16.12.1862 August Andelin–LM
Finsk text
Tohmajärvi 16/12 1862.
Veli Leo!
Kiitos kirjeestäsi, sinä ainoa ystävien joukossa, joka säälit varjoisten maisemien asukkia! Kiitos myös vaivostasi, niin ruumiillisista kuin henkisistä. Vastaukseksi ajatuksistasi ”S. t. Sv.” haluaisin vielä lyhyesti käsitellä omia näkemyksiäni runoelmasta, vaikka en, totta puhuakseni, tartu kirurginveitseen aivan vastentahtoisuutta tuntematta – huolimatta siitä onko se oma tai muiden, ja varsinkin kun kyseessä on mitättömämpi yksilö. Noniin, tarkastelkaamme! – Aivan kuten asianlaita sinusta oli, oli aivan oikein muuttaa otsikon ensimmäinen ”till” ”och”:iksi, aivan niin kuin neljännessä säkeessä esiintyvä ”min” ”Din”:iksi.
ruots. minun sinuksi Tämän ”min”:in olin kuitenkin kirjoittanut tahallani. Aikomukseni nimittäin oli, että kolmannesta säkeestä kuudennen säkeen ”Ett leende”ruots. Hymy asti olisi Svean monologi Suomesta. Muuten minun on välttämättä käytettävä jompaakumpaa, omasta mielestäni, vilpillistä äänilajia: joko itkeä passiivisena Suomen surkeutta tai ryhdyttävä ylistämään Sveaa mahtipontisesti. Kumpikaan ei tässä olisi oikein, ja siksi valitsin keskitien: annoin Svean puhua. Tähän piti myös viitata kuudennessa säkeessä, rivillä kaksi oleva ”du tänker”ruots. ajattelet. Unohdin kuitenkin todennäköisesti kiiressä laittaa lainausmerkit (vain kahdet laitoin: ”Tyst --- svenska bröder”)ruots. Hiljaa --- ruotsalaiset veljet., ja tämä huolimattomuus antoi kaikelle hieman epävarman luonteen. Noin yleisesti ottaen minua vähän kaduttaa, etten antanut runon levätä pari päivää lukeakseni sen sitten uudestaan ja antaakseni sille siten eheämmän muodon. Mutta silloin olisi voinut helposti käydä niin, ettei runoelmaa olisikaan toimitettu painoon. Nyt se on vähän häilyvämpi kuin asiaanmenevämpi, ja tämä on tietenkin minun syyni, eikä millään muotoa sinun.
Liittyen muuten mitättömään muutokseesi toisen säkeen kolmella viimeisellä rivillä, jossa ”Förräntande”ruots. Kasvaa korkoa ei mielestäsi ole kovinkaan runollinen ilmaisu – en voi pidättäytyä ajattelemasta aikamme haaveellista ja herkkää hienostuneisuutta. Näin tapahtuu aina, kun kansat ovat hioneet (kaksimerkityksellisesti sanottuna!) kieltä perusteellisesti ja kun he ovat nostaneet voiton viirin sivilisaation korkeimmille kunnaille. Sofokleen ajat ovat lähes ohi, pian vain sofistit voittavat puolelleen rappeutuneen yleisön suosion. Kaipa meillä vielä on Runeberg vastalauseena tälle, mutta hän on suomalainen henkeen ja vereen, vaikka ruotsiksi kirjoittaakin. Yllä mainittu koskee luonnollisestikin Ruotsia ja ruotsia. Kotoisessa, rehellisessä, vanhassa Suomessamme saamme vielä vaeltaa tovin ennen kuin saavutamme tuon kyseenalaisen autuuden.
Mutta palatakseni runoelmaani, joka ei toden totta ansaitsisi pidempää käsittelyä, niin tahdon vielä sanoa sinulle, että loppu tai lopetus oli heikko esitys. Muutos, jonka siihen teit, antoi sille tosiaan varmemman sävyn verrattuna alkuperäiseen, ja siitä olen sinulle mitä suurimman kiitoksen velkaa. Saat kuulla sen sangen proosallisen selityksen, että Morpheuksella oli siinä näppinsä pelissä. Tulin kotiinsvårtytt huoneeseeni myöhään illalla, ja vaikka kirjoitin rivakasti, huomasin käteni väsyvän loppua kohden. Mutta olin päättänyt lähettää eepokseni seuraavana aamuna tai en ollenkaan – ja niin päätin työni, vaikka pääte, usein niin tärkeä ja vaikea, jäi irralliseksi. Goethe oli oikeassa sanoessaan
-- ”Begeisterung ist keine Heringsware
Die man einpökelt auf einige Jahre”!saks. Innoitus on tuoretavaraa.
