20.6.1863 LM–Fredrik Idestam

Svensk text

|1|

Helsningar från Bodom, helsningar från Maria! – bättre kan jag väl icke börja mitt bref till dig, du gamla saknade vän. – Jag har varit derute och njutit af ett par de herrligaste sommardagar. Dock, i ordning med frågorna.

Mitt senaste, midt under tentamensfebern skrifna bref var ett sådant hastverk att jag knappt mera minns hvad jag der omtalade, hvad icke. Jag vill dock minnas att jag skref ungefär tillräckligt om adressfrågan och dina economica. Må de derföre denna gång lemnas åsido.

Liljenstrand hade bedt mig komma till Kangasala och tentera, heldre än att göra det den enda dag han skulle tillbringa här under rustningar till sin utrikesresa. Dagen var således absolut på förhand på bestämd. Jag reste – i sällskap med min far, som oförmodadt anlände qvällen förut och skulle begifva sig till ThusTavastehus skolläraremöte – förliden lördag kom om söndagen till Lstrand, underrätade honom om att jag önskade få Handels- och Vexelrätten lemnade åsido till hösten, emedan jag nu ej hunnit repetera dem.|2| Detta var dock ej i hans smak, utan mente han ”det är då bättre att vi lemna alltihop tilldess; jag tycker om att kombinera och öfvergå från det ena till det andra. Och Magistern tycks ju ha läst mycket i dessa saker, det är derföre bäst att tentera deruti till sist.” Dermed var jag icke fullt belåten, men tröstade mig lätt med den utsigten att ur detta frö kunde utveckla sig ett laudatur; hvilken förhoppning blef ännu klarare sedan vi ett par timmar resonerat i nationalekonomi, d. ä.det är utbytt de mest storartade åsigter och ”vyer”, som han älskar att uttrycka sig. Jag har således ändå skäl att vara belåten med min utflygt. Naturligtvis utveckla man sina åsigter äfven i många andra ämnen, såsom statsrätt, filosofi och politik – allt med dender tillbörliga säkerheten och grandezzanit. storheten – – ”du vet nog sjelf”...

Sedan bevistade jag läraremötets öppnande och den derpå följande grundliga dinern i parken, der konsumtionen var bland de starkaste jag skådat: 17 båler efter middagen, – som derigenom också kom att räcka ända öfver midnatt. Om tisdagen var jag åter här. Onsdagen for jag med Plato till Bodom, som strålade i sin skönaste fägring. Maria, L. Wiman och Kalle voro tyvärr borta, hos Paciuses. Jag gick att möta dem och väntade länge|3| i den ljusa, ljumma natten tills herrskapets glädtiga röster ändtligen läto förnimma sig. Maria var strålande: frisk och frodig och rask och glad. ”Är icke det besynnerligt att jag kan vara så glad, fast jag ofta har så ledsamt, så ledsamt att jag tror jag skall förgås” sade hon mig bland annat. Det är vissheten, som gör denna glädtighet möjlig – svarade jag, – dragande denna slutsats ur min egen erfarenhet – af motsatt slag. – Vistelsen på landet tyckes i allmänhet ha bekommit din Maria särdeles väl. Att bada, hade de dittills underlåtit. Jag lät genast iordningställa simhuset och ålade dem alvarligen att ofördröjligen gå till Ägirs döttrar; hvilket ock skedde. – När tre veckor förgått sen Marias sista bref, skrifver hon åter ... Men hvi kommer det, att du skrifvit så sällan? Blott två bref på hela två månader. Var det på förhand så öfverenskommet? – Medan vi suto vid thébordet kom ett ilbud efter Axel och Kalle. Lskiöld var åter så mycket sämre. Igår på morgonen kunde han dock tala igen, men läkarena säga sig omöjligen kunna inse, att han skulle ha mera än få dagar qvar. Lyckligast vore det väl om detta långvariga lidande ändtligen tog slut.

|4|

– Min far återvände igår från läraremötet. Idag skall Torsten komma från Borgå, och efter att ha kamperat litet med honom bege vi oss imorgon till FhamnFredrikshamn, dädan jag dock redan d. 26 återvänder för att rusta mig till dusten med Rosenborg. – Lundsten for samma dag som jag till ThusTavastehus, d. ä.det är för en vecka sedan – ”med barn och blomma”, hade jag så när sagt. Ja, kornet har ändtligen grott, en liten Asklep eller Asklepinna håller på att utbilda sig; hvaröfver fader Lundsten är icke så litet glad, ty han ”var redan smått generad under den långa väntan”, som han uttryckte sig.

