22.5.1865 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Helsinki 22. toukokuuta 1865.
Senaatin kiireisistä töistä ja vierailijoista aiheutuvista jatkuvista häiriöistä huolimatta, en silti voi olla tänäkin aamun hetkenä, mitä kiireisimmin, tervehtimättä omaa tyttökultaani. Sillä sinä pikku riiviö olet saanut asiat niin pahalle tolalle, että minun on lakkaamatta ajateltava sinua ja haaveiltava sinusta, ja minulla on sinua niin kova ikävä, että voin vain väkivalloin nujertaa kärsimättömän haluni nähdä sinut taas. Eilen minun teki niin kovasti mieli kiiruhtaa Puotilaan, että vain ajatellessani Mamman kieltoa – ja sitä että pitäisitte sitä ehkä liian lapsellisena – onnistuin malttamaan mieleni. – Mutta ei puhuta siitä sen enempää, sillä kaikkihan sen tietävät ja sinäkin varmaan aavistat, vaikken sitä sanoisikaan.
Tänä aamuna kello ½ 5 Henrik Borgström nukkui pois. Suru-uutinen levisi kaupungissa nopeasti. Hän pysyi viimeiseen neljännestuntiin asti ennen kuolemaansa täysissä järjissään. Kello 2 hän lähetti hakemaan professori Schaumanin, joka viipyi tunnin hänen luonaan. Sitten hän hyvästeli läheisensä; pienen tyttärensä hän uskoi sisarensa Linan hoidettavaksi. Ystävilleen hän lähetti useaan otteeseen lämpimät hyvästit lääkärin ja hyvän ystävänsä Estlanderin välityksellä; hän oli maininnut erityisesti useimmat ystävistään – jopa minut, siitäkin huolimatta, että emme olleet erityisen läheisiä, vaikkakin aina hyvissä väleissä ja suurimmalta osin meillä oli yhteiset tavoitteet. – Jos vanhojen poismeno on murheellista, sitäkin murheellisemmalta tuntuu, kun mies riistetään kukkeimmassa iässään toimeliaasta ja hyödyllisestä elämästä iäkkäiltä vanhemmiltaan, jotka menettävät hänessä silmäteränsä. Istuimme – me ystävät, joita hän oli tervehtinyt kuoleman hetkellä – eilen illalla yhdessä pohtimassa Borgströmin merkitystä julkisuuden henkilönä. Keskustelujen tulos oli tänään nähtävissä Dagbladetissa, Borgströmin muistokirjoituksessa.
Toivokaamme, oma rakkaani, ettei meitä liian pian tempaistaisi pois tästä elämästä, joka lupaa meille niin paljon onnea ja iloa! Mutta käyttäkäämme myös meille suotu aika siten, ettei sitä hupsutella hukkaan mukavissa nautinnoissa – eikä se katoaisi hiekkaan jälkiä jättämättä vaan tuottaisi hyötyä ja siunausta myös muille. Läpeensä täynnä totisinta tahtoa tehdä hyvää – sellaista voi saada aikaan myös vähäisin voimin. – Usko minua, rakas Alexandra, että sinussa havaitsemani vakava näkemys elämästä ja ihmisen velvollisuuksista ei ole suinkaan vähiten vaikuttanut siihen, että olen niin syvästi kiintynyt sinuun. Ja toivon myös saavani siitä runsaasti voimaa ja sitkeyttä pyrkiessäni toteuttamaan aikeitani ja pyrkimyksiäni.
Olen nyt kirjoittanut aivan liian vähän iloisia asioita, mutta ethän sinä siitä pahastu! – Todellisella ilolla on usein kyynel silmässä – – suurin autuus ei useinkaan hilpeyttä ja hupsuttelua edes tunne. – –
Mutta kevätaurinko hohtaa ulkona niin kirkkaana, ja meidän pitäisi noudattaa sen kehotusta antamatta pilvien synkentää mieltämme. Nauti luonnosta, – mutta, sellainen egoisti kun olen, – tule pian, mahdollisimman pian takaisin! Elän hädin tuskin puolta elämää, kun olen erossa sinusta. – Ja oletko edes vastannut viimeisimpään puolihuolimattomaan lippuseeni? Miksi et? – Ilmoita kun palaatte! – Pelkäänpä, etten voi keskiviikkona olla teitä vastassa, sillä Paciuksen ukko sai suostutelluksi minut laulamaan surujuhlassa. Ehkäpä tulettekin jo huomenna? Aion olla asemalla sekä kello 12 että kello 8.
