15.7.1860 LM–Fredrik Idestam
Finsk text
Hamina 15.7.1860
Kaivattu ystävä!
Alat ehkä jo uskoa, että Viipurin-matkani on syöksynyt johonkin tulivuoreen – tai että jokin muu palava voima sisälläni on estänyt ystävyyden tunteet. Sellaiselta voi näyttää, mutta se ei ole vaarallista ... Menin sinne ladattuna täyteen ylpeyttä ja kylmyyttä – enkä tullut riisutuksi aseista – ainakaan näkyvästi. Tällä kertaa minä olin se joka hallitsi kentän. – Mennään kuitenkin asioita järjestyksessä. – Sinä moitit minua kirjeessäsi 10.kesäkuuta (johon, kauheata sanoakin, siis vasta nyt vastaan) siitä että se oli liian pidättyväinen ja sulkeutunut. Olet ehkä oikeassa, mutta ajattele myös sitä, missä pyörityksessä silloin kirjoitin – ja että Sinä, jos olisit ollut paikalla, olisit kokenut sen kaiken mikä silloin pyöri sisimmässäni. Jälkikäteen sellaista ei voi oikein välittää. Se tulee hetken myötä ja menee sen myötä, syntyy olosuhteiden mukana ja niin myös katoaa. – Jos siis nyt haluan kunnolla korjata sitä näennäistä sulkeutuneisuutta, niin minun on kerrottava kunnolla ja vilpittömästi Viipurin-matkastani. No niin. Saavuin sinne yöllä, sillä Viktoria oli lähtenyt niin myöhään Helsingistä, ja minulta jäi siten näkemättä pitkälle sillalle kerääntynyt yleisö ... Seuraavana iltapäivänä tein tietenkin visiittejä – frakissa. Ensimmäisen tein Hackmaneille. Siellä tapasin vain mummon joka hyväntahtoisesti ja ystävällisesti otti minut vastaan ja pyysin käymään heillä oikein useasti. Kun lähdin sieltä, kohtasin kadulla kauniin Julien ja hänen sisarensa rouva Eksrömin.Oltiin sangen vaivaantuneita –minä kuitenkaan en. Kuljin muutaman askelen heidän kanssaan ja menin sitten Tolleille. Siellä oli hyvä olla, kaikki oli niin ystävällistä ja sydämellistä – sillä on kuitenkin jotain merkitystä,että on kasvanut yhdessä ja on yhteisiä muistoja. He halusivat minun syövän aina päivällistä heidän kanssaan, mutta se jäi vain yhteen kertaan. Iltapäivällä menin tyttöjen kanssa sillalle nähdäkseni Auran saapuvan Pietarista. Bergen ja Muncken tulivat sillä yhdessä – edellinen synkkänä, jälkimmäinen iloisena. Hänen audienssinsa oli onnistunut täydellisesti. ”Keisari uskoi minua ja se oli pääsia”, hän sanoi. Iltapäivällä ajoin Krohnien kanssa Woldemar Hackmanin huvilalle, ja tapasin siellä koko suvun. Ensin tuntui kyllä jotenkin omituiselta – mutta esitin roolini hyvin, toisin sanoen olin välitön ja reipas aivan kuin en olisi koskaan kokenut minkäänlaista tragediaa siinä piirissä. Hän sitä vastoin ei oikein tiennyt kuinka olla, – katsoi minua välillä epäilevin ja tutkivin silmin. Minä poltin tyynesti sikariani (sinun on nimittäin syytä tietää, että olen huhtikuusta lähtien ollut varsin kova sikarinpolttaja), pilailin kaikenlaista ja sain siinä mahdollisuuden heitellä erilaisia piikkejä, jotka vain hän saattoi ymmärtää. Paluumatka järjestyi niin erikoisesti että kaikki ajoivat paitsi ukko Krohn, Viktor, Julie ja minä. Meillä oli kahden virstan kävelymatka, ja keskustelin kahden hänen kanssaan koko ajan, sillä molemmat herrat uppoutuivat keskusteluun, kulkivat kaukana edellä eivätkä huomanneet meitä lainkaan. Mennyttä ei silti kosketeltu sanallakaan – mutta se tuntui ilmassa. Seuraavana iltapäivänä en voinut enää hillitä kärsimättömyyttäni. Otin isvossikan ja ajoin pikavauhtia Karhusuolle. Vastaanotto oli paras mitä saatoin odottaa, vaikka tuloni olikin yllätys. Aluksi kotona oli vain Kreivitär, pian tuli kreivi kentältä ja poika Saarelasta. Kuinka hyvältä tuntuikaan nähdä lämmön ja ystävyyden ympäröivän itseään! Olen siellä aivan kuin kotonani, ei merkkiäkään vaivaantuneisuudesta tai kruusailusta. Poika kiiipesi kuten ennenkin