5.7.1871 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
Helsinki 5. heinäkuuta 1871.
Oma, kiltti Tyttöseni!
Pyydän että annat anteeksi huolimattoman käsialan, jolla varmaan kirjoitin viimeisimmän, Adun mukana lähettämäni kirjeen, – raapustin sen yöllä kovassa kiireessä, – mutta kai sinä silti sait selvää harakanvarpaistani!
Nyt minulla on olevinaan loma! Itse asiassa jo tänään olo onkin tuntunut vähän vapaammalta, vaikka minulla on ollut kädet täynnä töitä lähtövalmisteluissa. Kuten tiedätkin, matkustan huomenna Mustialaan. Ja tiedätkö mitä olen erityisesti ajatellut tehdä tällä matkalla? Aivan niin – en yhtikäs mitään, – aion nauttia siitä, etten ajattele mitään ja sitäkin vähemmän vaivaan itseäni millään. Tänä keväänä minulla on ollut jo kylliksi ikävystyttäviä asioita, nyt haluan antaa pääni ja ruumiini levätä toden teolla kunnon laiskottelun merkeissä.
Mutta sinä, pikku Alexandrani, miten sinä voit? – Ikävä kyllä voin saada kirjeesi vasta kun palaan ensi keskiviikkona Nuutajärveltä. Ja kuitenkin en tiedä mitään sinusta ja pikku Celystä – mitä Sköldberg on todennut sinusta ja Abelin pikku enkelistämme. Omia läheisiään ajatellessaan on aina hieman huolissaan, kun on erossa.
Toivon ainakin, että ihana kesäsää, joka meillä Suomessa nyt vallitsee, on tullut teidänkin iloksenne.
Yleensähän on tapana ajatella paljon tulevaisuutta. Mutta minun täytyy tunnustaa, että kaikista tulevaisuuden mahdollisuuksista vain yksi on nyt kirkkaana mielessäni, nimittäin se, että tapaan Frankfurtista tultuani sinut ja pikku Celyn terveinä ja saan viedä teidät Puotilaan, missä vietämme kesän viimeiset viikot yhdessä! Jos tämä toive ei toteudu, se koettelee minua kovasti.
Mitä edessä oleviin matkoihin tulee, ne eivät tunnu lainkaan yhtä houkuttelevilta kuin maaseudun rauha Puotilassa. – Terveydestäni sinun ei tarvitse huolehtia lainkaan. Tunnen jo sisimmässäni, kuinka vapaus, ruokavalio ja kylvyt panevat tehokkaasti kampoihin orastavalle vaivalle.
Kirje jää tällä kertaa niukaksi, sillä minulla on aika paljon kirjoitettavaa ja järjesteltävää ennen lähtöäni.
Mamma voi hyvin; hän lähtee vasta lauantaina Malinkaisiin Alman, kuskin, piian, hevosen, lehmän ja kanojen kanssa, – sangen suuri seurue tällä kertaa. Edla-eukko voi myös hyvin, mutta hänellä taitaa olla nyt aika yksinäiset oltavat.
Hyvästi, rakas ystävä, toivon että tapaamme viimeistään 19. päivänä. Sinun oma vanha
Leo.
Original (transkription)
|1|
Till
Stockholmtillagt senare
HforsHelsingfors d. 5 Juli 1871.
Min egen, snälla Pia!
Jag ber dig förlåta det
slarfviga skick hvari mitt
senaste bref med Adu måste
afsändas, – det skrefs om
natten under sträng brådska, –
men nog lärer du väl ändå
fått reda på mina kråkfötter!
Nu låtsar jag ha ferie! I
sjelfva verket har det idag redan
känts liksom litet ledigare, ehuru
jag har fullt upp att göra för att
bli klar till afresan. Jag reser
som du vet imorgon till Mustiala.
Och vet du hvad jag isynnerhet tän-
ker uträtta på denna resa? Ja
– rakt ingenting, – jag tänker
njuta af att icke ens tänka på
|2|
något, än mindre bråka med
något. Af tråk har jag denna
vår haft nog, nu vill jag
låta hufvud och lekamen hvila
riktigt i ordentlig lättja.