Det ser ej så krigiskt ut i den europeiska pressen, men så mycket mera här. ”Si vis pacem, para bellum.”lat. Om du vill ha fred, förbered dig på krig. Man bygger och reparera batterier för 10 000 rubel om dagen. Dagligen går ett extratåg med 1 000 mjölmattor och andra krigsförnödenheter till ThusTavastehus, som blir ett slags central-depôt. En genraladjutant baron Wrangel torde taga militärbefälet om händer. Han är f. n.för närvarande på Hangöudd jemte Åkerblom. – Jag bör nämna för dig, att postdirektionen numera vidtagit det arrangement att finska tidningar äfven å utrikes postkontor kunna reqvireras. Du kunde ju för det återstående halfåret förse dig med Dagbladet: det borde dock kunna ha mycken trefnad|5| med sig, att kunna följa med alla hemlandets händelser och opinioner. – E. v. Q. tyckes vara ansenligen fantast. Man behöfver ej så mycket känna vårt land, för att måsta ge démenti åt utopierna om ett raskt och enigt affatt.avfattande Nej, neutralitetsidén var onekligen det största steg här i politiskt hänseende nu kunde förslås med utsigt att af opinionen senteras och gillas. Också har denna idée i England och Frankrike väckt mycket bifall. Man bör ovilkorligen i politiken främst ha öppet öga för nationens verkliga önskningsmål, annars famlar man efter dimbilder. Och beskedligheten är stor, mycket stor! ....

Nu lärer du i fulla drag kunna njuta af hvad en blid himmel unnar ett bördigt land: yppig grönska och blommor i oändlighet. Men våra ljusa sommarnätters vemodiga fägring, våra blyga fåglars naiva sång, våra qvällars ljumma blåaktiga atmosfer, allt detta obeskrifliga språk den sorgsna finska naturen talar, – det har du icke derborta. Jag njuter deraf mycket, ja mera än förut, ehuru dervid genomträngd af en oändlig, öfverväldigande längtan och med en tår i ögat. Det är icke just någon ”glad gosse”, din gamla vän

Leo.

Finsk text

Terveisiä Bodomista, terveisiä Marialta! Paremmin en kai voisi aloittaa kirjettäni sinulle, vanha kaivattu ystäväni. Olen oleskellut ulkona ja nauttinut parista kauniista kesäpäivästä. Mutta mennään asioita järjestyksessä.

Viimeisin, keskellä tenttikuumetta kirjoittamani kirje oli sellainen pikatyö, että tuskin enää muistan mitä siinä kerroin ja mitä en. Muistelisin kuitenkin, että kirjoitin jokseenkin riittävästi adressiasiasta ja sinun raha-asioistasi. Jätetään ne siis tällä kertaa sivuun.

Liljestrand oli pyytänyt minua tulemaan Kangasalle tenttimään mieluummn kuin että tulisin tekemään sen sinä ainoana päivänä, jolloin hän on täällä valmistelemassa ulkomaanmatkaansa. Päivämäärä oli siten etukäteen tarkoin määrätty. Matkustin – yhdessä isäni kanssa, joka saapui odottamatta edellisenä iltana ja jonka piti mennä Hämeenlinnaan opettajakokoukseen – viime lauantaina. Saavuin sunnuntaina Liljenstradille ja ilmoitin hänelle, että haluaisin lykätä kauppa- ja vekselioikeuden syksyyn, koska en ollut ehtinyt kerrata niitä. Se ei kuitenkaan miellyttänyt häntä vaan hän sanoi ”silloin on parempi, että jätämme kaiken yhdessä sinne asti, minä mielelläni yhdistelen asioita ja siirryn alueelta toiselle. Ja maisterihan näyttää lukeneen paljon näistä asioista, joten on parempi tenttiä siellä sitten viimeisenä”. Minä en ollut aivan tyytyväinen, mutta lohdutin itseäni sillä mahdollisuudella, että tästä siemenestä voisi kehittyä laudatur, mikä toive kirkastuikin kun olimme pari tuntia keskustelleet kansantaloudesta eli toisin sanoen vaihtaneet mitä suurisuuntaisimpia näkemyksiä ja ”näköaloja”, niin kuin hän mielellään ilmaisee. Minulla oli siten kuitenkin syytä olla tyytyväinen retkeeni. Luonnollisesti siinä kehiteltiin mielipiteitä myös monesta muusta asiasta kuten valtio-oikeudesta, filosofiasta ja politiikasta – kaikki asiaankuuluvan turvallisesti ja varovasti – – ”tiedät kyllä itse”.