Tytöt voivat hyvin ja lähettävät Teille mitä sydämellisimmät terveisensä. Heilläkin on ikävä Teitä. – Torsten kävi meillä pikku visiitillä: hän tuli lauantai-iltana ja lähti sunnuntaina iltapäivällä.
Hyvästi tyttöseni! Halaus ja suukko ajatuksissani, sinun
Leo.
Original (transkription)
HforsHelsingfors d. 22 Maj 65.
Trots brådskande arbeten för Se-
naten och talrika störingar genom besö-
kande, kan jag dock icke afhålla mig
från att äfven denna morgonstund, i
största hast, helsa på min pia. Ty du
har, du stygga pyre, ställt så illa till, att
jag oupphörligt måste tänka på dig och
drömma om dig, och har så ledsamt efter
dig att jag blott med våld kan bekämpa
min otålighet att återse dig. Igår var jag
så frestad att ila ut till Botby, att jag
endast vid tanken på Mammas förbud – och
att ni kanske skulle anse det för barnsligt –
kunde afhålla mig derifrån. – Men låt
oss icke mera tala derom, ty allt detta vet
du och anar du nog, utan att jag säger
det.
Igår morgon kl. ½ 5. afled Henrik Borg-
|2|
ström. Den sorgliga nyheten spriddes has-
tigt i staden. Han hade ända till den sista
qvarttimmen före sin död bibihållit full
sans. Kl. 2 skickade han efter professor
Schauman, som dröjde hos honom en
timme. Sedan tog han afsked af de sina;
sin lilla dotter anförtrodde han åt syster
Linas vård. Åt sina vänner skickade han
upprepade gånger en varm afskedshelsning
genom läkaren och vännen Estlander; han hade
nämnt de flesta bland sina vänner särskildt
– till och med mig, oaktadt vi icke hade
stått i något intimt förhållande, ehuru alltid
på god fot och, till en stor del, med gemen-
samma sträfvanden. – Om det är sorgligt
när de gamla skiljas hädan, så är det dock
ännu mera sorgligt, när en man i blom-
man af sin ålder ryckes bort från ett verk-
samt och nyttigt lif, – från sina gamla
|3|
föräldrar, som i honom förlora sin ögonsten.
Vi voro – de vänner till hvilka han helsat
i dödsstunden – igår afton församlade, och
resonnerade öfver Borgstöms betydelse såsom
officiel person. Resultatet af samtalen blir
idag synligt i Dagbladet, uti en nekrolog
öfver Borgström.
Låtom oss hoppas, min älskling, att
vi icke alltför snart skola borttagas från
detta lif, som lofvar oss så mycken lycka
och glädje! Men låtom oss ock använda
den tid som är oss förelagd, så, att den icke
jollras bort uti beqvem njutning – och
icke spårlöst försvinner i sanden, utan
blir af gagn och välsignelse äfven för andra.
Genomträngd af allvarlig vilja att verka
godt, kan man åstadkomma sådant äfven
med svaga krafter. – Tro mig, min älskade
Alexandra, att den allvarliga uppfattning af
|4|
lifvet och af menniskans pligter, som jag
funnit hos dig, icke är det som minst bi-
dragit att så djupt fästa mig vid dig. Och
jag hoppas att derigenom också kraftigt lif-
vas och uppehållas i fullföljandet af mina
afsigter och sträfvanden.
Alltför litet gladt har jag nu skrifvit; men
icke blir du ju ledsen däröfver! – Den san-
na gäldjen har ofta en tår i ögat – – den
högsta sällheten är ofta alldeles fremmande
för munterhet och joller. – –
Men vårsolen skimrar så klart derute
och vi böra följa dess maning, och icke
låta sinnet skymmas af moln. Njut af
naturen, – men, sådan egoist är jag, – kom
snart, så snart som möjligt tillbaka! Jag lefver
knappast ett halft lif, när jag är skild från
dig. – Och du har icke ens besvarat min
senaste slarfviga biljett? Hvarför icke? – Un-
derrätta mig om er återkomst! – Jag fruktar att
jag icke i onsdag kan vara er tillmötes, emedan
gubben Pacius lyckats öfvertala mig att sjunga
|5|
med vid sorgefesten. Kanske kommer ni
redan i morgon? Jag skall både kl. 12 och
kl. 8. vara vid bangården.
