24.11.1859 Lilly Steven-Steinheil–LM
Finsk text
Original (transkription)
Donnerstag Abends 10 Uhr.
Mein theurer Freund!
Alles schläft in süßer Ruh, und ich
benutze diese Zeit, die sonst im
traulichen Gesprächen mit meinem
lieben Freunde verbrachte jetzt dazu
und meinem unnennbaren Schmerze
durch Worte – als Trähnen Luft
zu machen, vielleicht wird mir
dann beßer zu Muthe.–.
Ach Leo – liebster Freund, wie kann
ein Tag doch alles so verändern,
gestern – obgleich die Gewißheit der
Trennung einem bevorstand konn-
te man noch aus den treuen
Augen einander Trost zusprechen
ein freundlicher Händedruck –
und man verstand sich, heute –
erblickt das trübe Auge nur
Gegenstände die einem nur zu
sehr an den lieben Entfernten
erinnern und nichts nichts ist
|2|
im Stande einen zu trösten, selbst
die kleine Maiko nicht, denn
auch sie vermißt ihren lieben Oncel,
beständig läuft sie nach Ihrem Zim-
mer um Sie zu suchen und beim
Schlafengehen hat sie bitterlich geweint
als Sie nicht da waren, ihr gute
Nacht zu sagen. Doch sie ist ein
Kind und darum glücklich – denn
sie kann vergeßen; ich werde
aber stündlich an meinem bittern
Verlust errinnert nicht heute
und morgen allein – sondern für im-
mer – Sie waren mir ja ein
wahrer Freund – ein so unermüd-
licher Tröster in den vielen trüben
Stunden die wir zusammen erlebt!
und dieses soll ich entbehren – oh
ich bin außer mir – der Gedan-
cke ist mir unerträglich, und doch
muß ich es ertratillagtgen – mich darin
finden, bitten Sie Gott daß er die
Kraft mir dazu giebt, Ihre arme
verlaßene Freundin bedarf Dersel-
ben so sehr. – Doch Verzeihung
mein theurer Freund Sie sehen
|3|
daß sogar die Freundschaf egoistisch
sein kann, ich dencke nur an mich
während ich, mit meinentillagt bittern Klagen mei-
nen Freund doch so sehr betrübe, ich
werde mich aber hinfort mäßigen
nur heute mußte ich mich meinen
Gefühlen hingeben das Herz war
mir zu voll und wär ich unter-
legen wenn ich mich nicht hätte
aussprechen können.–.
Danck innigen Danck für die
herzlichen Abschiedsworte die Sie
mit Ihrem Führer mir zuschickten
sie waren mir doppelt so lieb indem
sie im Siestruket im Stande waren die
so lang ersehnten Trähnen endlich
zum Ausbruch zu bringen welches
für mich eine große Erleichterung war.
Der arme Pockus wurde aufs neue
auf eine harte Probe gesetzt und
mußte ich zu der Drohung meine
Zuflucht nehmen, daß er nach Saa-
rela nicht fahren könne, wenn er
sich durchs weinen zu sehr erhitze.
Das arme Kind dauerte mich daß er schon
so früh seine reinsten Gefühle beherrschen
müße; doch gelang es ihm obgleich er
|4|
nicht so vergnügt wie gewöhnlich
hinzufahren schien, er sah mich so
traurig an als hätte er sagen wollen:
”arme Mutter jetzt hast Du nieman-
den der Dich in Deinem Kummer
tröstet” er hatte wohl recht mich kann
niemand trösten als die – Zeit –
dieses wollen wir, denn Beide
hoffen liebster Freund – oh möchte
mit dem heutigen Tage ein neues
glückliches Lebstruket Jahr für Sie angehn
die Wiederwärtigkeiten des Ver-
gangenen, in Vergeßenheit gerathstruket
versincken und das wenige ange-
nehme von Ihrem hiesigen Aufent-
halte eine freundliche Errinnerung
hinterlaßen, wozu unser geschloße-
ner FreundschaftsBund gewiß das
Seinige beitragen wird. Der allgütige
Vater schencke Kraft und Gesundheit
meinem theuren Freunde sein ernstes
Unternehmen glücklich zu Ende zu führen
und darin eine Entschädigung zu finden
für die bittern Erfahrungen die Sie schon
so jung erlitten haben. Und nun gute Nacht
für heute morgen füg ich noch einige Zeilen
hinzu. Ein herzliches Lebewohl Ihrem so lieben
Freunde Leo von seiner ihm innige zugethaner Freundin
L....