Sitten vierailin opettajakokouksen avauksessa ja sitä seuranneilla perusteellisilla päivällisillä puistossa, kulutus oli kovinta mitä olen nähnyt – 17 boolia päivällisen jälkeen – ja tällä tavoin ne kestivätkin yli puolenyön. Tiistaina olin taas täällä. Keskiviikkona matkasin Platon kanssa Bodomiin, joka kimmelsi kauneimmissa väreissään. Maria, L. Wiman ja Kalle olivat valitettavasti poissa, Paciuksilla. Minä lähdin heitä vastaan ja odotin kauan valoisassa, leppeässä yössä kunnes herrasväen iloiset äänet vihdoin alkoivat lähestyä. Maria oli säteilevä, terve ja vahva, reipas ja iloinen. ”eikö olekin erikoista että minä voin olla näin iloinen, vaikka yleensä olen niin surullinen, niin surullinen, että voisi kuolla pois” hän sanoi minulle muun ohella. Viisaus on se, joka tekee tuon iloisuuden mahdolliseksi, – minä vastasin, vetäen tämän johtopäätöksen omasta kokemuksestani – päinvastaisesta lajista. Maalla olo tuntuu muutenkin tehneen sinun Mariallesi erityisen hyvää. Kylpemistä he olivat toistaiseksi välttäneet. Minä laitatin uimahuoneen heti kuntoon ja velvoitin heidät vakavissani menemään viipymättä Egirin tyttärien luokse, mikä tapahtuikin. – Kun on kolme viikkoa kulunut Marian viimeisestä kirjeestä, hän kirjoittaa jälleen... Mutta miksi sinä kirjoitat niin harvoin? Vain kaksi kirjettä koko kahden kuukauden aikana. Oliko näin sovittu etukäteen?

Kun istuimme teepöydässä tuli pikalähetti Axelin ja Kallen luo. Langenskiöld oli jälleen paljon huonompi. Eilen aamulla hän pystyi taas puhumaan, mutta lääkärit pitivät silti mahdottomana ajatella, että hänellä olisi enempää kuin muutama päivä jäljellä. Onnellisinta kai olisi, jos se pitkällinen kärsimys vihdoin voisi loppua.

Isäni palasi eilen opettajainkokouksesta. Torstenin pitäisi tulla tänään Porvoosta ja kunhan me olemme hetkeksi leiriytyneet hänen kanssaaan, lähdemme huomenna Haminaan, josta minä kuitenkin jo 26. päivä palaan varustautuakseni turnajaiseen Rosenbergin kanssa. Lundsten matkusti Hämeenlinnaan samana päivänä kuin minä, siis viikko sitten, ”lapsen ja kukan kanssa”, niin kuin suunnilleen sanoin. Kyllä, siemen on vihdoin kasvanut, yksi pieni askleeppi tai akskleepitar on muodostumassa, mistä isä Lundsten on kovin iloinen, sillä hänellä ”oli jo vähän vaikeaa pitkän odottamisen kanssa” kuten hän sanoi.

