3.5.1866 LM–Adolf Mechelin
Finsk text
Clarens, Geneve-järven rannalla 3. toukokuuta 1866
Hyvä Adolf-setä
Omatuntoani on useasti painanut se, etten ole vastannut Sedän kirjeeseen 14. tammikuulta. Minulla ei ole muuta selitystä kuin että kirjeideni lukumäärä Pariisissa on jo 80, vaikka täällä oleskelun tarkoituksena ei suinkaan ollut istua kirjoituspöydän ääressä. Sitäpaitsi halusin täältä Sveitsistä ilmoittaa Sedälle täsmällisesti, milloin tulemme Osloon, niin kuin vakaa tarkoituksemme on ollut. Sedän mieluisa kirje 20. huhtikuulta, joka sitten asianmukaisesti harhailtuaan meidän sikäläisten eri osoitteidemme välillä tuli käsiini 30. päivänä, kehottaa nyt kiirehtimään vastaamista. Se voi nyt tapahtua vain lyijykynällä ja epäselvin harakanvarpain, mikä johtuu siitä, että kirjoittaja on makuulla – ja tämä jo kertonee Sedälle, että kaikki ei minulla nyt ole aivan hyvin.
Asia on niin että vilustuin matkatessamme Pariisista 2. huhtikuuta – tulin sairaana Geneveen 3. päivä, kutsuin lääkärin, joka heti passitti minut sänkyyn. Hän sanoi että minulla on keuhkoputkentulehdusfr, joka vaikuttikin olevan toistuva ja sitä täydensi vatsan sekaisin meno. 12 vuorokautta makasin sängyssä, sitten alkoi muuttua vähän paremmaksi, ja 20. huhtikuuta lääkäri salli meidän matkustaa tänne Clarensiin, Sveitsin-matkamme määränpäähän. Minä toivoin että paraneminen edistyisi nopeasti ihanassa luonnossa ja puhtaassa vuori-ilmassa. Mutta – vain kahden päivän täälläolon jälkeen minun oli taas mentävä sänkyyn, tällä kertaa vatsakuumeen vuoksi. Muuan lääkäri Veveystä on käynyt luonani lähes joka päivä. Varsinainen vaiva on nyt ohi, mutta vatsa ei vieläkään voi oikein hyvin. Ainoa ravintoni näiden kymmenen päivän ajan on ollut vähän kauravelliä. Ei ihme jos olen menettänyt voimani ja laihtunut luurangoksi. Alexandra on mitä hellimmin hoitanut minua ja se on kuitenkin pitänyt mielialaa yllä.
Vaikka paraneminen nyt saisi jatkua aivan normaalisti, emme siltikään – jos lääkäriä on uskominen – voi ajatella lähtevämme täältä ennen kuin 15. päivä. Ja koska minun 1. kesäkuuta täytyy ehdottomasti olla virantoimituksessa, niin tästä seuraa se surullinen välttämättömyys, että on matkustettava niin kiireesti kuin terveys ja muut seikat vain sallivat – ja siksi on jätettävä niin kauan ajateltu ja suunniteltu Oslon matka poismielestä! Jos olisin täysin terve, voisin yksin ehkä ehtiä tekemään yhden päivän matkan, mutta näyttää siltä, ettäminä en ole täysin toipunut ennen kuin vasta myöhemmin kesällä. Myöskään Alexandralle sellaista kiireistä matkaa ei voi suositella. Sähkötän joka tapauksessa Hampurista, milloin saavumme Kööpenhaminaan, niin että voisimme tavata Oskarin siellä ja hän voisi jatkaa matkaa kanssamme, ellei hän sitten ole jo lähtenyt matkaan.Väsymys estää minua kirjoittamasta nyt pitempään. Voin kuitenkin sanoa, että Törngrenin liikeasiat näyttävät järjestyvän niin että konkurssilta vältytään. – Mitä taas tulee pormestarinvirkaan pääkaupungissa, niin se on, jos niin haluaa, myös yksi keino tehdä uraa, parempi kuin etananvauhti kurjassa senaatissa.
Se, etten hakenut, oli vain vaatimattomuutta, myös siitä syystä, etten luottanut minulle ennustellun enemmistön saavuttamiseen. Valinta on tapahtunut 24. päivänä, odotan huomenna tietoa siitä.
Sanopa minulle, eikö ole harvinaista epäonnea, että kun on vain seitsemän kuukauden matkaloma, niin siitä menee 1 ½ kuukautta sairasvuoteessa! Ja juuri se aika, joka oli varattu ”turismille” ja huvittelulle – sillä Pariisissa aika meni lähinnä työskentelyssä. Tämä harmittaa minua erityisesti Alexandran vuoksi.
