25.3.1864 Frans af Björksten–LM

31.3.1864 LM–Fredrik Idestam

9.4.1864 LM–Torsten Costiander

31.3.1864 LM–Fredrik Idestam

Svensk text

|1|

HforsHelsingfors d. 31 Mars 1864.

Heders Vän!

Sannerligen denna långvariga omeddelsamhet längre bör tolereras. Att du icke besvarat mitt bref från FhamnFredrikshamn af den 26 Febr.Februari måste, så börjar jag tro, vara föranledt af något löfte ”om mera” i sagde bref – ehuru jag icke säkert kan påminna mig huru och hvad jag då skref. Att jag åter icke förr gripit ånyo till pennan, kommer sig dels deraf att jag väntade bref af dig, dels emedan jag emotsett ett afgörande öfver min framtids gestaltning, hvilket jag ville tillika kunna meddela. Det har emellertid ännu icke kommit, detta afgörande. Låtom oss således börja med de planer för framtiden, hvilkas realisation äro af detsamma beroende.

Jag vill minnas att jag under den sorgliga tiden i December i ett bref till dig äfven omnämnde att vederbörande vid Statssekretariatet skulle yttrat det jag skulle gerna emottagas vid detta embetsverk; – samt att jag derjemte förklarade att jag, åtminstone tillsvidare, icke skulle begagna mig af sådana konjunkturer. Emellertid förgick den ena månaden efter den andra utan att någon utnämndes till Biträd. Exp. sekreterarebiträdande expeditionssekreterare efter Gösta Troil, – oaktadt många bemödade sig att få tjensten. Jag begynte, isynnerhet om nätterna, att förföljas af tankar åt detta håll, och slutligen mognade dessa tankar till det beslut, att söka få sagda tjenst. Motiver: min affärsställning|2| hvilken efter så långvarig existens på kredit, ovilkorligen fordrar att jag snart skall få goda inkomster; möjligheten att de mina behöfva ett stöd äfven i ekonomiskt hänseende; – uppmaningar af åtskilliga vänner bland ”de liberala”, hvilka begynna inse hvad vigt derpå kan ligga, att verkligen finska elementer inkomma uti denna vår ”ambassade”; – och slutligen, framförallt, önskan att så snart som möjligt kunna förnya min anhållan om Augustas hand, – äfvensom känslan af att det är min pligt, att så mycket på mig beror förkorta denna för oss båda så svåra väntningstid. Beslutet engång fattadt, skref jag, redan några veckor före min examen, till Wallensköld och förfrågade mig angående möjliga utsigter åt detta håll. Svaret blef en tillstyrkan att, såsnart examen vore undangjord, inkomma med ansökan i bref till Armfelt. För fyra veckor sedan skref jag ock till Ministern. Det är i denna sak jag nu med hvarje post väntar resolution. Du kan lätteligen finna att denna väntningstid icke är utan sin portion oro: jag vet icke hvilka andra kandidater till tjensten möjligen yppats och kan ingalunda med säkerhet emotse att just min ansökan skulle bifallas, ehuru man visserligen hviskat mig att så skall gå. Då jag insände ansökningen, skref jag tillika till Wsköld och anhöll att han måtte så snart som möjligt underrätta mig om min ansökan skulle lemnas utan afseende. Någon sådan under|3|rättelse har icke inlupit, och tyckes detta således också berättiga till den förmodan att svaret, när det engång kommer, blir ett jakande. Dock tror jag, som sagdt, hvarken det ena eller det andra, förrän jag ser svart på hvitt. Naturligtvis har jag såvidt möjligt hållit saken hemlig, emedan onödigt prat, isynnerhet om planen går om inte, blott är obehagligt. Pian tyckes önska att jag finge tjensten.

Skulle nu af denna plan blifva intet, – hvarom jag sednast i nästa vecka bör få säker underrättelse, – beger jag mig till Wiborg, i akt och mening att litet praktisera vid ting och Hofrätt. Om möjligt skulle jag dock, följande Montgomerys exempel icke vilja använda derpå mer än några månader, men sedan tjenstgöra vid Rådstufvurätten härstädes, antingen som extra notarie eller extra rådman. Äfven detta blott en kortare tid. Derpå skulle jag vilja praktisera under landskamrerare, och först sedan inträda vid finansexpeditionen. Mina statistiska planer blefve beroende af hvad om inrättandet af statistiska byrån vidare förspörjes. Om icke de toge mitt arbete i anspråk, skulle jag väl med det första komma att skrifva en disputation för docentur i stats- och finansrätt. – Af allt detta kan du finna, att om jag ock ingalunda med likgiltighet emotser svaret från PburgSankt Petersburg, så erbjuder framtiden ändå äfven här så mycket anslående, att ett nekande svar icke skulle göra mig alltför sorgsen. Ekonomin blefve väl här i början något bekymmersam, men nästa år torde jag ändå kunna skrapa ihop något öfver tusen rubels inkomst. Och huru angenämt blefve icke det stilla hemlifvet med mor och syskon! Tanken på detta|4| är för mig så tjusande, att jag icke skulle förmått taga detta steg som kan aflägsna mig härifrån, derest icke så vigtiga skäl talat derför.