syliini, pieni Maiko pelleili setä Lejolle, kuten hän minua sanoo – kreivitär antoi minun nähdä sisimpäänsä kuten ennenkin – ja myös kreivi halusi kaikin tavoin osoittaa ystävällisyyttä minua kohtaan. Mitä voisin enempää toivoa? Päivät kuluivat nopeasti – liian nopeasti – kävelyretkien, musiikin, keskustelujen merkeissä. Kuinka paljon olikaan sanottavaa toisillemme! Etenkin silloin kun oltiin kahden kesken. – Tunnelma vaihteli leikin ja vakavuuden, hymyn ja kyynelten välillä. Parin päivän Karhusuolla olon jälkeen ajoimme kaikki vierailulle Saarelaan. Vanha rouva oli jotakuinkin ystävällinen mutta äärimmäisen sulkeutunut. Sana kulki vapaammin, kun vaunut rullasivat esiin – –.Se visiitti tehtiin tiistaina 19. kesäkuuta. Seuraavana päivänä ajoin mukavissa vaunuissa kaupunkiin kutsumaan ja noutamaan Tollin neitejä. He tulivat mielellään – Agne, Line ja Emil. He viipyivät vuorokauden ja meillä oli sinä aikana erinomaisen hauskaa. He tuntuivat sopivan hyvin yhteen kreivittären kanssa. Torstaina iltapäivällä tulimme heidän kanssaan takaisin kaupunkiin ja jatkoin sieltä Ramsiin, joka on kreivittären vanhemmille kuuluva maatila. Sieltä taas vuorokauden kuluttua takaisin Karhusuolle. Juhannusaatto oli myrskyinen ja kurja joten ajoin kaupunkiin sukulaisteni luo. Seuraavana päivänä, sunnuntaina, päivällisellä Heitmanneilla – jossa kaunis Matilde on yhtä omalaatuinen ja naiivi kuin aina ennenkin. Illalla kreivin kanssa Rotheille (rouva Rothe on kreivittären sisar) ihanaan huvilaan. Maanantai visiittejä ja suuri kävelytetki Vauxhalliin. Tiistai-iltana olivat Tollit ja kreivitär setäni luona. Minä matkustin sieltä ystävättäreni kanssa takaisin Karhusuolle. Tulimme yöllä, kreivi ei ollut kotona, hän oli mennyt ”vakuutusasioille”, joita hoitamaan pitäjä on hänet valinnut. Me odotimme keskustellen neljännestä yli 12 saakka. Sitten sanoimme hyvätyöt. Koko seuraavan päivän olimme edelleenkin kahden. Kreivi tuli vasta teelle. Sitten autoimme häntä kirjoittamaan vakuutuspapereita myöhään yöhön saakka. Torstaina hän ajoi minut kaupunkiin. Minut oli kutsuttu häihin Alfthaneille joiden kaunis tytär vihittiin Nervanderin kanssa. J. H. oli morsiusneitona. Minä tanssin ensin vain hänen kanssaan. Sitten franseesi – jonka keskustelu oli varsin erikoinen. Sanoin hänelle muun muassa, hymyilevin kasvoin ja valitettavasti valehtelevin sydämin, etttä ”unohtaminen ei ole vaikeaa, että olisi hullua olla olematta perhonen, kun ruusut voivat vain pistää”. Hän oli jälleen imartelevien palvojien ympäröimä. Onko se hauskaa, minä kysyin. Se on kauheaa, hän vastasi saksaksi. Yhtäkkiä hän kysyi minulta, pidänkö häntä miellyttävänä. Minä vastasin, ja sillä kertaa aivan tosissani, ”en”. Hän tarttui käteeni ja sanoi: ”kiitän teitä”. Huomaat, että kaikki tämä siellä oli hyvin mielenkiintoista. Seuraavana päivänä minulle ja eräille muille nuorille tarjottiin vielä aamiainen Alfthaneilla klo 3. Mutta aamulla minun piti mennä Karhusuolle hyvästelemään. Kreivi lähetti hyvissä ajoin hakemaan minua. Oli hieman surumielistä. Lähdin sieltä klo 1, kreivitär saattoi minut kaupunkiin. Siellä istuin vielä tunnin ja keskustelin surullisesti hänen kanssaan. Klo 4 tulin Alfthaneille ja siellä oli reipasta menoa. Muun lisäksi minun täytyi laulaa, – myös trubaduurin kuolinlaulu, johon sain nuotit. Minä lauloin sen ilman säestystä, inspiraationa kaikki se, mitä sillä hetkellä rinnassani täytyi olla. Hän tuli hieman kalpeaksi ja oli sen jälkeen pitkään hiljaa. Klo 7 erottiin, Sitten oli vielä kello kahdeksaan kreivittären kanssa ja sieltä Tolleille, jotka eivät olleet häissä. Klo 11 lähdin matkaan läpi yön ja tulin tänne aamulla klo 9.