Kun me nyt valitettavasti ja minulle todelliseksi suruksi emme voi itse saapua Osloon, laitan tähän mukaan pienen muotokuvan nuorelle parille. – Alexandra pyytää lähettämään lämpimimmät terveisensä ja niihin yhtyy sydämestään sedän uskollinen
Leo Mechelin.
Original (transkription)
Clarens, vid Genfersjön, den 3 Maj 1866.
Bästa Farbror Adolf!
Ofta nog låg det tungt öfver mitt samvete
att jag icke besvarat Farbrors bref af den 14
Januari. Jag anför nu ej annat till min ur-
säkt än att min brefnummer i Paris ändå
steg till 80, oaktadt ändamålet med vistelsen
der ingalunda vara att sitta vid skrifbordet.
Dessutom ville jag kunna härifrån Schweiz
bestämdt meddela Farbror när vi kunde
komma till Christiania, såsom vår fasta
afsigt varit. Farbrors kärkomna skrifvelse
af den 20 April, som efter behöriga irrfärder
i Paris mellan de olika qvarter vi der bebodde
ändå lyckligen kom mig tillhanda d. 30, manar
nu till skyndsamt svar.
Att detta kan ske endast med blyerts-
|2|
penna samt i otydliga kråkfötter tillföljd
af att skribenten är liggande – detta
torde redan för Farbror antyda att det
icke står rätt väl till med mig.
Fallet är det att jag förkylde mig under
afresan från Paris d. 2 April, – anlände
sjuk till Genève, d. 3, – tillkallade läkare,
som genast förpassade mig i sängen; – han
sade mig hafva en fièvre catharrale, som
sedan äfven visade sig vara intermittante samt
komplicerades af oordning i magen. 12 dygn
låg jag till sängs – sedan begynte det bli litet
bättre, och den 20 Apr.April lät läkaren oss fara
hit till Clarens, målet för vår Schweizfärd.
Jag hoppades tillfrisknandet skulle gå fort
i denna herrliga natur med sin rena bergsluft.
Men – två dagar hade jag blott varit här, då
jag åter måste intaga sängen, denna gång
|3|
för gastrisk feber. En läkare från Vevey
har besökt mig nästan alla dagar. Det
egentliga onda är nu häfvet, men magen
ännu ej rätt bra. Min enda föda under
dessa tio dagar har varit litet hafversoppa.
Ej under om jag förlorat mina krafter och
magrat till ett skelett. – Alexandra har
vårdat mig på det ömmaste, detta har dock
uppehållit couraget.
Om också bättringen nu finge fortgå all-
deles normalt, kunna vi dock ej – om jag
får tro läkaren, – tänka på afresa härifrån
före den 15 dennes. Och då jag ovilkorligen
den 1 Juni måste vara i tjenstgöring, fram-
ställer sig härvid den ledsamma nöd-
vändighet att resa med all den skynd-
samhet, helsa och andra omständigheter
|4|
medgifva, – samt att slå ur hågen
det så länge påtänkta och efterlängtade
besöket i Christiania! Vore jag all-
deles frisk, kunde jag, ensam, ännu möj-
ligen medhinna ett besök på en dag, –
men jag har ej utsigt att bli fullt åter-
ställd förrän längre fram på sommarn.
Och äfven för Alexandra vore en sådan
hastresa ej att rekommendera. – Men i
alla fall skall jag från Hamburg telegrafera
när vi passera Köpenhamn, så att Oskar,
om han ej då redan afrest, kunde inträffa
der, för att fortsätta med oss.
Tröttheten förbjuder mig att skrifva vidare.
Jag må dock nämna att Törngrens affärer
hålla på att reglera sig, så att konkurs und-
vikes. – Hvad beträffar Borgmästaretjensten
i hufvudstaden, så är den, om man vill,
äfven ett medel att göra carrière, mycket
bättre än snäckgången i den eländiga Senaten
|5|
Att jag icke sökte, var endast af modestie
och emedan jag ej litade på den mig före-
speglade majoriteten. Den 24 Apr.April har
valet egt rum, jag väntar i morgon under-
rättelse derom.
Säg mig nu: är det icke en ovanlig
otur, att när man har endast 7 månaders
resepermission, måste förlora deraf 1 ½
i sjuksängen! Och just den tid som skulle
egnas ”tourismen” och nöjet – ty i Paris
egnades tiden förnämligast åt arbetet. –
Det gör mig isynnerhet ondt för Alexan-
dras skuld.