Men du, min lilla Alexandra,
huru är det nu med dig? –
Tyvärr lärer jag icke kunna få
något bref från dig förrän
jag nästa onsdag återvänder
från Notsjö. Och emellertid
vet jag intet angående dig och
lilla Cely – hvad Sköldberg
yttrat om dig, och Abelin om
vår lilla engel. Det är alltid en
känsla af oro som åtföljer tankarne
på ens egna, när man är skild.
Jag hoppas åtminstone att det
herrliga sommarväder som vi nu
|3|
haft i Finland, kommit äfven
er derborta tillgodo.
Man brukar ju vanligtvis egna
mycket tankar åt framtiden. Men
jag måste bekänna att af alla
framtidschancer är det blott en
som nu står rätt lifligt för,
mig, nemligen den att efter åter-
komsten från Frankfurt finna
dig och lilla Cely friska och få
föra er till Botby, och sedan
der tillsammans få tillbringa
sommarns sista veckor! Om
denna förhoppning skulle slå felt,
så skulle det kosta mycket på mig.
Hvad de stundande resorna vid-
kommer, så synes de mig vida
mindre lockande än den landtliga
friden på Botby. – Angående
|4|
min helsa kan du vara all-
deles obekymrad. Jag känna
redan på mig att frihet, diet
och bad skola kraftigt motverka
den gryende åkomman.
Brefvet bli knapphändigt
denna gång, ty jag har ganska
mycket att skrifva och ordna
till min afresa.
Mamma mår bra; hon
reser först om lördag till Malin-
gais, med Alma, kusk, piga,
häst, ko och höns, – en riktigt
stor svit denna gång. Gumman
Edla mår också bra, men lär
väl komma att känna sig något
ensam nu.
Farväl min älskade vän,
sist den 19e hoppas jag att vi
skola råkas. Din egen gamle
Leo.
HforsHelsingfors d. 5 Juli 1871.
Min egen, snälla Pia!
Jag ber dig förlåta det slarfviga skick hvari mitt senaste bref med Adu måste afsändas, – det skrefs om natten under sträng brådska, – men nog lärer du väl ändå fått reda på mina kråkfötter!
Nu låtsar jag ha ferie! I sjelfva verket har det idag redan känts liksom litet ledigare, ehuru jag har fullt upp att göra för att bli klar till afresan. Jag reser som du vet imorgon till Mustiala. Och vet du hvad jag isynnerhet tänker uträtta på denna resa? Ja – rakt ingenting, – jag tänker njuta af att icke ens tänka på|2| något, än mindre bråka med något. Af tråk har jag denna vår haft nog, nu vill jag låta hufvud och lekamen hvila riktigt i ordentlig lättja.
Men du, min lilla Alexandra, huru är det nu med dig? – Tyvärr lärer jag icke kunna få något bref från dig förrän jag nästa onsdag återvänder från Notsjö. Och emellertid vet jag intet angående dig och lilla Cely – hvad Sköldberg yttrat om dig, och Abelin om vår lilla engel. Det är alltid en känsla af oro som åtföljer tankarne på ens egna, när man är skild.
Jag hoppas åtminstone att det herrliga sommarväder som vi nu|3| haft i Finland, kommit äfven er derborta tillgodo.
Man brukar ju vanligtvis egna mycket tankar åt framtiden. Men jag måste bekänna att af alla framtidschancer är det blott en som nu står rätt lifligt för, mig, nemligen den att efter återkomsten från Frankfurt finna dig och lilla Cely friska och få föra er till Botby, och sedan der tillsammans få tillbringa sommarns sista veckor! Om denna förhoppning skulle slå felt, så skulle det kosta mycket på mig.
Hvad de stundande resorna vidkommer, så synes de mig vida mindre lockande än den landtliga friden på Botby. – Angående|4| min helsa kan du vara alldeles obekymrad. Jag känna redan på mig att frihet, diet och bad skola kraftigt motverka den gryende åkomman.
Brefvet bli knapphändigt denna gång, ty jag har ganska mycket att skrifva och ordna till min afresa.
Mamma mår bra; hon reser först om lördag till Malingais, med Alma, kusk, piga, häst, ko och höns, – en riktigt stor svit denna gång. Gumman Edla mår också bra, men lär väl komma att känna sig något ensam nu.
Farväl min älskade vän, sist den 19e hoppas jag att vi skola råkas. Din egen gamle
Leo.