Nyt olet saanut niin täydellisen selostuksen kuin kirjeessä voi järkevästi esittää. Ehkä se on väsyttänyt sinua, mutta katson voivani edellyttää, että sinulla siellä maaseudun yksinäisyydessä on hiukan aikaa sellaiseenkin. Yllätyin kovin siitä, että luovuit matka-ajatuksestasi. Sanoin jo, luullakseni viime kirjeessäni, mielipiteeni siitä. – Mutta otetaan lusikka kauniiseen käteen. Mitä muuta voisi tehdä? Ehkä sinä ensi kesänä teet vielä pitemmän ja mielenkiintoisemman matkan – ja kandidaattina. Ehkäpä pyydän silloin saada lähteä seuraksesi.
Tälle kirjeelle varaamani aivan liian lyhyt aika on nyt lopussa. Hyvästi, kirjoita pian
uskolliselle ystävällesi
Leo Mechelin.
Minun täytyy ensi kerralla vastata sinulle heti. Robert on nyt täällä perheen luona. Minun täytyy mennä ulos hänen kanssaan. Kesä on taas kaunis ja lämmin. Hyvästi, ole iloinen ja rohkea.
Original (transkription)
Fredrikshamn d. 15 Juli 1860.
Saknade vän!
Du lärer väl redan börjat
tro att jag på min Wiborgsresa störtat
i någon vulkan, eller – att någon annan
brinnande makt ur mitt väsende utträngt
vänskapens känslor ..... Det kan se så
ut; men är ej ändå så farligt. Jag
for dit laddad med stolthet och köld
– och blef icke afväpnad, – synbarligen
åtminstone. Denna gång var det jag som
behöll fältet. – Dock, i ordning med
frågorna. – Du förebrådde mig i ditt
bref af d. 10 Juni (hvilket jag, horribile
dictu, först nu besvarar!!) att jag i mina
senaste bref från HforsHelsingfors varit alltför
förbehållsam och sluten. Du har kanske
rätt deri, men bör ock betänka under
hvilken vefva jag då skref, – och att
Du, om du varit närvarande, nog skulle
erfarit allt som då föregick i mitt inre.
Efteråt kan sådant icke mera meddelas.
Ty det kommer med stunden och far med
den; det skapas af förhållanderna och
ändras med dem. – Alltså, om jag
|2|
nu vill reparera den skenbara sluten-
heten, så gäller det att omständligt och
upprigtigt redogöra för min Wiborgs-
resa. Nåväl: Jag anlände dit om
natten, ty Viktoria hade rest så sent
ut från HforsHelsingfors; – gick således miste om
att se publiken samlad på långa bron.
Följande förmiddag gjorde jag naturligt-
vis visiter, – i frack. Den första gällde
Hackmans. Der träffade jag endast
gumman som med den mest förekom-
mande vänlighet emottog mig och bad
mig komma till dem rätt ofta. När jag
gick derifrån, mötte jag på gatan skön
Julie somstruket jemte hennes syster fru Ekström.
