1859 Kvällssolsken
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
Abendsonnenschein.
Einsam in dem stillem Zimmer
Sitze trübe ich und seh’
Wie der Sonne letzter Schimmer
Schwindend küsst den kalten Schnee.
Von der Sonne Kuß erröthend
Flammt die weiße Fläche bald –
Doch zerstörend, wärmetöthend,
Herrscht darin der Winter kalt.
Sonderbar, – ein Zukunftsbangen
Schleicht dabei sich in mein Herz,
Und ich fühle es umfangen
Von unnenbar bittrem Schmerz.
Und es ist als ob ich sähe
Meines Lebens Zukunftsbild, –
Wie des Winters kalte Nähe
Tilgt was liebevoll und mild.
Kvällssolsken
Ensam i det tysta rummet
Dyster sitter jag och ser
Hur solens sista avtagande skimmer
Kysser den kalla snön.
Rodnande av solens kyss
Flammar snart den vita ytan –
Men förstörande, värmedödande
Härskar där inne den kalla vintern.
Märkligt, – en framtidsoro
Smyger sig därvid in i mitt hjärta,
Och jag känner att det omfamnas
Av en onämnbar bitter smärta.
Och det känns som om jag skulle se
Mitt livs framtidsbild, –
Hur vinterns kalla närhet
Förstör det som är kärleksfullt och milt.