1859 O svär ej du, men kyss mig blott

O svär ej du, men kyss mig blott,
Jag ingen qvinnoed har trott!
Ditt ord är ljuft, dock ljufvare
Är kyssen som du mig vill ge!
Då jag den fått har ochstruketjagtillagt tror på den
Mer än uppå bekännelser.

O svär, min älskling, svär du blott
Jag städsvårtytt uppå ditt ord har trott!
Jag sjunker mot din mjuka barm
Och är jag stafstruket
Och känner mig så saligt / af sällhet / säll såtillagt varm
Jag tror, min älskling, att du mig
Skall älska evigt, som jag dig.

Icke kunde jag det ana,
Icke ana, icke drömma
Der jag gick i dunkla skogen
Under gröna trädens skugga –
Att det så sig skulle hända
så förunderligt instunda.

Icke visste ju mitt öga
Icke tänkte mina blickar
Der de spanade kring skogen
Sågo fåglar, sågo blommor –
Att en sådan blomma varsna
Plötsligttillagt sådan fågel skåda.

Jag vredgas ej, – och bryts mitt hjerta ock
Min älskling svikit, – ej jag vredgas dock.
Hur du ock strålar i juvelens praktstruket glanstillagt
Uti ditt hjerta aldrig ljus får maktstruket
Ditt hjerta ej af ljusets strålar fanns.

Det vet jag nog. I drömmen jag dig såg
Och såg den natt uppå ditt hjerta låg.
Och såg den orm, som på ditt hjerta tär
Och såg det, hur beklagansvärd du är.

Se, lotosblomman ängslas
Och fruktar solens prakt –
Med lutadt hufvud hon väntar
Tills natt kring nejder sig lagt.

Och månen är hennes älskling
Blott han få henne setillagt
Hon väckes utaf hans ljus,struket
För honom faller slöjan
Från hennes anlete.

Hon blommar och han gläder
Och stirrar stum ditopp –
Hon doftar ochtillagt gråter och bäfvar
Af kärleks qval och hopp.