Då vi nu tyvärr, och till min verkliga
grämelse, icke kunna sjelfva infinna
oss i Christiania, så bifogar jag här ett
litet konterfej af det unga paret. – Alexandra
ber mig innesluta hennes varmaste helsningar,
och deri deltager af allt hjerta Farbrors tillgifne
Leo Mechelin
Clarens, vid Genfersjön, den 3 Maj 1866.
Bästa Farbror Adolf!
Ofta nog låg det tungt öfver mitt samvete att jag icke besvarat Farbrors bref af den 14 Januari. Jag anför nu ej annat till min ursäkt än att min brefnummer i Paris ändå steg till 80, oaktadt ändamålet med vistelsen der ingalunda vara att sitta vid skrifbordet. Dessutom ville jag kunna härifrån Schweiz bestämdt meddela Farbror när vi kunde komma till Christiania, såsom vår fasta afsigt varit. Farbrors kärkomna skrifvelse af den 20 April, som efter behöriga irrfärder i Paris mellan de olika qvarter vi der bebodde ändå lyckligen kom mig tillhanda d. 30, manar nu till skyndsamt svar.
Att detta kan ske endast med blyerts|2|penna samt i otydliga kråkfötter tillföljd af att skribenten är liggande – detta torde redan för Farbror antyda att det icke står rätt väl till med mig.
Fallet är det att jag förkylde mig under afresan från Paris d. 2 April, – anlände sjuk till Genève, d. 3, – tillkallade läkare, som genast förpassade mig i sängen; – han sade mig hafva en fièvre catharralefr. luftrörskatarr, som sedan äfven visade sig vara intermittante samt komplicerades af oordning i magen. 12 dygn låg jag till sängs – sedan begynte det bli litet bättre, och den 20 Apr.April lät läkaren oss fara hit till Clarens, målet för vår Schweizfärd. Jag hoppades tillfrisknandet skulle gå fort i denna herrliga natur med sin rena bergsluft. Men – två dagar hade jag blott varit här, då jag åter måste intaga sängen, denna gång|3| för gastrisk feber. En läkare från Vevey har besökt mig nästan alla dagar. Det egentliga onda är nu häfvet, men magen ännu ej rätt bra. Min enda föda under dessa tio dagar har varit litet hafversoppa. Ej under om jag förlorat mina krafter och magrat till ett skelett. – Alexandra har vårdat mig på det ömmaste, detta har dock uppehållit couraget.
Om också bättringen nu finge fortgå alldeles normalt, kunna vi dock ej – om jag får tro läkaren, – tänka på afresa härifrån före den 15 dennes. Och då jag ovilkorligen den 1 Juni måste vara i tjenstgöring, framställer sig härvid den ledsamma nödvändighet att resa med all den skyndsamhet, helsa och andra omständigheter|4| medgifva, – samt att slå ur hågen det så länge påtänkta och efterlängtade besöket i Christiania! Vore jag alldeles frisk, kunde jag, ensam, ännu möjligen medhinna ett besök på en dag, – men jag har ej utsigt att bli fullt återställd förrän längre fram på sommarn. Och äfven för Alexandra vore en sådan hastresa ej att rekommendera. – Men i alla fall skall jag från Hamburg telegrafera när vi passera Köpenhamn, så att Oskar, om han ej då redan afrest, kunde inträffa der, för att fortsätta med oss.
Tröttheten förbjuder mig att skrifva vidare. Jag må dock nämna att Törngrens affärer hålla på att reglera sig, så att konkurs undvikes. – Hvad beträffar Borgmästaretjensten i hufvudstaden, så är den, om man vill, äfven ett medel att göra carrière, mycket bättre än snäckgången i den eländiga Senaten|5| Att jag icke sökte, var endast af modestie och emedan jag ej litade på den mig förespeglade majoriteten. Den 24 Apr.April har valet egt rum, jag väntar i morgon underrättelse derom.
Säg mig nu: är det icke en ovanlig otur, att när man har endast 7 månaders resepermission, måste förlora deraf 1 ½ i sjuksängen! Och just den tid som skulle egnas ”tourismen” och nöjet – ty i Paris egnades tiden förnämligast åt arbetet. – Det gör mig isynnerhet ondt för Alexandras skuld.
Då vi nu tyvärr, och till min verkliga grämelse, icke kunna sjelfva infinna oss i Christiania, så bifogar jag här ett litet konterfej af det unga paret. – Alexandra ber mig innesluta hennes varmaste helsningar, och deri deltager af allt hjerta Farbrors tillgifne
Leo Mechelin