Tässä yhteydessä aion kertoa Sinulle sen (ehkä yllättävänkin) uutisen, että aion ensi vuonna julkaista vihkollisen runoja. Tätä et kuitenkaan saa kertoa eteenpäin. – Jos olisin ollut Helsingissä tänä syksynä, olisivat nämä lapsoseni kenties jo maailmalla – tämä vuosihan on niin kurja! – Paras olisi kuitenkin antaa niiden olla hetken ja odottaa.
En vielä tiedä tarkkaan, milloin olen tulossa pääkaupunkiin, mutta viimeistään helmikuun alkupuolella sen pitäisi tapahtua. Lukemiseni on hitaanlaista. En pysty alentamaan itseäni tähän mekaaniseen tekstinlukuun, johon niin moni hiljaisesti alistuu, välillä jopa tyytyväisyyttä tuntien, ja kiroan hiljaisuudessa kaikkia tutkintoja. Minua ei kiinnosta vähääkään promootion kirkastuttava loiste, ja mieleni tekisi, vaikka suoritan lääketieteen kandidaatintutkintoni nyt keväällä, kieltäytyä tästä maisterillisesta riemusaatosta. Hauskempaa on nähdä jälleen Teidät siellä, sillä vaikka viihdynkin sangen hyvin täällä maalla, käy mökki kuitenkin välillä ahtaaksi.
Koskapa minun pitää vielä saattaa valmiiksi kirje, päätän tämän lyhyenlännän ja lähetän kaikille ystäville terveisiä. Toivon tapaavani teidät kaikki kun saavun sinne –? – Kotoisaa Joulua! – voit pitää tätä joululahjana
Aug!
P.S. Mitä p–un virkaa ”från det inre af landet”ruots. maan sisältä toimitti?
P.P.S. Teet minulle suurta vääryyttä, jos millään muotoa ajattelet, että olen tyytymätön muutoksiin. – Sunnuntain 20. päivän kirjettä ei toimitettu ankaraan postitoimistoomme ajoissa ja saapuu käsiisi vasta nyt joulun jälkeen. Se on samantekevää – ei siinäkään ollut mitään tuikitärkeää. En ole ollut oikein terve pitkään aikaan – kaikki voivat hyvin, siellä ainakin!
Original (transkription)
|1|
Tohmajärvi den 18 16/12 62.
Broder Leo!
Tack för brefvet du, den ende ur vännernas krets, som
ömmat för de landtliga skuggornas åbo! Tack äfven
för besväret, såväl det lekamliga, som andens.
Till svar på din uppfattning av ”S. t Sv.Suomi till Svea” vill jag ännu i
korthet antyda mina egna åsigter om stycket, ehuru jag
sanningen att säga, icke utan en viss motvilja
för dissekeringsknifven mot en dikt, vare sig egen eller
andras, isynnerhet när denna är af de obetydligare. Välan,
låtom oss granska! – Såsom du tog saken, var det alldeles rig-
tigt att förändra titelns till till och, äfvensom det i v.vers 4
förekommande min till Din. Men detta min var dock
af mig skrifvet med berådt mod. Jag ville nemligen, att
ifrån och med v.vers 3 ända till ”Ett leende” i den 6tte skulle
föreställa en monolog av Sv.Svea, framställd af Suomi. Annars
måste jag nödv.nödvändigt falla in i endera af tvänne efter mitt
tycke, falska tonarter: antingen att passivt gråta öfver
Suomis elände eller ock dra till med ett pompöst lof-
tal öfver systern Svea. Ingendera skulle här varit rätt
på sin plats och derföre valde jag medelvägen: jag lät
Sv.Svea tala. Detta skulle äfven antydas genom det i v.vers 6 rad
2 befintliga ”du tänker”. Emellertid glömde jag troligen
i brådskan att utsätta citationstecken (endast två: ”Tyst --- svenska bröder”)
och denna försummelse gaf det hela något charaktären
af osäkerhet. I allmänhet ångrar jag smått, att jag ej
lät poemet hvila någon dag, för att sedan genomgå och
|2|
gifva det en helgjutnare gestalt – men då kunde det ock
lätt hafva händt, att det alldrig blifvit befordradt till
trycket. Nu är det emellertid mera sväfvande än på
saken gående och detta är visserligen mitt fel, in-
galunda ditt.
I anledning af den för resten obetydliga ändringen
af 2dra versens trenne sista rader, der Du tycker
att ”Förräntande” icke är rätt poetiskt, kan jag icke
återhålla en reflexion öfver tidsandans i allmänhet
öfverspända och ömtåliga förfining. Det går derhän
alltid, när folken utpolerat (ambigue dictum!) språket
och planterat sin segerfana på civilisationens högsta
kullar. De Sophokleiska tiderna äro förbi hardt när; snart
vinna endast Sofisterna den depraverade pu-
blikens gunst. Väl ega vi ännu en Runeberg, som
genom verklig enkelhet och tillika storhet jäfvar
detta omdöme, men han är också finne till
själ och hjerta, ehuru han måst skrifva på Svenska.