Nu har jag varit just grundligen vidlyftig om det egna jagets funderingar. Men är detta icke det enda sätt att förvandla bref till ett verkligt samspråk på den fordna förtroliga foten? –

Naturligtvis har jag icke lefvat som eremit under denna åt väntan egnade Marsmånad. Dels har jag besökt ”parlamentet” der diskussionerna nu gå med feberaktig fart, dels konserterna, dels vänner och bekanta. Lilla pian har jag tyvärr icke råkat ordentligen mer än en gång och det igår på en musikalisk soirée hos Rokassoffskys, der jag måste sjunga. Jag lyckades en stund få trefligt samtala med min lilla vänliga Augusta. Det är dock ett bra egendomligt förhållande oss emellan! När man såder får språka några otvungna ord, om ock i likgiltiga ämnen, och derunder blicka in i hvarandras ögon – så kännes det åter så ljust, så godt och tryggt. Men deremellan förgå igen månader utan något närmande – och då tyckes det stundom som låge ödets tunga hand kall och fremmande emellan oss ........ Att emellertid troheten lefver på ömse sidor, derom äro vi båda vissa; huru det är med hoppet hos henne – det vet jag icke. Hon ser ofta så ängslig ut, som vore allt intresse för lifvet förbleknadt .........

Engång, i sista veckan, måste jag deltaga i en för fruntimmer arrangerad tillställning på Kägelbanan. Qvinnorna voro: missarne v. Born, Lavonius, Franzén (den rika) Federley, Snellman, Julin och grefvinnan Mannerheim. Alf. Haartman var hufvudarrangör, Paschan den kanske|5| mest intresserade deltagaren. Man kastade parvis, och slumpen skulle bestämma parens sammansättning. Men jag lyckades dock oförmärkt betvinga slumpen så, att Paschan fick miss Lavonia på sin partage. Han kom mera sent och öfverraskades gladt af detta arrangement. Ty se, den stora publicisten och statsmannen börjar alltmera behjerta det visa i Vår Herres yttrande: ”det är icke godt för mannen att vara allena”. Sagde unge man har börjat göra visiter och t. o. m. dansa på publika baler. Vissa ”nota characteristici”lat. noterbara egenskaper, såsom en omsorgsfullare toilette, orolig sömn, högtidligare hållning, ha infunnit sig. Och djupa, själfulla, vackra äro verkligen denna flickas ögon ...... Måtte resultatet blifva lyckligt!

– Axel, den store dyrkaren af Epikureismens ritual, har blifvit denna tendens fullkomligt otrogen. Han har sedan Oktober suttit vid Ridd.Riddarhuset och Adelns protokoll, utan att vara ledig från tjenstgöringen i Senaten. Deraf har lynnet försämrats, och nu är han verkligen trött af detta stränga arbetande, och önskar landtdagen åt fanders. Det var de 600 mark i månaden som lockade den ”fattige” mannen till oket. – Kalle är en eternelle i alla afseenden. Han bor nu för det mesta i staden, för att begagna luftklockan mot döfhet – och genom ”hög diet” stärka sin fysik. Petit – ille ”ille” qui quondamlat. han var den man som en gång etc.et cetera Alltid trogen, alltid redobogen i vissa missars tjenst. Såsom fullmäktig på Riddarhuset, tigande deltagare i lagstiftningen. – Ågren gör ännu skäl för ditt påstående om hans extravaganta natur. Efter en resa åt Norden, dervid man befarar att han brännt vingarne, har han stundom|6| i sällskap med Kalle viftat till rätt grundligen. Plato är ohjelpligen flegmatisk, stum och dérangerad i affärsväg. Skalden, den lätte, är en suckande tentand. – Att Lundsten, vår vän i Norden, fått sig en pojke, lärer du ännu icke veta. Det skedde redan mot slutet af Febr.Februari Men se, den store Asklepen har icke värdigats sjelf underrätta oss derom; han har icke skrifvit på två månader, oaktadt jag formligen bombarderat honom med epistlar. – Torsten vantrifves i Borgå – han inser att ett giftermål blir mer och mer oundvikligt.

– Från den akademiska verlden (till hvilken vi dock icke mera höra!) förljudes intet synnerligt. Det pluggas flitigt. Saltzmann och hans samtidingar ha snart slutat sina tentamina för medic. kand. examenmedicine kandidatexamen.

