1859 Bilder ur lifvet
Finsk text
Kuvia elämästä
I.
Mä kerran merta katselin,
se oli aava, tyyni, vakaa,
ja taivaanranta sinisin
se väikkyi haaveitteni takaa.
On rikkumaton pinta veden,
kun purret uivat hiljalleen –
ja taivaanranta tummentuu,
pian päivä painuu, nousee kuu.
On niin kuin rauhaa ikuista
tuo veden kalvo kuvastaisi.
Vaan ei! On turha haaveilla
että meri rauhan saisi,
pian jälleen myrsky harmaan taivaan
jo peittää vaahtoon valkeaan,
ja merimiehet tuskaan, vaivaan,
käy kauhuissansa kuolemaan
ja meren mutaan uppoaa.
II.
Mä kuljin kerran ruusutarhaan,
sai siellä hymyilevät ruususet
mun lemmittyni hoidon parhaan.
”Oi viattomat kukkaset,
te kaunottaret penkeissänne,
käy veikistellen elämänne.
Te pahaa maailmaa ette tunne,
mua, nuorta, kutsuu keimailunne!!”
Vaan mitä? Minne haave haihtui?
Jo myrsky päätti ruusun päivät –
niin pian kukat kuihtui, kun sää vaihtui,
ja jäljelle vain piikit jäivät.
Enää käärmeet myrkylliset siellä
nyt kiemurtavat tarhan tiellä.
Original (transkription)
|73|
Bilder ur lifvet.
I.
Jag stod engång på hafvets strand,
Det var så tyst, så lugnt, så stilla.
Jag blickade ut på dess blånande rand,
Snart drömmar mina tankar villa.
Ej krusar en flägt de vatten vida,
Så sakta båtarne framåt glida
Och horizonten flammar matt –
Snart sjunker solen och det blir natt.
Jag tror mig se den eviga frid
sig spegla i böljans djupa blå.
Fåfängliga tro! Snart storm och strid
På hafvet rasa – och böljorna gå
Med vrede fram – de skyhögt kasta
Sitt likbleka skum – hvad jemmerrop,
Hvad ångestskri; – förfärade hasta
seglarne hän, en dödsvigd hop!
Snart multna de alla på hafvets djup.
II.
Jag gick engång i en rosengård,
Der logo så ljuft de rosor små,
De blomstrade under min älsklings vård.
”Hos er lärer evigt oskulden rå,
I väna blommor! I edra kalkar
Der le blott vänliga barnsliga skalkar.
Hvad veten I utaf verldens strid, –
Hos er vill jag njuta min ungdomstid!!”
Hvad ser jag! min vackra syn, hvart försvann den?tillagt
Ha, stormen rosorna brutit har –
Der flyga de vissnade blad kring sonden,
De hvassa törnen blott blefvo qvar,
Och giftiga ormar ringla sig
På den sköflade blomsterstig.
Bilder ur lifvet.
I.
Jag stod engång på hafvets strand,
|2|Det var så tyst, så lugnt, så stilla.
Jag blickade ut på dess blånande rand,
Snart drömmar mina tankar villa.
Ej krusar en flägt de vatten vida,
Så sakta båtarne framåt glida
Och horizonten flammar matt –
Snart sjunker solen och det blir natt.
Jag tror mig se den eviga frid
sig spegla i böljans djupa blå.
Fåfängliga tro! Snart storm och strid
På hafvet rasa – och böljorna gå
Med vrede fram – de skyhögt kasta
Sitt likbleka skum – hvad jemmerrop,
Hvad ångestskri; – förfärade hasta
seglarne hän, en dödsvigd hop!
Snart multna de alla på hafvets djup.
II.
Jag gick engång i en rosengård,
Der logo så ljuft de rosor små,
De blomstrade under min älsklings vård.
”Hos er lärer evigt oskulden rå,
I väna blommor! I edra kalkar
Der le blott vänliga barnsliga skalkar.
Hvad veten I utaf verldens strid, –
Hos er vill jag njuta min ungdomstid!!”
Hvad ser jag! min vackra syn, hvart försvann den?
Ha, stormen rosorna brutit har –
Der flyga de vissnade blad kring sonden,
De hvassa törnen blott blefvo qvar,
Och giftiga ormar ringla sig
På den sköflade blomsterstig.