Eurooppalaissa lehdistössä ei nyt tunnu kovin sotaiselta, mutta täällä sitä enemmän. ”Jos haluat rauhaa, valmistaudu sotaan”. Pattereita rakennetaan ja korjataan 10 000 ruplalla päivässä. Joka päivä erityisjuna vie 1 000 jauhomattoa ja muuta sotaan tarvittavaa Hämeenlinnaan, jonne tulee eräänlainen keskusvarikko. Kenraaliadjutantti, paroni Wrangel kuuluu ottaneen sotilasjohdon käsiinsä. Hän on nyt Hankoniemellä Åkerblomin kanssa – Sinulle täytyy kertoa, että postilaitos on nyt järjestänyt niin, että suomalaisia lehtiä voidaan tilata myös ulkomaisiin postikonttoreihin. Sinähän voisit hankkia Dagbladetin jäljellä olevaksi puoleksi vuodeksi, saisit siitä paljon iloa, kun voisit seurata kaikkia kotimaan tapahtumia ja mielipiteitä. E.v.Q. tuntuu olevan melkoinen fantastikko. Ei tarvitse paljoa tuntea maatamme, kun voi unohtaa utopiat nopeasta kertaheitolla irtautumisesta. Ei, puolueettomuusajatus oli kiistatta suurin askel, mikä täällä politiikassa voitiin ottaa, ajatellen sitä, että mielipide voitaisiin tuoda julki ja saada sille kannatusta. Se ajatus onkin saanut suurta tukea myös Englannissa ja Ranskassa. Politiikassa täytyy ennen kaikkea pitää silmät auki kansakunnan todellisille toiveille, muuten haikaillaan utukuvien perään. Ja järkevyys on suurta, hyvin suurta!

Sinä voinet nyt täysin nauttia siitä mitä suopea taivas suo hedelmälliselle maalle, runsasta vihreyttä ja loputtomasti kukkia. Mutta meidän valoisien kesäöidemme surumielinen väritys, meidän vienojen lintujemme naiivi laulu, kesäiltojemme hellä sinertävä atmosfääri, kaikki se kirjoittamaton kieli jota suomalainen luonto puhuu – sitä sinulla ei siellä ole. Minä nautin siitä paljon, jopa enemmän kuin ennen vaikkakin suunnattoman, kaikenylittävän kaipuun vallassa, kyynel silmässä. Ei ole mikään ”iloinen poika” tämä vanha ystäväsi

Leo

Original (transkription)

|1|

Helsningar från Bodom, helsningar från Maria!
– bättre kan jag väl icke börja mitt bref till dig, du
gamla saknade vän. – Jag har varit derute och
njutit af ett par de herrligaste sommardagar. Dock,
i ordning med frågorna.

Mitt senaste, midt under tentamensfebern skrifna
bref var ett sådant hastverk att jag knappt mera
minns hvad jag der omtalade, hvad icke. Jag vill
dock minnas att jag skref ungefär tillräckligt om
adressfrågan och dina economica. Må de derföre denna
gång lemnas åsido.

Liljenstrand hade bedt mig komma till Kangasala
och tentera, heldre än att göra det den enda dag
han skulle tillbringa här under rustningar till sin
utrikesresa. Dagen var således absolut på förhand
på bestämd. Jag reste – i sällskap med min far,
som oförmodadt anlände qvällen förut och skulle begifva
sig till ThusTavastehus skolläraremöte – förliden lördag kom
om söndagen till Lstrand, underrätade honom om att
jag önskade få Handels- och Vexelrätten lemnade åsido
till hösten, emedan jag nu ej hunnit repetera dem.
|2| Detta var dock ej i hans smak, utan mente han ”det
är då bättre att vi lemna alltihop tilldess; jag tycker
om att kombinera och öfvergå från det ena till det andra.
Och Magistern tycks ju ha läst mycket i dessa saker, det
är derföre bäst att tentera deruti till sist.” Dermed var
jag icke fullt belåten, men tröstade mig lätt med den
utsigten att ur detta frö kunde utveckla sig ett laudatur;
hvilken förhoppning blef ännu klarare sedan vi ett par
timmar resonerat i nationalekonomi, d. ä.det är utbytt de mest
storartade åsigter och ”vyer”, som han älskar att uttrycka
sig. Jag har således ändå skäl att vara belåten med min
utflygt. Naturligtvis utveckla man sina åsigter äfven i många
andra ämnen, såsom statsrätt, filosofi och politik – allt
med dender tillbörliga säkerheten och grandezzan – – ”du vet
nog sjelf”...

