[ca 8.9.1871] Hur hastigt de försvunnit, sommarns stunder

[ca 8.9.1871] Hur hastigt de försvunnit, sommarns stunder

Svensk text

Hur hastigt de försvunnit, sommarns stunder
Nu randas åter höstens kulna dag.
Snart brusar stormen genom öde lunder
Naturen klär sig snart i dystra drag.

Jag lemna landtlig frid och sommartrefnad
Af många värf och pligter kallad bort
Du vet det – lugnet hör ej till min lefnad
För mig idyllen får blott vara kort.

Idyllen ja, och friden som jag nämnde –
Du tänker: äfven här den stundom svek.
Ack, vredgas ej om jag ibland förstämde
Med fårad panna andras skämt och lek!

Vid Gud, jag ingen högre sällhet känna
Än att de mina glada, nöjda se
Åt dig och Cely mina bästa vänner
Jag önskade all verldens lycka ge.

Och derför känns det som en bitter smärta
När du för min skuld sorgsen blir ibland
Men när jag sluta dig till mitt hjerta
Och när du trycker ömt och varmt min hand

Och när jag ser uti ditt snälla öga
Att du förlåtit den dig håller kär
Då stiga åter hatten till det höga
Min tankes flygt, jag åter tröstad är.

Än står ej klart för mig min framtidsbana
Deraf den oro, man mig förebrår
Jag hör en inre röst mig kraftigt mana
Att sträfva framåt till det rätta spår –

Till godt och ädelt verk är min längtan
Men det rätta fältet vinns ej utan strid
Och under denna inre brand och trängtan
Är intet rådrum för den stilla frid.

Måhända blir en gång i spillror slagen
Den dröm jag drömt att värdig bli mitt land
Kanske den villan varder från mig tagen
Och rinner samman som den lösa sand.

Men hur det går, hur som ödet må sig vända
Om det till ära eller motgång bär
En vet jag dock som ständigt åter tänder
Den hjertats värme som det bästa är

Du är den, du min egen Alexandra
Som är min goda värmande Vestal.
Får jag blott vid din sida framåt vandra
Så skall jag bära mannastark qval

Haf tack för sommar nu som hädanfarit
Den ha dock skänkt oss mången lycklig dag
Haf tack för att så snäll och ren du varit
Ja mycket, mycket snällare än jag!

Och nu farväl. På gamla Botby hinna
Jag icke dröja nu. I stadens larm
Jag dig och Cely snart dock återfinna
Och då blir hemmets härd ju åter varm.

Finsk text

Ingen text, se faksimil eller transkription.

Original (transkription)

Hur hastigt de försvunnit, sommarns stunder
Nu randas åter höstens kulna dag.
Snart brusar stormen genom öde lunder
Naturen klär sig snart i dystra drag.

Jag lemna landtlig frid och sommartrefnad
Af många värf och pligter kallad bort
Du vet det – lugnet hör ej till min lefnad
För mig idyllen får blott vara kort.

Idyllen ja, och friden som jag nämnde –
Du tänker: äfven här den stundom svek.
Ack, vredgas ej om stumstruket jag ibland förstämde
Med fårad panna andras skämt och lek!

Vid Gud, jag ingen högre sällhet känna
Än att de mina glada, nöjda se
Åt dig och Cely mina bästa vänner
Jag önskade all verldens lycka ge.

Och derför känns det som en bitter smärta
När du för min skuld angsligstruket sorgsen blir ibland
Men när jag trycker fåstruket slutatillagt dig till mitt hjerta
Och när du trycker ömt och varmt min hand

Och när jag ser uti ditt snälla öga
Att du förlåtit den dig håller kär
Då stiga åter hatten till det höga
Min tankes flygt, jag åter tröstad är.

Än står ej klart för mig min framtidsbana
Deraf den oro, man mig förebrår
Jag hör en inre röst mig kraftigt mana
Att sträfva framåt till det rätta spår –

Till godt och ädelt verk är min längtan
Men det rätta fältet vinns ej utan strid
Måhända fältet ej är funnet änstruket
Och under denna inre brand och trängtan
Är intet rådrum för den stilla frid.

Måhända blir en gång i spillror slagen
Den dröm jag drömt att värdig bli mitt land
Kanske en dag jag finnastruket den villan vardertillagt från mig tagen
Och rinner samman som den lösa sand.
Men hur det går, och hur jag än må spjernastruket
Och störta under mödor, trött och brådstruket
Ett har jag dock – en blir all [...]oläslig/saknad textstruket

Men hur det går, hur somtillagt ödet änstruket tillagt sig vända
Om det till ära eller motgång bär
En vet jag dock som ständigt åter tänder
Den hjertats värme som det bästa är

Du är den, du min egen Alexandra
Som är min goda värmande Vestal.
Får jag blott vid din sida framåt vandra
Så skall jag bära mannastark qval

Haf tack för sommar nu som hädanfarit
Den ha dock skänkt oss mången lycklig dag
Haf tack för att så snäll och ren du varit
Ja mycket, mycket snällare än jag!

Och nu farväl. På gamla Botby hinna
Jag icke dröja nu. I stadens larm
Jag dig och Cely snart dock återfinna
Och då blir hemmets härd ju åter varm.

Dokumentet i faksimil