Flickorna må bra och sända Eder alla
de hjertligaste helsningar. Äfven de ha led-
samt efter Er. – Torsten gjorde oss ett
litet besök: han kom lördag qväll och for
söndag e. m.eftermiddag
Farväl min pia! En omfamning och en
kyss i tankarna från din
Leo.
HforsHelsingfors d. 22 Maj 65.
Trots brådskande arbeten för Senaten och talrika störingar genom besökande, kan jag dock icke afhålla mig från att äfven denna morgonstund, i största hast, helsa på min pia. Ty du har, du stygga pyre, ställt så illa till, att jag oupphörligt måste tänka på dig och drömma om dig, och har så ledsamt efter dig att jag blott med våld kan bekämpa min otålighet att återse dig. Igår var jag så frestad att ila ut till Botby, att jag endast vid tanken på Mammas förbud – och att ni kanske skulle anse det för barnsligt – kunde afhålla mig derifrån. – Men låt oss icke mera tala derom, ty allt detta vet du och anar du nog, utan att jag säger det.
Igår morgon kl. ½ 5. afled Henrik Borg|2|ström. Den sorgliga nyheten spriddes hastigt i staden. Han hade ända till den sista qvarttimmen före sin död bibihållit full sans. Kl. 2 skickade han efter professor Schauman, som dröjde hos honom en timme. Sedan tog han afsked af de sina; sin lilla dotter anförtrodde han åt syster Linas vård. Åt sina vänner skickade han upprepade gånger en varm afskedshelsning genom läkaren och vännen Estlander; han hade nämnt de flesta bland sina vänner särskildt – till och med mig, oaktadt vi icke hade stått i något intimt förhållande, ehuru alltid på god fot och, till en stor del, med gemensamma sträfvanden. – Om det är sorgligt när de gamla skiljas hädan, så är det dock ännu mera sorgligt, när en man i blomman af sin ålder ryckes bort från ett verksamt och nyttigt lif, – från sina gamla|3| föräldrar, som i honom förlora sin ögonsten. Vi voro – de vänner till hvilka han helsat i dödsstunden – igår afton församlade, och resonnerade öfver Borgstöms betydelse såsom officiel person. Resultatet af samtalen blir idag synligt i Dagbladet, uti en nekrolog öfver Borgström.
Låtom oss hoppas, min älskling, att vi icke alltför snart skola borttagas från detta lif, som lofvar oss så mycken lycka och glädje! Men låtom oss ock använda den tid som är oss förelagd, så, att den icke jollras bort uti beqvem njutning – och icke spårlöst försvinner i sanden, utan blir af gagn och välsignelse äfven för andra. Genomträngd af allvarlig vilja att verka godt, kan man åstadkomma sådant äfven med svaga krafter. – Tro mig, min älskade Alexandra, att den allvarliga uppfattning af|4| lifvet och af menniskans pligter, som jag funnit hos dig, icke är det som minst bidragit att så djupt fästa mig vid dig. Och jag hoppas att derigenom också kraftigt lifvas och uppehållas i fullföljandet af mina afsigter och sträfvanden.
Alltför litet gladt har jag nu skrifvit; men icke blir du ju ledsen däröfver! – Den sanna gäldjen har ofta en tår i ögat – – den högsta sällheten är ofta alldeles fremmande för munterhet och joller. – –
Men vårsolen skimrar så klart derute och vi böra följa dess maning, och icke låta sinnet skymmas af moln. Njut af naturen, – men, sådan egoist är jag, – kom snart, så snart som möjligt tillbaka! Jag lefver knappast ett halft lif, när jag är skild från dig. – Och du har icke ens besvarat min senaste slarfviga biljett? Hvarför icke? – Underrätta mig om er återkomst! – Jag fruktar att jag icke i onsdag kan vara er tillmötes, emedan gubben Pacius lyckats öfvertala mig att sjunga|5| med vid sorgefesten. Kanske kommer ni redan i morgon? Jag skall både kl. 12 och kl. 8. vara vid bangården.
Flickorna må bra och sända Eder alla de hjertligaste helsningar. Äfven de ha ledsamt efter Er. – Torsten gjorde oss ett litet besök: han kom lördag qväll och for söndag e. m.eftermiddag
Farväl min pia! En omfamning och en kyss i tankarna från din
Leo.