Vid landtdagen håller man som bäst på med brännvinsfrågan. Sedan kommer bevillningsfrågan, af hvars utgång jernvägarnes framtid är beroende. – En komité skall med det första nedsättas, för att utarbeta förslag till styrelseverkets reorganisation. Regeringen har beslutit dertill, sålunda förekommande ständernas petition i ämnet. Ryktesvis omtalas att alla petitioner skola af styrelsen lemnas beroende till nästa landtdag. – Presslagen tyckes, oaktadt sina stora brister, bli af ständerna antagen.

Tusan, hvad den tiden gått fort. Jag måste sluta. Men|7| derförinnan något om dina affärer. Utgifterna under året ha varit: till M. Myhrman 120 mark (vi måste numera följa den nya myntenheten), Törngren 800 (denna betalning egde rum i medio Januarii, två blott två veckor sednare än du antecknat, och det med anledning af att jag inväntade hans återkomst hit från TforsTammerfors), räntan till Wiborg 72, dodito till Universitetet 144, dodito Brandstodsbolaget 201 m.mark 64 p.penni tjenstefullmakter 312 m.mark summa: 1 649 m.mark 64 p.penni – Inkomsten har utgjort: balans från 63: 1 444 m.mark 84 p.penni samt December och Mars qvartalen à 240,50; summa 1 925,84. Innestående således: 276,20. Utbetalningarna t. o. m. Juli (räntan till Forselles) utgöra in summa 704,50 hvartill torde komma m.marksvårtytt 120, summa 824,50 enär ett qvartal för Juli till Myhrman i dina anteckningar lärer uteglömts. Då tillgångarne under samma tid utgöra 276,20 plus Juni qvartalets 240,50, eller SaSumma 516,70 uppkommer visserligen ett deficit af något öfver 300 mark, – till hvars betäckande September qvartalet till en del erbjuder utväg. – Du lärer glömt att hos Torsten uppsäga hans 300 rubels lån, – eller kanske ville du göra det i bref. Det var för honom en surprise då jag underrättade honom att det borde betalas d. 1 Juli. Jag tror, han ännu skifva till dig i saken. Naturligtvis får han foga sig. – – Addio, mio caro!it. Adjö, min käre! Skrif rätt snart och adressera brefvet hit. Troligen är jag då redan borta, men skall lemna min adress. Kommer jag till PburgSankt Petersburg, böra vi väl arrangera om en ny chargé d’affaires för din räkning. Såsnart jag erfarit något bestämdt, meddelar jag det. Lef väl och glöm ej din trognaste vän.

Leo M

Finsk text

31.3. Helsinki

Kunnon ystävä!

Näköjään tätä pitkäaikaista vastaamattomuutta täytyy sietää pitempään. Sen, ettet ole vastannut kirjeeseeni Haminasta 26. helmikuuta täytyy luullakseni johtua jostain kyseisen kirjeeni ”enemmän” – lupauksesta – vaikkakaan en voi muistaa tarkoin miten ja mitä silloin kirjoitin. Se, etten itse ole sitten tarttunut kynään, johtuu puolestaan osin siitä, että odotin kirjettä sinulta, osin siitä, että olen odottanut ratkaisua tulevaisuuteni hahmottumisen suhteen, mitä en kuitenkaan ole vielä voinut kertoa. Eikä se ratkaisu ole vieläkään tullut. Aloittakaamme siis niistä tulevaisuuden suunnitelmista, joiden toteutumiset ovat siitä asiasta riippuvaisia. Muistelen, että viime joulukuun surullisina aikoina mainitsin sinulle, että asianomainen henkilö valtiosihteerinvirastossa oli ilmaissut, että minut otettaisiin mielellään kyseiseen virastoon – ja että minä julistin, etten – ainakaan toistaiseksi – käyttäisi hyväkseni sellaisia suhdanteita. Sitten kului kuitekin kuukausi toisensa perästä ilman että ketään nimitettiin toimituskunnan apulaissihteeri Gösta von Troilin jälkeen – vaikka monet koettivat saada tuon viran. Minä aloin, etenkin öisin päätyä ajatuksissani siihen suuntaan, ja vihdoin nuo ajatukset kypsyivät päätökseksi hakea tuota virkaa. Motiivina oli se, että rahatilanteeni, joka niin pitkään oli ollut luoton puolella, vaati hyvien tulojen hankkimista, samoin se, että omaiseni mahdollisesti tarvitsevat myös taloudellista tukea – edelleen lukuisten ”liberaaleihin” lukeutuvien ystävieni kehotukset, kun he olivat alkaneet oivaltaa, mikä merkitys sillä voisi olla, että tuohon meidän ”lähetystöömme” saataisiin todella suomalaisia aineksia – ja lopuksi, ennen kaikkea muuta, toivomus, että voisin pian uudelleen pyytää Augustan kättä – kuten myös tunne, että on minun velvollisuuteni koettaa omalta puoleltani mahdollisuuksien mukaan lyhentää tätä meille molemmille niin vaikeaa odotusaikaa. Kun päätös oli tehty, kirjoitin jo joitain viikkoja ennen tutkintoani Wallenskiöldille ja kysyin mahdollisia näkymiäni sillä taholla. Vastaukseksi tuli vahvistus että heti kun tutkintoni olisi valmis, tekisin hakemuksen kirjeitse Armfeltille. Neljä viikkoa sitten kirjoitinkin ministerille. Tästä asiasta odotan nyt päätöstä joka postissa. Voit helposti arvata, että tällainen odotusaika ei suju täysin vailla tiettyä levottomuutta: en tiedä keitä muita hakijoita on mahdollisesti tullut enkä voi mitenkään varmasti odottaa, että juuri minun hakemukseni hyväksytään, vaikka minulle on kyllä kuiskittu että niin tapahtuu. Kun lähetin hakemukseni, kirjoitin samalla Wallenskiöldille ja pyysin häntä niin pian kuin mahdollista ilmoittamaan, jos minun hakemukseni jätetään vaille huomiota. Mitään sellaista ilmoitusta ei ole tullut ja siksi näyttäisi perustellulta olettaa, että vastaus, kun se kerran tulee, on myönteinen. Mutta kuten sanottu, en usko mitään suuntaan enkä toiseen ennen kuin näen mustaa valkoisella. Olen tietenkin koettanut mahdollisuuksien mukaan pitää tämän asian salassa, sillä turha puhe on vain epämiellyttävää, etenkin siinä tapauksessa, että suunnitelma epäonnistuu. Tyttönen näyttää toivovan, että saisin viran.