Man var ganska generad, – jag dock ej;
jag följde dem några steg och gick se-
dan till Tolls. Der var godt att vara,
alla så vänliga och hjertliga, – det har
dock någon betydelse, att ha växt upp
tillsammans, att ha enstruket gemensamma min-
nen. De ville att jag skulle äta alla
middagar hos dem, – det blef dock utaf
blott engång. E. m.Eftermiddagen gick jag med flickorna
till bron för att åse Auras ankomst från
|3|
Petersburg. Der anlände Bergen och Muncken
tillsammans, – den förre dyster, den senare
glad. Hans audiens hade lyckats fullkom-
ligt, – ”Kejsaren trodde mig, och det var
hufvudsaken”, yttrade han. – Om afto-
nen for jag med Krohns ut till Wolde-
mar Hackmans villa – och träffade der
hela slägten. Något egendomligt kändes
det väl först – – men jag spelade min
roll väl, d. v. s. var ogenerad och munter
som om jag aldrig upplefvat den minsta
tragedi i den kretsen. Hon deremot tyck-
tes ej rätt vete huru hon skulle vara,
– såg på mig stundom med tvekande
forskande blickar, – jag rökte lugnt
min cigarr, (du bör neml.nämligen veta, att jag sedan
April är temligen stark cigarr-rökare), – skäm-
tade om allt möjligt och hade dervid tillfälle
att inflika åtskilliga pikar, som blott hon
kunde förstå. Återfärden gestaltade sig så
eget att alla åkte, utom gubben Krohn,
Viktor, Julie och jag. Vi hade en tvåversts
promenad, hvarvid jag hela tiden räson-
nerade en deux med henne, ty de båda
andra herrarne fördjupade sig i ett samtal,
gingo långt förut och observerade oss allsicke.
|4|
Dock berördes dervid det förflutna ej
med ett ord, – men kändes väl i luften.
Följande dag e. m.eftermiddag kunde jag ej längre tyg-
la min otålighet. Jag tog en isvoschtschik
och reste i flygande fart ut till Karhu-
suo. Emottagandet, – ehuru min ankomst var
en surprise, – var det bästa, det varmaste
jag kunde önska mig. Först var blott
Grefvinnan hemma, snart kom äfven
grefven från fältet och gossen från
Saarela. Hvad det kännes godt att se
sig omfattad med värme, med vänskap!
Jag är der fullkomligt som hemma, intet
tecken till gène, till krus. Gossen smög
sig som förr till min famn, lilla Maiko
gjorde skälmstycken åt onkel Lejo, som
hon kallar mig, – grefvinnan lät mig som
förr blicka i sitt inre, – grefven visade
äfven på allt sätt att han hyser vänskap
för mig. – Hvad kunde jag mera önska? Da-
garne förflöto hastigt, – för hastigt, – under
promenader, musik, – samtal. Huru mycket
hade man ej att säga hvarandra! Isynner-
het när man var en deux. – Sinnes-
stämningen varierade mellan skämt och allvar,
mellan löjen och tårar. Efter par dagars
vistande i Karhusuo foro vi alla på besök
|5|
till Saarela. Gamla frun var temligen
vänlig men ytterst sluten. Man ordades
friare när vagnarne rullade fram – –
Denna visit gjordes om Tisdagen d. 19 Juni.
Följande dag for jag i en beqväm vagn
till staden för att inbjuda ochtillagt afhemta flickorna Toll.
De kommo gerna – Agnes och Line och Emil.
De dröjde ett dygn och denna tid tillbragte
vi utmärkt trefligt. De tyckas harmoniera
väl med grefvinnan. – Thorsdags e. m.eftermiddag följde
vi dem till staden igen, och foro derifrån
till Ramsi, en egendom som tillhör grefvin-
nans föräldrar. Derifrån efter ett dygn
tillbaka till Karhusuo. Midsommarafton
var stormig och ruskig, jag for derföre
till staden, till mina slägtingar. Följande
dag, Söndagen, middag hos Heitmanns, – der
skön Mathilde är lika egendomlig och naiv
som förr, – aftonen med grefvens hos Rothes
(fru Rothe är grefvinnans syster) på en herrlig villa.