Geben Sie auf meine Fehler und Kritzelei nicht Acht
ich bin heute zu aufgeregt um daran gedacht zu haben.
Freitag Abend.
Nicolay ist eben zu Lados gefahren
und da setz ich mich denn zu meiner
nunmehr liebsten Beschäftigung wieder
hin. Sie lachen mich wohl nicht aus,
daß ich, kaum zwei Tage getrennt
schon die zweite Epistel Ihnen schrei-
be – als mein Freund fühlen Sie
es wohl auch daß es ein Bedürf-
niß ist sich schriftlich alles mitt-
zutheilen wenn man gewohnt
gewesen einander Alles zu sagen.
Ich will Ihnen also erzählen wie
ich meinen Tag bis soweit zu Ende
gekriegt: Nach einer unruhigen schlaf-
losen Nacht aufstruket erhob ich mich
um 8 aus den Federn wo nach
vollbrachter Toilette, mich mit sehr
melancholischer Laune nach Ihrem
Zimmer verfügte um den Schranck
in Ordnung zu bringen denn Nicolay
hatte ihn während meiner Abwe-
senheit stäuben laßen und waren
die Bücher daher in größter Unordnung
darauf begab ich mich zum Büreau
|6|
(den ich richtig erobert hab) und ord-
nete meine vielen Briefe als Papie-
re die Liebsten aber behielt ich zum
Durchlesen indem es ungestört thun
konnte da ich den ganzen Morgen
allein war, sie trugen wohl dazu
bei mich noch wehmüthiger zu stimmen
doch war es nicht mehr das bittere
Gefühl des Alleinseins, im Gegentheil
schien es mir dochtillagt als ob mein lieber
Freund wie so oft auch jetzt mir
gegenüber am Tische geseßen hätte
und seiner aufmercksahmen Zuhörerin
vorlas, doch ein Augenblick – und
die Illusion zeeren – um der nack-
ten Wahrheit Platz zu machen,
ich ward wieder so traurig und, um
mich zu zerstreuen ging ich spat-
zieren, wo mir Nicolay entgegen
kam und mit mir weiter ging, ich
war ihm dafür danckbar, denn
er wollte mich meinen Gedancken
entreißen welches ihm auch gelang –
ich müßte ihm überhaupt erkenntlich
sein denn er sieht meine Trauer und
|7|
und sucht sie durch LiebesBezeugungen
zu verjagen, mich ängstigen
aber Dieselben denn – sie arten im-
mer aus – daher auch meine süße
Maiko immer um mich ist und
im wahren Sinne des Wortes
der SchutsEngel ihrer Mutter ist.
Das liebe Kind ist wieder unwohl, sie
hat einen starcken Husten und ist
sehr heiser, und bleib ich daher wohl
am Sonntag zu Hause während N:
nach Saarela fährt um Pocku abzu-
holen dann benutze ich meine Frei-
heit um Ihren mit Ungeduld er-
warteten Brief zu beantworten
denn hoffentlich bringt uns morgen
die Post Einen. Das Wort Freiheit
ist diesmal nicht an seinem Platz
dennstruket N: scheint nichtstillagt gegen unsere Corres-
pondence zu haben denn er ver-
mißt Sie selbst so sehr daß bei Er-
wähnung Ihres Nahmens ihn die Träh-
nen in die Augen kommen, daher
muß er es wohl natürlich finden wenn
wir durch häufiges Schreiben einander
die Trennung zu erleichtern suchen.
Heute Nachmittag war Alexandra mit
Pocku hier wir saßen in Ihrem Zimmer
und wich Pocku nicht von meiner
Seite, er fühlte wohl daß sein lieber Leh-
rer ihm fehlte, denn mehrmahls warf
er sich mir um den Hals und verbarg
die trähnenden Augen, er versprach am
Montag ganz fleißig mit dem lernen
wieder anzufangen und will ich seine
Bücher ein wenig durchsehen um nicht
als gar zu dumme Lehrerin aufzutreten.
Nun wüßte ich Ihnen auch nichts mehr
zu beichten ausgenommen – daß ich mei-
nen theuren einzigen Freund auf je-
dem Schritte vermiße und daher auch mit
fieberhafter Ungeduld einen Brief erwarte.
Daß auch Sie oft Ihrer Freundin sich errinnern
bin ich überzeugt und hoffe daher daß Sie
meinem Wunsche nachkommen.–.