Jos suunnitelma epäonnistuu – saan asiasta varman tiedon viimeistään ensi viikolla – lähden Viipuriin tarkoituksenani hieman harjoitella käräjillä ja hovioikeudessa. Mutta haluaisin jos mahdollista seurata Montgomeryn esimerkkiä ja olla siinä vain muutaman kuukauden ja toimia sitten virkaatekevänä sikäläisessä raastuvanoikeudessa, joko ylimääräisenä notaarina tai ylimääräisenä raatimiehenä. Myös se olisi lyhytaikaista. Sitten haluaisin harjoitella lääninkamreerin alaisuudessa ja vasta sitten astua valtiovaraintoimituskuntaan. Tilastolliset suunnitelmani jäivät sen varaan mitä tilastollisen toimiston perustamisesta jatkossa kuuluu. Jos he eivät ota minun työtäni huomioon, teen ensi tilassa väitöskirjan valtio- ja finanssioikeuden dosentuuria varten. – Kaikesta tästä voit huomata, että vaikken odotakaan uutisia Pietarista millään tapaa välinpitämättömästi, niin tulevaisuus tarjoaa minulle kuitenkin niin paljon mukavaa, ettei kielteinen vastaus tee minua liian surulliseksi. Taloudellinen tilanne olisi täällä alkuun hieman huolestuttava, mutta seuraavina vuosina saisin jo kokoon yli tuhannen ruplan tulot, ja kuinka mukavaa olisikaan silloin rauhallinen kotielämä äidin ja sisaren kanssa! Tämä ajatus viehättää minua niin, etten olisi pystyinyt ottamaan askelta, joka voisi viedä minut täältä kauemmaksi, elleivät todella painavat syyt puhuisi sen puolesta.

Nyt olen varsin perusteellisesti käsitellyt pohdintojani itseni suhteen. Mutta eikö se olekin ainoa tapa muuttaa kirjeet todelliseksi keskusteluksi vanhalta luottamuksen pohjalta? En ole tietenkään elänyt erakkona tässä maaliskuuta odotellessa. Väliin olen käynyt ”parlamentissa”, jossa keskustelut käyvät nyt kuumina, väliin konserteissa sekä ystävien ja tuttujen luona. Tyttöstäni olen valitettavasti tavannut oikein kunnolla vain kerran, eilen Rokassovskien soitannollisissa iltamissa, jossa minun piti laulaa. Onnistuin juttelemaan hetken ystävällisestiviihtyisästä ystävällisen pikku Augustani kanssa. Meidän välilläme on hyvä, omalaatuinen suhde! Kun voi jutella vapaasti muutamia sanoja, vaikkapa yhdentekevistäkin asioista, ja samalla katsoa toisiamme silmiin, – niin tuntuu aina hyvältä, valoisalta ja turvalliselta. Mutta välillä menee kuukausia ilman minkäänlaista lähestymistä – ja silloin tuntuu kuin kohtalon käsi olisi kylmänä ja vieraana välillämme... uskollisuus kuitenkin vallitsee, siitä olemme molemmin puolin varmoja; miten ovat toiveeni hänen suhteensa, sitä en tiedä. Hän näyttää usein niin surulliselta, kuin kaikki toivo elämältä olisi kalvennnut...