Måndagen visiter, stor promenad till Vaux-
hallen. Tisdagenstruketafton voro Tollens och grefvin-
nan hos min Farbror. Jag for derifrån
med min vänninna till Karhusuo igen. Vi –
anlände mot natten, – grefven var ej hem-
ma, han hade begifvit sig ut på ”assu-
|6|
rance-resor”, för hvilka han af socknen är
utsedd. Vi väntade, konverserande, till kl. 12 ¼.
Sen sade man godnatt. Hela följande dag
voro vi ännu en deux. Han kom först
till thé. Vi hjelpte honom sen att skrifva
assurance pappren, tills långt in på natten.
Om Thorsdagen förde han mig till staden.
Jag var bjuden på bröllop till Alfthans,
der en vacker dotter giftes med Nervander.
J. H.Julie Hackman var brudtärna. Jag dansade först
allsicke med henne. Senare en française,
– hvars konversation var högst egen-
domlig. Jag sade henne bland annat,
att konstenstruket med leende min – och tyvärr
ljugande hjerta – ”att konsten att glömma
icke är så stor, – att det vore en galenskap
att icke vara fjäril, när rosorna endast
kunna sticka”. Hon var igen omringad
af smägtande tillbedjare. Jag frågade
om detta var roligt: ”Es ist schrecklich”
sade hon. Plötsligen frågade hon mig om
jag ansåge henne för behagsjuk. Jag sva-
rade – och denna gång af verklig öfvertygelse
Nej. Hon fattade min hand och sade: ”Ich
danke Ihnen”! – Du ser att allt detder
|7|
var rätt intressant ..... Följande dag bjöds
jag jemte några andra ungdomar ännu på
frukost til Alfthans kl. 3. Men om
morgonen skulle jag över till Karhusuo och
säga farväl; Grefven skickade i god tid
efter mig. Det var litet melankoliskt der-
ute. Kl. 1 for jag derifrån, – grefvinnan
följde mig till staden. Der satt jag ännu
en timme med henne i sorgsna samtal.
Kl. 4 kom jag till Alfthans. Der gick det
muntert till ..... Bland annat måste jag
sjunga – äfven Troubadourens dödssång,
hvartill jag fått noter, exeqverades. Jag
sjöng den utan accompagnement, – med
all den inspiration, som i det ögonblicket
måste finnas i min barm. Hon blef
litet blek och var länge stum derefter.
Kl. 7 skiljdes man åt. Till kl. 8 var jag sen
ännu hos grefvinnan, – derpå hos Tolls,
som icke bivistat bröllopet, – kl. 11 reste
jag af genom natten och anlände hit
följande morgon kl. 9.
Der har du nu en så fullständig relation
som rimligtvis kan presteras i bref. Kanske
har den ren tröttat dig; men jag ansåg mig kunna
|8|
förutsätta, att du i din landtliga ensamhet
skulle hafva tid nog äfven för sådant.
Det frapperade mig mycket, att du
slagit din resa ur hågen. Jag uttalade
redan, tror jag i mitt förra bref mina
åsigter derom. – Men, måste skeden
tas i vackra hand, – så hvad står
mera att göra? Kanske kan du nästa
sommar göra en längre och intressantare
utflygt – och det som kandidat. Möj-
ligen anhåller jag då om att få accom-
pagnera dig.
Min för detta bref alltför kort
utmätta tid är nu slut. Farväl,
skrif snart till din
tillgifne vän
Leo Mechelin
Jag skall nästa gång skrifva genast till
svar. Robert är här med familj. Jag
måste nu fara ut med honom. Sommarn
är åter klar och varm
Àdieu. Var
glad och modig
Fredrikshamn d. 15 Juli 1860.
Saknade vän!