Beim Empfange dieser Zeilen werden Sie
mit den lieben Ihrigen wohl schon den
heiligen Act begangen haben, möchte Derselbe
Ihnen liebster Freund die Ruhe und den Frieden
gebracht haben die jeder Mensch beim Begehen
Deßelben hofft! Und nun Leben Sie wohl meine
geliebter Freund schreiben Sie aufrichtig und wahr
wie Ihnen zu Muthe ist Gott gebe daß Ihre stür-
mischen Gefühle sich gelegt hätten. Dieses wünscht von Herzen
Ihre Freundin L....
Meinen herzlichsten Gruß als Danck Ihren
lieben edlen Eltern die immer meiner so liebevoll gedacht.
Vergeßen Sie auch nicht Mili als Alma zu grüßen.
N: bat um seinen Gruß an Sie als
ihren lieben Eltern.
Pockus und Maiko überschicken Ihnen viele Küße
und will ersterer durchaus nach H:Helsingfors um Sie zu besuchen.
Wenn Sie Zeit haben so beantworten Sie bitte diese Zeilen noch
aus Friedrichshafen.–. auch bin ich überzeugt daß N: Ihre an mich adreßirten Briefe nicht lesen wird.
Torsdag kväll kl. 10.
Min dyre vän!
Allt sover i söt ro och jag begagnar mig av den tid, som jag annars tillbringade med förtroliga samtal med min käre vän, för att med ord – och tårar – ge min onämnbara smärta luft. Därefter känner jag mig kanske bättre till mods. –
Ack Leo – käraste vän, hur kan en dag förändra allt. Igår – fastän visshet om skilsmässan fanns där – kunde man ännu ge varandra tröst, talande genom de trogna ögonen, en vänlig handtryckning – och man förstod varandra, idag – ser det skumma ögat bara saker som påminner en för mycket om den käre som är långt borta. Och inget, inget är i stånd att trösta en, inte ens den lilla Maiko. Också hon saknar sin käre onkel. Ständigt springer hon till Ert rum för att leta efter Er och när hon gick och lade sig grät hon bittert då Ni inte var där för att säga henne god natt. Men hon är ett barn och därför lyckligt lottad – då hon kan glömma. Jag däremot påminns varje timme om min bittra förlust. Inte bara idag och imorgon – utan för alltid – Ni var ju en sann vän för mig – en så outtröttlig tröstare under de många dystra stunder som vi tillsammans varit med om! Och detta skall jag avstå ifrån – åh, jag är utom mig – tanken är outhärdligt för mig, och ändå måste jag stå ut med den – måste finna mig i det. Ni måste be Gud att han ger mig kraft att göra det. Er arma, övergivna väninna behöver denna kraft så mycket. – Men förlåt min dyre vän. Ni märker att till och med vänskapen kan vara egoistisk. Jag tänker bara på mig, medan jag bedrövar min vän med min bittra klagan så mycket. Från och med nu kommer jag att lägga band på mig. Bara idag måste jag hänge mig åt mina känslor. Hjärtat var för fullt och jag skulle dukat under om jag inte kunnat tala ut. –
Tack, ett innerligt tack för de hjärtliga avskedsorden som Ni skickade till mig genom Er kusk. Orden var mig dubbelt så kära eftersom de var i stånd att få de efterlängtade tårarna att äntligen bryta fram, vilket var en stor lättnad för mig. Stackars Pockus sattes på nytt på ett hårt prov och jag måste taga min tillflykt till ett hot. Jag sade att han inte får åka till Saarela om han blir för upphettad av allt gråtande. Jag tyckte synd om det stackars barnet då han redan så tidigt skulle ha kontroll över sina renaste känslor. Han lyckades dock fastän han inte verkade åka dit lika förnöjd som vanligt. Han tittade så sorgset på mig som om han skulle vilja säga: ”stackars mor, nu har Du ingen som tröstar dig i dina sorger”. Han har nog rätt i det. Ingen kan trösta mig förutom – tiden – vi båda skall hoppas det, käraste vän – åh, hoppas att ett nytt och lyckligt år börjar för Er idag, att förra årets vedervärdigheter sjunker ner i glömskan och att det lilla som var angenämt med Ert uppehåll här lämnar ett vänligt minne. Vårt vänskapsförbund bidrar förvisso till det. Måtte den allgode fadern skänka min dyre vän kraft och hälsa för att lyckligt slutföra sitt allvarliga företag. Och att Ni i det får en kompensation för de bittra erfarenheter som Ni redan så ung genomgått. Och nu, God natt för idag. Imorgon tillägger jag ännu några rader. Ett hjärtligt farväl till hennes käre vän Leo från hans honom innerligt tillgivna väninna
Lilly.