Ty det ofvanstående gäller naturligtvis Sverge och
Svenskan: vårt trygga, ärliga, gamla Finland
får trampa ut många skor ännu, innan det
når denna tvetydiga sällhet.
Men för att återgå till mitt qväde, som san-
nerligen icke skulle förtjena flera ord, så vill
ännu säga dig, att isynnerhet slutet deraf eller
det sista var svagt. Den omsvängning du
gjorde der gaf det hela ändå en tryggare håll-
ning, än om originalet qvarstått oförändradt,
och derföre är jag dig mest tack skyldig. Du
må då få höra den prosaiska bekännelsen, att
Morpheus hade sitt finger med i spelet der. Jag
kom hemsvårtytt sent om qvällen på mitt rum och
fastän det gick raskt nog, märkte jag dock att
handen var mattare på slutet. Men jag hade
beslutit att följande morgon eller ock allsicke afskicka
mitt epos, och derföre måste det slutas – och det
|3|
slöts äfven, ehuru kanten, den ofta så vigtiga och
svåra, blef lös. – [...]oläslig/saknad text Göthe har rätt när han säger:
-- ”Begeistrung ist keine Häringswaare
Die man einpökelt auf einige Jahre”!
I sammanhang härmed skall jag meddela Dig den
(kanske öfverraskande?) nyheten, att jag i nästa år
tänker sända ut ett häfte lyriska dikter. Detta
får du dock ingalunda utsprida. – Hade jag varit
i HforsHelsingfors i höst, skulle dessa barn måhända
nuredan vandrat ut – det är ju så dåligt år! –
Men bäst kunde det ju ock vara, att låta dem
vänta ännu och ligga till sig.
När jag kommer till hufvudstaden, kan jag ännu
icke med säkerhet bestämma, men i början
på Februari borde det sednast inträffa.
Min läsning har gått trögt. Jag kan ej förnedra
mig till detta mekaniska lexläsande, som så
mången annan med stilla undergifvenhet, ja
[...]oläslig/saknad text stundomtillagt med förnöjelse underkastar sig, och
förbannar ofta i tysthet allt hvad examina
heter. Promotionens förherrligande glans fikar
jag alls icke efter och har god lust, äfven om jag
tager min kand.kandidat examen i vår, att försaka
denna magistraliska triumf. Roligare skall det
bli att åter få sammanträffa med Er derborta, ty
ehuru i det hela trifvas ganska godt här på lan-
det och i hemmet, vill stugan ändå ibland
blifva för trång.
Som jag ännu måste förfärdiga ett bref,
slutar jag detta knapphändiga och helsar till vän-
nerna alla. Jag hoppas jag träffar er alla när
jag kommer – ? – En treflig Jul! – detta kan du betrakta som
en julklapp af [...]oläslig/saknad text
Aug!
P. S. Hvad f–nfan skulle det der ”från det inre af landet” tjena till?
P. P. S. Om du på något vis tror att jag är missbelåten med ändringarne, så gör du mig mycket
orätt.
– Söndagen den 20nde. – Brefvet kom ej i tid till vårt rigorösa postkontor och kommer dig
nu först efter jul tillhanda. Samma kan det vara; ingenting riksvigtigt innehåller det heller. Jag har ej
varit riktigt frisk på långa tider – alla väl, der åtminstone!
Tohmajärvi den 18 16/12 62.
Broder Leo!
Tack för brefvet du, den ende ur vännernas krets, som ömmat för de landtliga skuggornas åbo! Tack äfven för besväret, såväl det lekamliga, som andens.
Till svar på din uppfattning av ”S. t Sv.Suomi till Svea” vill jag ännu i korthet antyda mina egna åsigter om stycket, ehuru jag sanningen att säga, icke utan en viss motvilja för dissekeringsknifven mot en dikt, vare sig egen eller andras, isynnerhet när denna är af de obetydligare. Välan, låtom oss granska! – Såsom du tog saken, var det alldeles rigtigt att förändra titelns till till och, äfvensom det i v.vers 4 förekommande min till Din. Men detta min var dock af mig skrifvet med berådt mod. Jag ville nemligen, att ifrån och med v.vers 3 ända till ”Ett leende” i den 6tte skulle föreställa en monolog av Sv.Svea, framställd af Suomi. Annars måste jag nödv.nödvändigt falla in i endera af tvänne efter mitt tycke, falska tonarter: antingen att passivt gråta öfver Suomis elände eller ock dra till med ett pompöst loftal öfver systern Svea. Ingendera skulle här varit rätt på sin plats och derföre valde jag medelvägen: jag lät Sv.Svea tala. Detta skulle äfven antydas genom det i v.vers 6 rad 2 befintliga ”du tänker”. Emellertid glömde jag troligen i brådskan att utsätta citationstecken (endast två: ”Tyst --- svenska bröder”) och denna försummelse gaf det hela något charaktären af osäkerhet. I allmänhet ångrar jag smått, att jag ej lät poemet hvila någon dag, för att sedan genomgå och|2| gifva det en helgjutnare gestalt – men då kunde det ock lätt hafva händt, att det alldrig blifvit befordradt till trycket. Nu är det emellertid mera sväfvande än på saken gående och detta är visserligen mitt fel, ingalunda ditt.