Du lärer väl redan börjat tro att jag på min Wiborgsresa störtat i någon vulkan, eller – att någon annan brinnande makt ur mitt väsende utträngt vänskapens känslor ..... Det kan se så ut; men är ej ändå så farligt. Jag for dit laddad med stolthet och köld – och blef icke afväpnad, – synbarligen åtminstone. Denna gång var det jag som behöll fältet. – Dock, i ordning med frågorna. – Du förebrådde mig i ditt bref af d. 10 Juni (hvilket jag, horribile dictulat. hemskt att säga, först nu besvarar!!) att jag i mina senaste bref från HforsHelsingfors varit alltför förbehållsam och sluten. Du har kanske rätt deri, men bör ock betänka under hvilken vefva jag då skref, – och att Du, om du varit närvarande, nog skulle erfarit allt som då föregick i mitt inre. Efteråt kan sådant icke mera meddelas. Ty det kommer med stunden och far med den; det skapas af förhållanderna och ändras med dem. – Alltså, om jag|2| nu vill reparera den skenbara slutenheten, så gäller det att omständligt och upprigtigt redogöra för min Wiborgsresa. Nåväl: Jag anlände dit om natten, ty Viktoria hade rest så sent ut från HforsHelsingfors; – gick således miste om att se publiken samlad på långa bron.
Följande förmiddag gjorde jag naturligtvis visiter, – i frack. Den första gällde Hackmans. Der träffade jag endast gumman som med den mest förekommande vänlighet emottog mig och bad mig komma till dem rätt ofta. När jag gick derifrån, mötte jag på gatan skön Julie jemte hennes syster fru Ekström. Man var ganska generad, – jag dock ej; jag följde dem några steg och gick sedan till Tolls. Der var godt att vara, alla så vänliga och hjertliga, – det har dock någon betydelse, att ha växt upp tillsammans, att ha gemensamma minnen. De ville att jag skulle äta alla middagar hos dem, – det blef dock utaf blott engång. E. m.Eftermiddagen gick jag med flickorna till bron för att åse Auras ankomst från|3| Petersburg. Der anlände Bergen och Muncken tillsammans, – den förre dyster, den senare glad. Hans audiens hade lyckats fullkomligt, – ”Kejsaren trodde mig, och det var hufvudsaken”, yttrade han. – Om aftonen for jag med Krohns ut till Woldemar Hackmans villa – och träffade der hela slägten. Något egendomligt kändes det väl först – – men jag spelade min roll väl, d. v. s. var ogenerad och munter som om jag aldrig upplefvat den minsta tragedi i den kretsen. Hon deremot tycktes ej rätt vete huru hon skulle vara, – såg på mig stundom med tvekande forskande blickar, – jag rökte lugnt min cigarr, (du bör neml.nämligen veta, att jag sedan April är temligen stark cigarr-rökare), – skämtade om allt möjligt och hade dervid tillfälle att inflika åtskilliga pikar, som blott hon kunde förstå. Återfärden gestaltade sig så eget att alla åkte, utom gubben Krohn, Viktor, Julie och jag. Vi hade en tvåversts promenad, hvarvid jag hela tiden räsonnerade en deuxfr. på tumanhand med henne, ty de båda andra herrarne fördjupade sig i ett samtal, gingo långt förut och observerade oss allsicke.|4| Dock berördes dervid det förflutna ej med ett ord, – men kändes väl i luften.
Följande dag e. m.eftermiddag kunde jag ej längre tygla min otålighet. Jag tog en isvoschtschik och reste i flygande fart ut till Karhusuo. Emottagandet, – ehuru min ankomst var en surprisefr. överraskning, – var det bästa, det varmaste jag kunde önska mig. Först var blott Grefvinnan hemma, snart kom äfven grefven från fältet och gossen från Saarela. Hvad det kännes godt att se sig omfattad med värme, med vänskap! Jag är der fullkomligt som hemma, intet tecken till gène, till krus. Gossen smög sig som förr till min famn, lilla Maiko gjorde skälmstycken åt onkel Lejo, som hon kallar mig, – grefvinnan lät mig som förr blicka i sitt inre, – grefven visade äfven på allt sätt att han hyser vänskap för mig. – Hvad kunde jag mera önska? Dagarne förflöto hastigt, – för hastigt, – under promenader, musik, – samtal. Huru mycket hade man ej att säga hvarandra! Isynnerhet när man var en deuxfr. på tumanhand. – Sinnesstämningen varierade mellan