaan tuskin pystyn tarttumaan?
Kun luen Hegeliä, filosofiaa,
aatos karkaa taivaan teille.
Mitään otetta en Hegelistä saa,
tämä vapaus ei sovi oppineille.
Ja kun puheet Ciceron mä käteen saan
kuullakseni ääntä muinaissankarin –
ei hitto, mitä siihen suotta puuttumaan,
tukehdunhan kohta tomuun antiikin.
Otan kirjan, otan kohta toisenkin,
silmää terästän ja sieluain,
mutta lukemista vaikka yritin,
siitä pian jo tarpeekseni sain.
Katson ulos huoneen ikkunasta
ilmaan vapaaseen ja valoisaan –
talven ote kirpos maisemasta,
maa ja meri käyvät hohtamaan.
Kuulen liverryksen leivosen
sinessä tuon taivaan avaran.
Muistan toki laulun lintusten,
silti koen tunteen ihanan.
Kaipuusta jo paisuu miehen rinta,
kunniaa vain pyhää silmät säteilevät –
sisältäni kuulen ääntä suloisinta,
joka kuiskaa: onnen poika, nyt on kevät.
Original (transkription)
|1|
Om våren.
Hvarför klappar du arma hjerta så gladt,
hvarför är jag så munter i dag?
Min inbillning spelar mig tusende spratt,
Ingen bok är mig mera i lag.
När jag läser Hegels filosofi
Är min tanke högt upp i det blå
Och der känner den sig så luftig och fri
Och kan icke mertillagt Hegel förstå.
Och då tar jag från hyllan Ciceros tal,
För att lyssna till fornstor röst –
Nej, för tusan, det var först ett dåligt valtillagt
Af antiken förqväfves mitt bröst.
Och jag tager en bok och en annan bok
Och jag spänner båd’ öga och själ
Men med läsningen går det ändå på tok
Jag måst’ säga åt böckren farväl.
Och jag skådar nu genom fönstret ut
I den fria, den sötljusa verld –
|2|
Och jag ser huru vinterns välde är slut
Uppå land, uppå haf, uppå fjerd.
Och jag hör huru lärkan sjunger sin sångtillagt
I den fria, den solljstruket
Uti rymden, den luftiga, blå.
Väl jag hört den sången ren mången gång
Men dess tjusning är mäktig ändå.
Och af längtan och aning sväller mitt brösttillagt
Uti helig dyrkan jag står –
I mitt inre hör jag en smekande röst
Som hivskar: var säll, det är vår.
Om våren.
Hvarför klappar du arma hjerta så gladt,
hvarför är jag så munter i dag?
Min inbillning spelar mig tusende spratt,
Ingen bok är mig mera i lag.
När jag läser Hegels filosofi
Är min tanke högt upp i det blå
Och der känner den sig så luftig och fri
Och kan icke mer Hegel förstå.
Och då tar jag från hyllan Ciceros tal,
För att lyssna till fornstor röst –
Nej, för tusan, det var först ett dåligt val
Af antiken förqväfves mitt bröst.
Och jag tager en bok och en annan bok
Och jag spänner båd’ öga och själ
Men med läsningen går det ändå på tok
Jag måst’ säga åt böckren farväl.
Och jag skådar nu genom fönstret ut
I den fria, den sötljusa verld –
|2| Och jag ser huru vinterns välde är slut
Uppå land, uppå haf, uppå fjerd.
Och jag hör huru lärkan sjunger sin sång
Uti rymden, den luftiga, blå.
Väl jag hört den sången ren mången gång
Men dess tjusning är mäktig ändå.
Och af längtan och aning sväller mitt bröst
Uti helig dyrkan jag står –
I mitt inre hör jag en smekande röst
Som hivskar: var säll, det är vår.