31.12.1859 Lilly Steven-Steinheil–LM

Svensk text

Min dyre vän!

Min långa tystnad har måhända till slut lett till att Ni tror att jag tröttnat på korrespondensen, – det är inte fallet och förhoppningsvis kommer det aldrig att bli så. Jag har dock redan varit borta i fjorton dagar, ibland i Saarela, ibland i staden men jag behöver ensamheten för att kunna skriva till Er. Därför har jag kommit till Karhusuo idag där ingenting stör mig och där mina tankar i lugn och ro kan vara sysselsatta med min käre vän. Alltför länge måste jag lägga band på dessa tankar. Nu måste jag frigöra dem, om än bara för en dag, då jag imorgon kommer att vara i staden igen. Där är Maiko för tillfället, Pockus är i Saarela och Nikolai har redan i några dagar varit på resa beträffande brandförsäkringen. Jag har inte skrivit till Er på så länge att jag inte alls vet hur jag skall börja – men jo – först med mitt hjärtliga tack för de kära, överraskande julgåvorna som jag fick i tisdags morgon. Jag var hos föräldrarna när Fritz fick en ankomstavi för ett paket från posten, och jag var naturligtvis lika nyfiken som andra Evas barn och ville vara med då paketet öppnades. Därför lämnade Fritz över paketet då det annars inte skulle varit möjligt. Trots Ert förbud tog jag med presenterna till Saarela och barnen gladde sig mycket över dem. Maiko sprang genast med sina dockor och sin bok till farmorn (Maiko står högt i gunst hos henne just nu) och upprepade oavbrutet ”Onkel Lejo skickade till Maiko. [...]oläslig/saknad text och många många[...]oläslig/saknad text”; och Pockus blev särskilt intresserad av historien om katten. Han tänker också skriva till Er imorgon för att själv tacka, även farmorn uppmanade honom till det. Därmed måste presenterna ha funnit nåd inför hennes ögon. Nu undrar Ni säkert ”hur nöjd var Mamman med sina presenter”, ack, mycket – ändå måste jag gräla på Er. Har Ni inte haft tillräckligt stora utgifter som oroar både Er och mig. Och nu ökar Ni dessa utgifter på grund av mig. Jag vet, käre vän, hur gärna Ni vill göra mig glad men jag måste be Er att inte fortsätta på detta sätt. Jag skulle få dåligt samvete om jag skulle ta emot något. Den enda utgiften som jag tillåter är Ert porträtt – som jag längtansfullt väntar på. Ni kommer också att få ett porträtt av oss så snart det låter sig göras.