skämt och allvar, mellan löjen och tårar. Efter par dagars vistande i Karhusuo foro vi alla på besök|5| till Saarela. Gamla frun var temligen vänlig men ytterst sluten. Man ordades friare när vagnarne rullade fram – – Denna visit gjordes om Tisdagen d. 19 Juni. Följande dag for jag i en beqväm vagn till staden för att inbjuda och afhemta flickorna Toll. De kommo gerna – Agnes och Line och Emil. De dröjde ett dygn och denna tid tillbragte vi utmärkt trefligt. De tyckas harmoniera väl med grefvinnan. – Thorsdags e. m.eftermiddag följde vi dem till staden igen, och foro derifrån till Ramsi, en egendom som tillhör grefvinnans föräldrar. Derifrån efter ett dygn tillbaka till Karhusuo. Midsommarafton var stormig och ruskig, jag for derföre till staden, till mina slägtingar. Följande dag, Söndagen, middag hos Heitmanns, – der skön Mathilde är lika egendomlig och naiv som förr, – aftonen med grefvens hos Rothes (fru Rothe är grefvinnans syster) på en herrlig villa. Måndagen visiter, stor promenad till Vauxhallen. Tisdagafton voro Tollens och grefvinnan hos min Farbror. Jag for derifrån med min vänninna till Karhusuo igen. Vi – anlände mot natten, – grefven var ej hemma, han hade begifvit sig ut på ”assu|6|rance-resor”, för hvilka han af socknen är utsedd. Vi väntade, konverserande, till kl. 12 ¼. Sen sade man godnatt. Hela följande dag voro vi ännu en deuxfr. på tumanhand. Han kom först till thé. Vi hjelpte honom sen att skrifva assurance pappren, tills långt in på natten. Om Thorsdagen förde han mig till staden. Jag var bjuden på bröllop till Alfthans, der en vacker dotter giftes med Nervander. J. H.Julie Hackman var brudtärna. Jag dansade först allsicke med henne. Senare en française, – hvars konversation var högst egendomlig. Jag sade henne bland annat, med leende min – och tyvärr ljugande hjerta – ”att konsten att glömma icke är så stor, – att det vore en galenskap att icke vara fjäril, när rosorna endast kunna sticka”. Hon var igen omringad af smägtande tillbedjare. Jag frågade om detta var roligt: ”Es ist schrecklich”ty. Det är hemskt sade hon. Plötsligen frågade hon mig om jag ansåge henne för behagsjuk. Jag svarade – och denna gång af verklig öfvertygelse Nej. Hon fattade min hand och sade: ”Ich danke Ihnen”ty. Jag tackar Er! – Du ser att allt detder|7| var rätt intressant ..... Följande dag bjöds jag jemte några andra ungdomar ännu på frukost til Alfthans kl. 3. Men om morgonen skulle jag över till Karhusuo och säga farväl; Grefven skickade i god tid efter mig. Det var litet melankoliskt derute. Kl. 1 for jag derifrån, – grefvinnan följde mig till staden. Der satt jag ännu en timme med henne i sorgsna samtal. Kl. 4 kom jag till Alfthans. Der gick det muntert till ..... Bland annat måste jag sjunga – äfven Troubadourens dödssång, hvartill jag fått noter, exeqverades. Jag sjöng den utan accompagnement, – med all den inspiration, som i det ögonblicket måste finnas i min barm. Hon blef litet blek och var länge stum derefter. Kl. 7 skiljdes man åt. Till kl. 8 var jag sen ännu hos grefvinnan, – derpå hos Tolls, som icke bivistat bröllopet, – kl. 11 reste jag af genom natten och anlände hit följande morgon kl. 9.
Der har du nu en så fullständig relation som rimligtvis kan presteras i bref. Kanske har den ren tröttat dig; men jag ansåg mig kunna|8| förutsätta, att du i din landtliga ensamhet skulle hafva tid nog äfven för sådant.
Det frapperade mig mycket, att du slagit din resa ur hågen. Jag uttalade redan, tror jag i mitt förra bref mina åsigter derom. – Men, måste skeden tas i vackra hand, – så hvad står mera att göra? Kanske kan du nästa sommar göra en längre och intressantare utflygt – och det som kandidat. Möjligen anhåller jag då om att få accompagnera dig.
Min för detta bref alltför kort utmätta tid är nu slut. Farväl, skrif snart till din
tillgifne vän
Leo Mechelin
Jag skall nästa gång skrifva genast till svar. Robert är här med familj. Jag måste nu fara ut med honom. Sommarn är åter klar och varm Àdieu. Var glad och modig