Akta inte på mina fel och mitt klotter. Jag är för upprörd idag för att ha tänkt på det.
Fredag kväll.
Nikolai har just åkt till Lados och då sätter jag mig ner igen för att fortsätta med min numera käraste sysselsättning. Ni skrattar väl inte åt mig, att jag redan skriver Er den andra episteln fastän vi bara var ifrån varandra i knappt två dagar – som min vän känner Ni säkert också att det finns ett behov av att meddela varandra allt i skriftlig form då man var van vid att säga allt till varandra. Jag vill alltså berätta för Er hur min dag hittills förflutit: Efter en orolig och sömnlös natt steg jag upp ur sängen klockan 8. Efter avslutad toalett var jag vid mycket melankoliskt humör och gick till Ert rum för att bringa skåpet i ordning. Under min frånvaro lät Nikolai damma det och därför var böckerna i största oordning. Därefter gick jag till byrån (som jag helt tagit över) och ordnade mina talrika brev och papper. Men de käraste breven sparade jag för att kunna läsa igenom dem då jag kunde göra det ostört då jag var ensam hela morgonen. Breven gjorde väl att jag blev ännu vemodigare stämd men det handlade inte längre om den bittra känslan av att vara ensam. För mig verkade det tvärtom som om min käre vän nu satt mittemot mig på andra sidan bordet, precis som så ofta, för att läsa högt för sin uppmärksamma åhörarinna. Bara ett ögonblick – för att leva på minnet av illusionen – för att sedan göra plats för den nakna sanningen. Jag blev så ledsen igen och för att förströ mig tog jag en promenad och då mötte jag Nikolai som följde med mig och jag var tacksam mot honom för det. Han ville ta mig ur mina tankar och det lyckades honom – jag borde överlag vara tacksam mot honom. Han märker min sorg och försöker jaga bort den med kärleksyttringar. Men jag blir skrämd av dem då de alltid urartar. Därför är min söta Maiko också alltid nära mig och hon är sin moders skyddsängel i ordets sannaste bemärkelse. Det kära barnet mår dåligt igen. Hon har en stark hosta och är mycket hes. Därför stannar jag väl hemma på söndag medan Nikolai åker till Saarela för att hämta Pockus. Då begagnar jag mig av min frihet för att besvara Ert brev som jag otåligt väntar på. Förhoppningsvis för posten ett brev till oss imorgon. Ordet frihet är denna gång inte på sin plats. Nikolai verkar inte ha någonting emot vår korrespondens då han saknar Er också. Han saknar Er så mycket att han får tårar i ögonen när Ert namn nämns. Därför måste han nog tycka att det är naturligt att vi försöker göra skilsmässan lättare för varandra genom att skriva regelbundet.
Nikolai bad mig skicka hälsningar till Er och Era kära föräldrar.
Pockus och Maiko översänder många kyssar till Er och förstnämnde vill absolut åka till Helsingfors för att hälsa på Er.
Om Ni har tid så var så god och besvara dessa rader ännu från Fredrikshamn. – Jag är också övertygad om att Nikolai inte kommer att läsa Era till mig adresserade brev.
Idag på eftermiddagen var Alexandra och Pockus här och vi satt i Ert rum. Pockus vek inte från min sida. Han kände väl att han saknade sin käre lärare. Flera gånger kastade han sig om halsen på mig och gömde de tårfyllda ögonen. Han lovade att han börjar läsa flitigt igen på måndag och jag vill titta lite igenom hans böcker för att inte uppträda som en alltför dum lärarinna. Nu har jag egentligen inget annat att bikta förutom – att jag vid varje steg saknar min dyre, ende vän. Och därför väntar jag också med en feberaktig otålighet på ett brev. Att Ni ofta minns Er väninna är jag övertygad om och därför hoppas jag att Ni uppfyller min önskan. – När Ni mottager dessa rader har Ni säkert redan begått den heliga akten med Era nära och kära. Måtte Ni, käraste vän, genom denna akt fått den ro och den frid som varje människa hoppas på när hon begår den! Och nu, farväl min älskade vän. Skriv uppriktigt och sant hur Ni känner Er till mods. Gud give att Era stormiga känslor har lagt sig. Detta önskar av hela sitt hjärta
Er väninna Lilly.
Min hjärtligaste hälsning och mitt tack till Era kära, ädla föräldrar som alltid kärleksfullt kommit ihåg mig.
Glöm inte att hälsa till Mili och Alma.