Nu måste jag väl berätta hur vi har tillbragt helgdagarna. På julafton var vi i Saarela och åkte inte alls in till staden, då vädret var så dåligt. Jag blev förstämd av detta då jag känner mig så främmande i denna krets. Men barnens glada jubel muntrade upp mig och det gladde mig att min svärmor gillade min kudde. Jag fick ingenting i present av henne, men barnen fick av henne den stora kaleschen som Ni någon gång i Karhusuo berömde. Själv har hon beställt en mycket fin vagn och därför behöver hon inte längre kaleschen. Av Nikolai fick jag det som jag hade önskat mig länge: en strykugn och fönsterskärmar. Av mig fick han en papperskorg, en halsduk och tofflor. På söndagen var vi också i Saarela och måndag åkte vi in till staden där jag gick i kyrkan på morgonen och besökte balen på kvällen. Min syster bad mig eftersom hon inte ville gå utan mig, och kan Ni tänka Er, Er gamla väninna lät övertala sig att vara med i alla danser. Jag skuttade som besatt fastän det inte var något nöje, inte för ett ögonblick, men hade jag svarat ja en gång så måste jag dansa med alla. Det enda som roade mig var de många vackra flickorna och Julie intresserade mig mer än vanligt. Hon var vacker, dansade mycket, och verkade munter och glad. När vi träffades frågade hon mig om jag läst ut Era böcker varpå jag sade till henne att jag skulle föra dem själv till henne följande morgon. Då jag gick dit på tisdagen mottog hon mig i sitt rum eftersom modern inte var hemma och därmed var vi ensamma. Då jag räckte över böckerna frågade jag henne: hur hade hon reagerat på det som jag hade skickat, och om hon inte var arg på mig, varpå hon svarade: tvärtom, jag var mycket tacksam; men vad sade man till de mina? Man var likaså nöjd och åtminstone lugnad. Sedan sade jag till henne vad Ni hade yttrat och önskat Er i det senaste brevet. Hon teg en stund, därefter sade hon ”Hur skulle jag inte kunna vara glad. Jag har att tacka Gud för så mycket att det vore synd om jag inte skulle vara glad.”Jag har återgett vårt samtal ordagrant och antagligen var det det sista som jag fört med henne om Er, eftersom jag blir upprörd över att beröra denna katastrof. Jag kan inte tala om det lika kallt som Julie. Jag kan inte ens ge sken av det. – Strax därpå kom modern som deltagande hörde sig för om Er – många eloger gav hon och till slut sade hon: det finns ingen som är som Mechelin. Flera unga damer saknade Er på balen men Ni skall inte tro att det har med Era fötter att göra, då det denna gång fanns en massa dansare där. Jag saknade min vän dock mest och därför skall jag inte gå på en offentlig bal så snart igen. Hellre sitter jag hemma på kvällen, tar fram det kära minnet från Er, letar upp de finaste dikterna och minns den fina tiden då Ni läste dikterna högt för mig. Jag har varit lugnare på sistone eftersom ingenting har rubbat mitt lugn. Nikolai har också varit i Saarela under denna tid. Där har han varit sysselsatt med att mäta husen och den unge Smirnoff har hjälpt honom. De båda syskonen är raka motsatsen till varandra, hon är livlig ända till övermod, och han är allvarlig, nästan melankolisk. Han stannar här fram till slutet av januari och förmodligen kommer han att möta Eneberg ännu, då Eneberg väl kommer. Ni har nämligen inte sagt något annat i Ert senaste brev. Hittills har Alexis läst för Smirnoff och det lugnar mig att veta att han inte glömmer allt. Redan nu kan jag säga att han är helt borta från föräldrarnas hus då hans samtliga små tillhörigheter förts hit. Han själv har redan varit borta i en månad men jag har inte ännu kunnat känna av det eftersom jag själv varit borta i fjorton dagar. Just har det knackats på dörren och Nikolai har väl kommit hem. Därför måste jag skynda till slutet, klockan är förresten också redan 11, vår vanliga tidpunkt att säga God natt alltså. Men före det vill jag ännu önska Er ett lyckligt nytt år. Måtte det nya året bli ett lyckligare än det gångna och måtte det i varje hänseende bara skänka angenämt och gott till min dyre vän. Men framför allt hoppas jag att Ni håller Er frisk till kropp och själ, då styrkan och friskt livsmod växer därifrån. Ni skriver att Ni inte saknar livsmod men jag tvivlar lite på det fastän Ni ger sken av det. Jag vet dock hur min arme väns inre är beskaffat. – Och nu, ett hjärtligt farväl, min dyre vän. Av hela mitt hjärta tackar jag Er för den varma vänskapen, deltagandet som Ni visat mig under det gångna året. En rejäl oro griper mig då jag tänker på framtiden då jag ensam måste bära mina bekymmer och mina sorger. Och bara hoppet om att Ni också i fjärran förblir en trogen vän som då och då gläder mig med hjärtliga och tröstrika brev ger mig lugnet att ödmjukt gå in i framtiden. Än en gång ett farväl från

väninnan Lilly i fjärran.

Igår morse var jag hos Adele och där mötte jag M. Heitman och Mathilde. Man hörde sig deltagande för om Er, bara Mathilde teg. Om Ni har tid skulle det säkert vara bra om Ni skriver till Er onkel då Adele verkade vara ledsen över att Ni inte alls hört av Er. Lördag morgon. Man har just fört hit Ert brev som Ni skickade den 29. Vi tackar hjärtligt för brevet. Vad är det nu igen. Vad gjorde att min arme vän blivit så förstämd. Jag önskar verkligen att alla förargelser skulle dra åt fanders i år och att Ni framöver skulle vara förskonad från sådant. Nikolai tar sina mätningar tillsammans med Smirnoff och därför översänder jag hjärtliga hälsningar i hans namn. –

Kom ihåg att hälsa Era nära och kära hjärtligt från mig. Dessutom skall jag hälsa Er från de mina och hela husfolket som inte kan sluta berömma magistern.

Maiko översänder flera tusen kyssar till sin Onkel.

Finsk text

Rakas ystäväni!