Viime viikolla minun piti kerran osallistua naisille järjestettyyn juhlaan Keilaradalla. Naisia olivat neidit von Born, Lavonius, Franzén (se rikas), Federley, Snellman, Julin, kreivitär Mannerheim. Alf Haartman oli pääjärjestäjä, Paschan ehkä kaikkein innokkain osallistuja. Mentiin pareittain, ja parien piti olla sattumanvaraisesti järjestyneet. Onnistuin kuitekin huomaamatta vaikuttamaan kohtaloon niin että Paschan sai parikseen miss Lavonian. Paschan tuli myöhässä ja oli iloisesti yllättynyt tästä järjestelystä. Sillä katso, suuri valtioimes ja publisisti alkaa yhä enemmän suosia meidän Herramme viisasta sanaa ”ei ole hyvä miehen olla yksin”. Mainittu nuori mies on alkanut tehdä visiittejä ja jopa tanssia yleisissä tanssiaisissa. On huomattu tiettyjä ”huomionarvoisia piirteitä” kuten huolitellumpi pukeutuminen, levoton uni, juhlallisempi asento. Ja tuon tytön silmät ovat todella syvät, kauniit, sielukkaat... Kunpa tulos olisi onnellinen! – Axel, tuo epikurolaisten rituaalien suuri palvoja, on tästä suuntauksesta vallan huolissaan. Hän on lokakuusta lähtien tehnyt ritarin ja aateliston pöytäkirjoja, olematta vapaa virastaan senaatissa. Se laskee mielialaa ja nyt hän on niin väsynyt tuohon ankaraan työhön, että toivottaisi valtiopäivät hiiteen. Se 600 markkaa kuukaudessa houkutteli tuon ”köyhän” miehen siihen ikeeseen. – Kalle on ehtymätön joka suhteessa. Hän asuu nyt enimmäkseen kaupungissa, käyttääkseen ilmakelloa kuuroutta vastaan, ja vahvistaa fysiikkaansa ”ankaralla dieetillä”. Petit – hän oli se mies, joka kerran. Aina uskollinen, aina taipuvainen tiettyjen neitien palvelukseen. Ritarihuoneen jäsenenä hän on lainsäädännön vaikeneva osallinen. – Ågren antaa edelleen tukea väitteillesi äärimmäisestä luonteestaan. Matkustettuaan Pohjoismaissa, jossa hänen pelätään polttaneen siipensä, hän on toisinaan Kallen kanssa viftannut oikein perusteellisesti. Plato on auttamattoman flegmaattinen, mykkä ja huonolla tolalla raha-asioissa. Runoilija, se kepeä, huokailee tenteissään. – Lundsten, ystävämme Pohjolassa, on saanut pojan, mitä et taida vielä tietääkään. Se tapahtui jo helmikuun lopussa. Mutta katso, suuri Asklepius ei nähnyt vaivan arvoiseksi ilmoittaa siitä meille; häneltä ei ole tullut kirjettä kahteen kuukauteen, vaikka minä olen todella pommittanut häntä kirjeillä. – Torsten viihtyy Porvoossa – hän ymmärtää että avioliitto käy yhä väistämättömämmäksi. – Akateemisesta maailmasta (johon me emme kuitenkaan kuulu!) ei kuulu mitään merkillistä. Siellä päntätään ahkerasti. Saltzman ja hänen kanssaan samaan aikaan olevat saavat pian loppuun lääketieteen kandidaatin tenttinsä.

Valtiopäivillä käsitellään parhaillaan viinanpolttoasiaa. Sitten tulee suostuntakysymys, jonka tuloksesta riippuu rautateiden tulevaisuus. – Ensi vaiheessa asetetaan komitea, jonka on tarkoitus laatia hallitukselle ehdotus laitoksen hallinnon uudelleenjärjestämisestä. Huhutaan, että hallitus jättäisi kaikki aloitteet riippuvaisiksi seuraavista valtiopäivistä. – Lehdistölaki sai, suurista puutteistaan huolimatta, säätyjen hyväksynnän.

Pahus, kun aika kuluu nopeasti. Täytyy lopettaa. Mutta sitä ennen vähän raha-asioistasi. Tämän vuoden menot ovat olleet: M. Myhrmanille 120 markkaa (meidän täytyy noudattaa uutta rahayksikköä), Törngrenille 800 markkaa (joka maksettiin kaksi, vain kaksi viikkoa myöhemmin kuin olit merkinnyt, siksi että odotin hänen saapumistaan Tampereelta tänne), korot Viipuriin 72 mk ja yliopistolle 144 mk, paloapuyhtiö 201 mk 64 p... virkavaltakirjat 312 mk, yhteensä 1 649 mk 64 p.

