Svensk text|79| Den siste skalden. (Af Anast. Grün. Öfvers. af L. M.) När tröttnen j poeter Vid diktandet engång? När är till slut den sjungen, Den gamla ev’ga sång? Är den ej tömd till botten, Er ymnighetspokal? Han j ej ren besjungit Hvar fröjd och hvarje qval? – Så länge solens bana Än uti azurn står, Och blott ett menskoöga Upp till dess ljusglans når; Så länge himlens stormar Och thordön ljuda än Och i ett hjerta väcka Ännu förskräckelsen; Så länge uppå fästet Regnbågen glänser fram, Så länge hopp och längtan Och saknad bära namn; Så länge natten ethern Med stjernesådd besår Och gyllne skriftens tydning En menska än förstår; Så länge månen lyser Uppå ett hjertas strid, Så länge skogen susar Med svalka och med frid; Så länge vårar blomstra I rosenlundars prakt, Så länge ögon glänsa Än utaf glädjens makt; Så länge grafvar tyda Hur lifvet snart försvann, Och än ett öga gråta, Ett hjerta brista kan: Så länge rår på jorden Gudinnan Poesi, Och firas högt och hänryckt Af skalders fantasi. Och under sång och jubel Från jordens rund till slut Som ”siste skalden” tågar Den sista menskan ut. – Än håller verldens herre I handen skapelsen, Liksom en nyssfödd blomma, Och ler, och vårdar den. När denna jätteblomma Engång har fallit af, När jordar, solar, stjernor Släckts ut i alltets haf; Då frågen, om att fråga Ej stunden är för sen: Har ej den gamla sången, Den ev’ga tystnat ren?
Den siste skalden.
(Af Anast. Grün. Öfvers. af L. M.)
När tröttnen j poeter
Vid diktandet engång?
När är till slut den sjungen,
Den gamla ev’ga sång?
Är den ej tömd till botten,
Er ymnighetspokal?
Han j ej ren besjungit
Hvar fröjd och hvarje qval? –
Så länge solens bana
Än uti azurn står,
Och blott ett menskoöga
Upp till dess ljusglans når;
Så länge himlens stormar
Och thordön ljuda än
Och i ett hjerta väcka
Ännu förskräckelsen;
Så länge uppå fästet
Regnbågen glänser fram,
Så länge hopp och längtan
Och saknad bära namn;
Så länge natten ethern
Med stjernesådd besår
Och gyllne skriftens tydning
En menska än förstår;
Så länge månen lyser
Uppå ett hjertas strid,
Så länge skogen susar
Med svalka och med frid;
Så länge vårar blomstra
I rosenlundars prakt,
Så länge ögon glänsa
Än utaf glädjens makt;
Så länge grafvar tyda
Hur lifvet snart försvann,
Och än ett öga gråta,
Ett hjerta brista kan:
Så länge rår på jorden
Gudinnan Poesi,
Och firas högt och hänryckt
Af skalders fantasi.
Och under sång och jubel
Från jordens rund till slut
Som ”siste skalden” tågar
Den sista menskan ut. –
Än håller verldens herre
I handen skapelsen,
Liksom en nyssfödd blomma,
Och ler, och vårdar den.
När denna jätteblomma
Engång har fallit af,
När jordar, solar, stjernor
Släckts ut i alltets haf;
Då frågen, om att fråga
Ej stunden är för sen:
Har ej den gamla sången,
Den ev’ga tystnat ren?