I anledning af den för resten obetydliga ändringen af 2dra versens trenne sista rader, der Du tycker att ”Förräntande” icke är rätt poetiskt, kan jag icke återhålla en reflexion öfver tidsandans i allmänhet öfverspända och ömtåliga förfining. Det går derhän alltid, när folken utpolerat (ambigue dictum
lat. tvetydigt uttryckt!) språket och planterat sin segerfana på civilisationens högsta kullar. De Sophokleiska tiderna äro förbi hardt när; snart vinna endast Sofisterna den depraverade publikens gunst. Väl ega vi ännu en Runeberg, som genom verklig enkelhet och tillika storhet jäfvar detta omdöme, men han är också finne till själ och hjerta, ehuru han måst skrifva på Svenska. Ty det ofvanstående gäller naturligtvis Sverge och Svenskan: vårt trygga, ärliga, gamla Finland får trampa ut många skor ännu, innan det når denna tvetydiga sällhet.
Men för att återgå till mitt qväde, som sannerligen icke skulle förtjena flera ord, så vill ännu säga dig, att isynnerhet slutet deraf eller det sista var svagt. Den omsvängning du gjorde der gaf det hela ändå en tryggare hållning, än om originalet qvarstått oförändradt, och derföre är jag dig mest tack skyldig. Du må då få höra den prosaiska bekännelsen, att Morpheus hade sitt finger med i spelet der. Jag kom hemsvårtytt sent om qvällen på mitt rum och fastän det gick raskt nog, märkte jag dock att handen var mattare på slutet. Men jag hade beslutit att följande morgon eller ock allsicke afskicka mitt epos, och derföre måste det slutas – och det|3| slöts äfven, ehuru kanten, den ofta så vigtiga och svåra, blef lös. – Göthe har rätt när han säger:
-- ”Begeistrung ist keine Häringswaare Die man einpökelt auf einige Jahre”!
ty. Inspiration är ingen sillvara som saltad håller i några år
I sammanhang härmed skall jag meddela Dig den (kanske öfverraskande?) nyheten, att jag i nästa år tänker sända ut ett häfte lyriska dikter. Detta får du dock ingalunda utsprida. – Hade jag varit i HforsHelsingfors i höst, skulle dessa barn måhända nuredan vandrat ut – det är ju så dåligt år! – Men bäst kunde det ju ock vara, att låta dem vänta ännu och ligga till sig.
När jag kommer till hufvudstaden, kan jag ännu icke med säkerhet bestämma, men i början på Februari borde det sednast inträffa. Min läsning har gått trögt. Jag kan ej förnedra mig till detta mekaniska lexläsande, som så mången annan med stilla undergifvenhet, ja stundom med förnöjelse underkastar sig, och förbannar ofta i tysthet allt hvad examina heter. Promotionens förherrligande glans fikar jag alls icke efter och har god lust, äfven om jag tager min kand.kandidat examen i vår, att försaka denna magistraliska triumf. Roligare skall det bli att åter få sammanträffa med Er derborta, ty ehuru i det hela trifvas ganska godt här på landet och i hemmet, vill stugan ändå ibland blifva för trång.
Som jag ännu måste förfärdiga ett bref, slutar jag detta knapphändiga och helsar till vännerna alla. Jag hoppas jag träffar er alla när jag kommer –? – En treflig Jul! – detta kan du betrakta som en julklapp af
Aug!
P. S. Hvad f–nfan skulle det der ”från det inre af landet” tjena till?
P. P. S. Om du på något vis tror att jag är missbelåten med ändringarne, så gör du mig mycket orätt.
|2|– Söndagen den 20nde. – Brefvet kom ej i tid till vårt rigorösa postkontor och kommer dig nu först efter jul tillhanda. Samma kan det vara; ingenting riksvigtigt innehåller det heller. Jag har ej varit riktigt frisk på långa tider – alla väl, der åtminstone!