Tuloja on ollut: vuoden 63 tase 1 444 mk 84 p sekä joulukuun ja maaliskuun neljännekset á 240,50 mk, tekee yhteenä 1 925 mk 84 p. Sisällä on siten 276 mk 20 p. Maksut heinäkuuhun asti (Forsellesin korot) nousevat 704,50 markkaan, minkä lisäksi tulee noin 120 markkaa, kaikkiaan 824,50, sillä laskelmissasi näyttää unohtuneen heinäkuun neljännes Myhrmanille. Kun varat samaan aikaan ovat 276 markkaa 20 p sekä kesäkuun neljännes 240,50, se on yhteensä 516 mk 70 p, joten tulossa on alijäämää, joka lienee jonkin verran yli 300 markkaa, minkä kattamiseen syyskuun neljännesvuosipalkkio tarjonnee keinot. Olet ehkä unohtanut irtisanoa Torstenin 300 ruplan lainan – tai ehkä haluat tehdä sen kirjeitse. Hänelle tuli yllätyksenä kun kerroin hänelle, että se pitäisi maksaa 1. heinäkuuta. Luulen, että hän kirjoittaa sinulle vielä asiasta. Tietenkin hän saa tyytyä siihen. – Hyvästi, rakas ystävä! Kirjoita oikein pian ja lähetä sen tänne osoitteeseen. Luultavasti olen silloin jo poissa mutta jätän tänne osoitteeni. Jos menen Pietariin, meidän täytyy kai järjestää uusi asiainhoitaja sinua varten. Heti kun tiedän jotain tarkempaa, ilmoitan siitä.

Voi hyvin äläkä unohda uskollisinta ystävääsi.

Leo M.

Original (transkription)

|1|

HforsHelsingfors d. 31 Mars 1864.

Heders Vän!

Sannerligen denna långvariga omeddel-
samhet längre bör tolereras. Att du icke besvarat mitt
bref från FhamnFredrikshamn af den 26 Febr.Februari måste, så börjar jag tro, vara
föranledt af något löfte ”om mera” i sagde bref – ehuru jag
icke säkert kan påminna mig huru och hvad jag då skref.
Att jag åter icke förr gripit ånyo till pennan, kommer sig dels
deraf att jag väntade bref af dig, dels emedan jag emotsett ett
afgörande öfver min framtids gestaltning, hvilket jag ville tillika
kunna meddela. Det har emellertid ännu icke kommit, detta
afgörande. Låtom oss således börja med de planer för fram-
tiden, hvilkas realisation äro af detsamma beroende.

Jag vill minnas att jag under den sorgliga tiden i De-
cember i ett bref till dig äfven omnämnde att vederbörande
vid Statssekretariatet skulle yttrat det jag skulle gerna emot-
tagas vid detta embetsverk; – samt att jag derjemte förklarade
att jag, åtminstone tillsvidare, icke skulle begagna mig af
sådana konjunkturer. Emellertid förgick den ena månaden
efter den andra utan att någon utnämndes till Biträd. Exp. sekreterarebiträdande expeditionssekreterare efter Gösta Troil, – oaktadt många bemödade sig
att få tjensten. Jag begynte, isynnerhet om nätterna, att förföljas
af tankar åt detta håll, och slutligen mognade dessa tankar
till det beslut, att söka få sagda tjenst. Motiver: min affärsställning
|2| hvilken efter så långvarig existens på kredit, ovilkorligen fordrar
att jag snart skall få goda inkomster; möjligheten att de
mina behöfva ett stöd äfven i ekonomiskt hänseende; – upp-
maningar af åtskilliga vänner bland ”de liberala”, hvilka
begynna inse hvad vigt derpå kan ligga, att verkligen finska
elementer inkomma uti denna vår ”ambassade”; – och slutligen,
framförallt, önskan att så snart som möjligt kunna förnya
min anhållan om Augustas hand, – äfvensom känslan af
att det är min pligt, att så mycket på mig beror förkorta
denna för oss båda så svåra väntningstid. Beslutet engång
fattadt, skref jag, redan några veckor före min examen,
till Wallensköld och förfrågade mig angående möjliga ut-
sigter åt detta håll. Svaret blef en tillstyrkan att, såsnart
examen vore undangjord, inkomma med ansökan i bref till
Armfelt. För fyra veckor sedan skref jag ock till Ministern.
Det är i denna sak jag nu med hvarje post väntar resolu-
tion. Du kan lätteligen finna att denna väntningstid
icke är utan sin portion oro: jag vet icke hvilka andra
kandidater till tjensten möjligen yppats och kan ingalunda
med säkerhet emotse att just min ansökan skulle bifallas,
ehuru man visserligen hviskat mig att så skall gå. Då jag
insände ansökningen, skref jag tillika till Wsköld och anhöll
att han måtte så snart som möjligt underrätta mig om min
ansökan skulle lemnas utan afseende. Någon sådan under-
|3| rättelse har icke inlupit, och tyckes detta således också be-
rättiga till den förmodan att svaret, när det engång kommer,
blir ett jakande. Dock tror jag, som sagdt, hvarken det ena
eller det andra, förrän jag ser svart på hvitt. Naturligtvis
har jag såvidt möjligt hållit saken hemlig, emedan onödigt
prat, isynnerhet om planen går om inte, blott är obehagligt. Pian
tyckes önska att jag finge tjensten.