Pitkä vaitioloni on ehkä saanut Teidät lopulta ajattelemaan, että olen jo lopen kyllästynyt tähän kirjeenvaihtoon, mutta en ole, enkä toivottavasti koskaan tule olemaankaan. Olen vain nyt ollut jo kaksi viikkoa poissa kotoa, välillä Saarelassa, välillä kaupungissa, mutta tarvitsen Teille kirjoittaakseni yksinoloa, joten tulin tänään Karhusuolle, missä mikään ei häiritse minua ja ajatukseni voivat kaikessa rauhassa olla rakkaan ystäväni luona. Minun on jo kyllin pitkään ollut pidettävä niitä suitsissa ja päästettävä ne valloilleen edes yhdeksi päiväksi, sillä huomenna menen taas kaupunkiin, missä Maikoni parhaillaan on. Pockus on Saarelassa ja Nikolai ollut jo joitakin päiviä palovakuutusmatkoillaan.

Siitä on niin pitkä aika kun olen kirjoittanut Teille, etten yhtään tiedä mistä aloittaa – no niin, ensiksikin mitä sydämellisin kiitos niistä rakkaista yllätysjoululahjoista, jotka sain tiistaiaamuna. Olin näet parhaillaan vanhempieni luona, kun Fritz sai postista paketti-ilmoituksen, ja olin luonnollisesti yhtä utelias kuin Evan muutkin lapset olemaan läsnä pakettien avaamisessa. Siksi Fritz myös heti antoi minulle paketin, koska se ei olisi muuten onnistunut. Otin kiellostanne huolimatta lahjat mukaan Saarelaan, ja lapset iloitsivat niistä kovasti. Maiko riensi oitis nukkeineen ja kirjoineen isoäidin luo (jonka suuressa suosiossa nyt on) ja toisteli lakkaamatta: ”Leo-setä laittoi Maikolle. [...]oläslig/saknad text ja paljon paljon [...]oläslig/saknad text” Pockusta taas kiinnostivat aivan erityisesti ne kissatarinat, hän halusi myös kirjoittaa Teille huomenna ja kiittää itse, mihin jopa isoäiti häntä kehotti, joten lahjat ovat varmaankin saaneet armon tämän silmissä. Nyt kaiketi kysytte, ”olikos se äiti sitten tyytyväinen saamiinsa lahjoihin”. Oi, oikein tyytyväinen, mutta minun pitää silti torua Teitä, ettekö ole jo ottanut itsellenne tarpeeksi suuren tehtävän, josta on huolta niin itsellenne kuin minullekin, ja nyt vielä lisäätte sitä minun osaltani. Tiedän toki, rakkahin ystävä, kuinka mielellänne tuotatte minulle iloa, mutta minun on pyydettävä että ette jatka tähän tapaan, sillä omatuntoni kolkuttaisi jos ottaisin mitään vastaan. Ainoa tehtävä, jonka Teille annan, on muotokuvanne – jota kaipauksella odotan. Saatte meistä myös kuvan heti kun sellainen otetaan.

Nyt minun pitää kaiketi kertoa, miten vietin pyhäpäivät. Jouluaaton olimme Saarelassa emmekä menneet lainkaan kaupunkiin, koska sää oli niin surkea. Tämä sai minut kovin alakuloiseksi, koska tunnen oloni niin vieraaksi näissä piireissä, joskin lasten riemukas ilo piristikin minua, ja olin iloinen että anoppini oli pitänyt tyynystäni. Minulle hän ei antanut mitään lahjaa, mutta lapsille antoi ne suuret kuomuvaunut, jotka silloin Karhusuolla saivat suuren hyväksyntänne. Hän on tilannut itselleen komeat vaunut eikä siten tarvitse enää niitä. Nikolailta sain sen, mitä olin jo pitkään toivonut: silitysuunin ja ikkunakaihtimen, ja itse annoin hänelle paperikorin, kaulahuivin ja tohvelit.

Sunnuntaina olimme samoin Saarelassa ja maanantaina matkasimme kaupunkiin, missä kävin aamulla kirkossa ja illalla tanssiaisissa sisareni pyynnöstä, hän kun ei halunnut mennä ilman minua. Ja voitteko kuvitella, vanha ystävättärenne antoi suostutella itsensä tanssimaan kaikissa tansseissa, loikin kuin riivattu, vaikkei minulla ollut hauskaa hetkeäkään. Suostuin kuitenkin yhdelle herralle, joten minun oli sitten tanssittava kaikkien kanssa. Ainoa asia, joka minulle toi iloa, olivat ne monet sievät tytöt, ja Julie kiinnosti minua tavallistakin enemmän. Hän oli sievä, tanssi ahkerasti ja vaikutti iloiselta ja tyytyväiseltä. Kun osuin juttusille hänen kanssaan, hän kysyi olinko saanut luettua hänen kirjansa, mihin vastasin että toisin ne itse seuraavana aamuna. Kun menin sinne tiistaina, otti hän minut vastaan omassa huoneessaan, koska äiti ei ollut kotona, joten olimme vain kaksin. Ojentaessani hänelle kirjat kysyin, miten hän oli suhtautunut lähettämääni kirjaan ja ei kai hän ollut vihainen minulle, mihin hän vastasi: päinvastoin, olen ollut Sinulle hyvin kiitollinen; mutta mitä omaisilleni sanottiin?