Sedan bevistade jag läraremötets öppnande och den derpå
följande grundliga dinern i parken, der konsumtionen
var bland de starkaste jag skådat: 17 båler efter middagen,
– som derigenom också kom att räcka ända öfver mid-
natt. Om tisdagen var jag åter här. Onsdagen for jag
med Platotillagt
till Bodom, som strålade i sin skönaste fägring.
Maria, L. Wiman och Kalle voro tyvärr borta, hos
Paciuses. Jag gick att möta dem och väntade länge
|3| i den ljusa, ljumma natten tills herrskapets glädtiga
röster ändtligen läto förnimma sig. Maria var strå-
lande: frisk och frodig och rask och glad. Ӏr icke det
besynnerligt att jag kan vara så glad, fast jag ofta har
så ledsamt, så ledsamt att jag tror jag skall förgås” sade
hon mig bland annat. Det är vissheten, som gör denna
glädtighet möjlig – svarade jag, – dragande denna slutsats
ur min egen erfarenhet – af motsatt slag. – Vistelsen på
landet tyckes i allmänhet ha bekommit din Maria
särdeles väl. Att bada, hade de dittills underlåtit.
Jag lät genast iordningställa simhuset och ålade dem
alvarligen att ofördröjligen gå till Ägirs döttrar; hvilket
ock skedde. – När tre veckor förgått sen Marias sista
bref, skrifver hon åter ... Men hvi kommer det, att
du skrifvit så sällan? Blott två bref på hela två
månader. Var det på förhand så öfverenskommet?
– Medan vi suto vid thébordet kom ett ilbud
efter Axel och Kalle. Lskiöld var åter så mycket
sämre. Igår på morgonen kunde han dock tala igen,
men läkarena säga sig omöjligen kunna inse, att han
skulle ha mera än få dagar qvar. Lyckligast vore det
väl om detta långvariga lidande ändtligen tog slut.

|4|

– Min far återvände igår från läraremötet. Idag
skall Torsten komma från Borgå, och efter att ha
kamperat litet med honom bege vi oss imorgon
till FhamnFredrikshamn, dädan jag dock redan d. 26 återvänder
för att rusta mig till dusten med Rosenborg. – Lund-
sten for samma dag som jag till ThusTavastehus, d. ä.det är för en vecka
sedan – ”med barn och blomma”, hade jag så när sagt. Ja,
kornet har ändtligen grott, en liten Asklep eller Askle-
pinna håller på att utbilda sig; hvaröfver fader Lundsten
är icke så litet glad, ty han ”var redan smått generad
under den långa väntan”, som han uttryckte sig.

Det ser ej så krigiskt ut i den europeiska pressen,
men så mycket mera här. ”Si vis pacem, para bellum.”
Man bygger och reparera batterier för 10 000 rubel om
dagen. Dagligen går ett extratåg med 1 000 mjölmattor och
andra krigsförnödenheter till ThusTavastehus, som blir ett slags
central-depôt. En genraladjutant baron Wrangel torde
taga militärbefälet om händer. Han är f. n.för närvarande på Hangö-
udd jemte Åkerblom. – Jag bör nämna för dig,
att postdirektionen numera vidtagit det arrangement att
finska tidningar äfven å utrikes postkontor kunna reqvireras.
Du kunde ju för det återstående halfåret förse dig med
Dagbladet: det borde dock kunna ha mycken trefnad
|5| med sig, att kunna följa med alla hemlandets händelser
och opinioner. – E. v. Q. tyckes vara ansenligen
fantast. Man behöfver ej så mycket känna vårt land,
för att måsta ge démenti åt utopierna om ett raskt och
enigt affatt.avfattande Nej, neutralitetsidén var onekligen det största
steg här i politiskt hänseende nu kunde förslås med
utsigt att af opinionen senteras och gillas. Också har
denna idée i England och Frankrike väckt mycket
bifall. Man bör ovilkorligen i politiken främst ha öppet
öga för nationens verkliga önskningsmål, annars famlar
man efter dimbilder. Och beskedligheten är stor, mycket
stor! ....

Nu lärer du i fulla drag kunna njuta af hvad
en blid himmel unnar ett bördigt land: yppig grönska
och blommor i oändlighet. Men våra ljusa sommarnätters
vemodiga fägring, våra blyga fåglars naiva sång, våra
qvällars ljumma blåaktiga atmosfer, allt detta obeskrif-
liga språk den sorgsna finska naturen talar, – det
har du icke derborta. Jag njuter deraf mycket, ja
mera än förut, ehuru dervid genomträngd af en oändlig,
öfverväldigande längtan och med en tår i ögat. Det är
icke just någon ”glad gosse”, din gamla vän

Leo.

Dokumentet i faksimil