Skulle nu af denna plan blifva intet, – hvarom jag sednast
i nästa vecka bör få säker underrättelse, – beger jag mig till
Wiborg, i akt och mening att litet praktisera vid ting och Hofrätt.
Om möjligt skulle jag dock, följande Montgomerys exempel icke
vilja använda derpå mer än några månader, men sedan tjenstgöra
vid Rådstufvurätten härstädes, antingen som extra notarie eller extra
rådman. Äfven detta blott en kortare tid. Derpå skulle jag vilja
praktisera under landskamrerare, och först sedan inträda vid
finansexpeditionen. Mina statistiska planer blefve beroende
af hvad om inrättandet af statistiska byrån vidare förspörjes.
Om icke de toge mitt arbete i anspråk, skulle jag väl med det
första komma att skrifva en disputation för docentur i stats- och
finansrätt. – Af allt detta kan du finna, att om jag ock inga-
lunda med likgiltighet emotser svaret från PburgSankt Petersburg, så erbjuder
framtiden ändå äfventillagt här så mycket anslående, att ett nekande svar icke
skulle göra mig alltför sorgsen. Ekonomin blefve väl här i början
något bekymmersam, men nästa år torde jag ändå kunna skrapa
ihop något öfver tusen rubels inkomst. Och huru angenämt blefve
icke det stilla hemlifvet med mor och syskon! Tanken på detta
|4| är för mig så tjusande, att jag icke skulle förmått taga detta steg
som kan aflägsna mig härifrån, derest icke så vigtiga skäl talat
derför.

Nu har jag varit just grundligen vidlyftig om det egna jagets
funderingar. Men är detta icke det enda sätt att förvandla bref
till ett verkligt samspråk på den fordna förtroliga foten? –

Naturligtvis har jag icke lefvat som eremit under denna åt
väntan egnade Marsmånad. Dels har jag besökt ”parlamentet”
der diskussionerna nu gå med feberaktig fart, dels konserterna,
dels vänner och bekanta. Lilla pian har jag tyvärr icke råkat
ordentligen mer än en gång och det igår på en musikalisk soirée
hos Rokassoffskys, der jag måste sjunga. Jag lyckades en stund
få trefligt samtala med min lilla vänliga Augusta. Det är dock ett
bra egendomligt förhållande oss emellan! När man såder får språka
några otvungna ord, om ock i likgiltiga ämnen, och derunder blicka
in i hvarandras ögon – så kännes det åter så ljust, så godt och
tryggt. Men deremellan förgå igen månader utan något närmande
– och då tyckes det stundom som låge ödets tunga hand kall
och fremmande emellan oss ........ Att emellertid troheten lefver
på ömse sidor, derom äro vi båda vissa; huru det är med hoppet
hos henne – det vet jag icke. Hon ser ofta så ängslig ut, som vore
allt intresse för lifvet förbleknadt .........

Engång, i sista veckan, måste jag deltaga i en för fruntimmer
arrangerad tillställning på Kägelbanan. Qvinnorna voro: missarne
v. Born, Lavonius, Franzén (den rika) Federley, Snellman, Julin och grefvinnan
Mannerheim. Alf. Haartman var hufvudarrangör, Paschan den kanske
|5| mest intresserade deltagaren. Man kastade parvis, och slumpen
skulle bestämma parens sammansättning. Men jag lyckades dock
oförmärkt betvinga slumpen så, att Paschan fick miss Lavonia
på sin partage. Han kom mera sent och öfverraskades gladt af
detta arrangement. Ty se, den stora publicisten och statsmannen
börjar alltmera behjerta det visa i Vår Herres yttrande: ”det är
icke godt för mannen att vara allena”. Sagde unge man har
börjat göra visiter och t. o. m. dansa på publika baler. Vissa
”nota characteristici”, såsom en omsorgsfullare toilette, orolig sömn,
högtidligare hållning, ha infunnit sig. Och djupa, själfulla, vackra
äro verkligen denna flickas ögon ...... Måtte resultatet blifva lyckligt!

– Axel, den store dyrkaren af Epikureismens ritual, har
blifvit denna tendens fullkomligt otrogen. Han har sedan Oktober
suttit vid Ridd.Riddarhuset och Adelns protokoll, utan att vara ledig från
tjenstgöringen i Senaten. Deraf har lynnet försämrats, och nu
är han verkligen trött af detta stränga arbetande, och önskar landt-
dagen åt fanders. Det var de 600 mark i månaden som lockade
den ”fattige” mannen till oket. – Kalle är en eternelle i alla af-
seenden. Han bor nu för det mesta i staden, för att begagna
luftklockan mot döfhet – och genom ”hög diet” stärka sin fysik.
Petit – ille ”ille” qui quondam etc.et cetera Alltid trogen, alltid redobogen
i vissa missars tjenst. Såsom fullmäktig på Riddarhuset, tigande
deltagare i lagstiftningen. – Ågren gör ännu skäl för ditt
påstående om hans extravaganta natur. Efter en resa åt Norden,
dervid man befarar att han brännt vingarne, har han stundom
|6| i sällskap med Kalle viftat till rätt grundligen. Plato är ohjelp-
ligen flegmatisk, stum och dérangerad i affärsväg. Skalden,
den lätte, är en suckande tentand. – Att Lundsten, vår
vän i Norden, fått sig en pojke, lärer du ännu icke veta.
Det skedde redan mot slutet af Febr.Februari Men se, den store
Asklepen har icke värdigats sjelf underrätta oss derom; han
har icke skrifvit på två månader, oaktadt jag formligen bom-
barderat honom med epistlar. – Torsten vantrifves i Borgå
– han inser att ett giftermål blir mer och mer oundvikligt.

– Från den akademiska verlden (till hvilken vi dock icke
mera höra!) förljudes intet synnerligt. Det pluggas flitigt. Saltz-
mann och hans samtidingar ha snart slutat sina tentamina
för medic. kand. examenmedicine kandidatexamen.

Vid landtdagen håller man som bäst på med bränn-
vinsfrågan. Sedan kommer bevillningsfrågan, af hvars utgång
jernvägarnes framtid är beroende. – En komité skall
med det första nedsättas, för att utarbeta förslag till styrelse-
verkets reorganisation. Regeringen har beslutit dertill, sålunda
förekommande ständernas petition i ämnet. Ryktesvis omtalas
att alla petitioner skola af styrelsentillagt lemnas beroende till nästa landtdag.
– Presslagen tyckes, oaktadt sina stora brister, bli af stän-
derna antagen.

Tusan, hvad den tiden gått fort. Jag måste sluta. Men
|7| derförinnan något om dina affärer. Utgifterna under året ha
varit: till M. Myhrman 120 mark (vi måste numera följa den nya
myntenheten), Törngren 800 (denna betalning egde rum i medio Januarii, tvåtillagt blott två veckor
sednare än du antecknat, och det med anledning af att jag inväntade hans
återkomst hit från TforsTammerfors), räntan till Wiborg 72, dodito till Universitetet
144, dodito Brandstodsbolaget 201 m.mark 64 p.penni tjenstefullmakter 312 m.mark summa:
1 649 m.mark 64 p.penni – Inkomsten har utgjort: balans från 63: 1 444 m.mark 84 p.penni
samt December och Mars qvartalen à 240,50; summa 1 925,84. Innestående
således: 276,20. Utbetalningarna t. o. m. Juli (räntan till Forselles) utgöra
in summa 704,50 hvartill torde komma m.marksvårtytt 120, summa 824,50tillagt enär ett qvartal för Julitillagt till
Myhrman i dina anteckningar lärer uteglömts. Då tillgångarne under
samma tid utgöra 276,20 plus Juni qvartalets 240,50, eller SaSumma
516,70 uppkommer visserligen ett deficit af något öfver 300 mark,
– till hvars betäckande September qvartalet till en del erbjuder utväg.
– Du lärer glömt att hos Torsten uppsäga hans 300 rubels
lån, – eller kanske ville du göra det i bref. Det var för honom
en surprise då jag underrättade honom att det borde
betalas d. 1 Juli. Jag tror, han ännu skifva till dig i saken.
Naturligtvis får han foga sig. – – Addio, mio caro!
Skrif rätt snart och adressera brefvet hit. Troligen är jag då
redan borta, men skall lemna min adress. Kommer jag
till PburgSankt Petersburg, böra vi väl arrangera om en ny chargé d’affaires
för din räkning. Såsnart jag erfarit något bestämdt, meddelar
jag det. Lef väl och glöm ej din trognaste vän.

Leo M

Dokumentet i faksimil