Oltiin samoin tyytyväisiä ja ainakin tyyntyneitä. (?) Sitten kerroin, mitä olitte viime kirjeessänne sanonut ja toivonut. Hän oli hetkisen hiljaa ja sanoi sitten: ”Kuinka en olisi iloinen, minunhan on kiittäminen rakasta Jumalaa niin paljosta että olisi synti jos en olisi.” Toistin keskustelumme sanatarkasti, ja se onkin todennäköisesti viimeinen, jonka kävin hänen kanssaan Teistä, sillä minua kuohuttaa kun käsittelen tätä katastrofia; en pysty, edes näennäisesti, puhumaan siitä niin kylmästi kuin Julie. Kohta sen jälkeen tuli äiti, joka tiedusteli Teistä hyvin myötätuntoisesti, ylisti Teitä monin tavoin ja tuumi lopuksi, ettemme löytäisi toista Mecheliniä. Teitä kaipasi tanssiaisissa useampikin nuori neito, joskaan ei toki pidä luulla että se johtui jaloistanne, sillä miestanssijoita oli tällä kertaa paikalla suuri määrä. Itse kuitenkin kaipasin eniten ystävääni, enkä siksi kovin pian mene julkisiin tanssiaisiin. Paljon mieluummin istun illalla kotona, otan esiin rakkaan muistonne, valitsen ne rakkaimmat runot ja kuvittelen mielessäni sen miellyttävän ajan kun luitte niitä minulle. Olen ollut viime aikoina rauhallisempi, sillä mikään ei ole häirinnyt rauhaani. Nikolai on viime aikoina myös ollut Saarelassa, missä hänellä on ollut paljon puuhaa talojen mittaamisessa, ja nuori Smirnoff on auttanut häntä siinä.

Ne sisarukset ovat aivan toistensa vastakohdat, sillä sisar on niin eloisa riehakkuuteen asti, veli taas vakava, lähestulkoon melankolinen. Veli jää tänne tammikuun lopulle asti ja tapaa täällä varmaankin vielä Enebergin, koska tämä kaiketi on tulossa, sillä ette maininnut siitä mitään viime kirjeessänne. Alexis on tähän asti saanut opetusta Smirnoffilta, ja minua rauhoittaa ettei hän unohda kaikkea. Voin jo nyt sanoa, että hän on täysin loitonnut vanhempiensa talosta, sillä kaikki hänen kapineensa on jo tuotu tänne, ja hän itse on ollut poissa jo kuukauden, joskaan en ole vielä voinut huomata sitä, koska olin itse poissa kaksi viikkoa.

Juuri nyt oveen koputetaan ja Nikolai taitaa tulla kotiin, joten on kiirehdittävä lopettamaan. Kellokin on sitä paitsi 11 eli tavanomainen hyvänyönhetkemme. Ensin haluan kuitenkin vielä toivottaa Teille onnellista uutta vuotta. Kunpa se olisi onnellisempi kuin mennyt vuosi ja jakaisi rakkaille ystävilleni vain mukavia ja hyviä asioita. Erityisesti kuitenkin toivon Teille terveyttä, niin ruumiin kuin sielunkin, sillä siitä kumpuaa voimaa ja tuoretta elämänhalua. Kirjoitatte tosin, ettei Teiltä sitä puutu, mutta hieman epäilen, vaikka annatte sellaisen kuvan. Tunnenhan ystävärukkani sisäisen maailman.

Ja nyt sydämellisesti näkemiin, kallis ystäväni. Lausun täydestä sydämestäni kiitokseni siitä lämpimästä ystävyydestä ja myötäelämisestä, jotka tulivat osakseni menneenä vuonna. Joudun oikein pelon valtaan kun ajattelen tulevaisuutta, kun pitää niin yksin kantaa murheitani, ja vain toivo, että pysytte vastakin uskollisena ystävänäni ja ilahdutatte minua silloin tällöin sydämellisillä, lohdullisilla kirjeillänne, antaa rauhan käydä nöyrästi kohti tulevaisuutta. Vielä kerran näkemiin

kaukaiselta ystävättäreltä Lillyltä

Olin eilisaamuna Adelen luona, missä tapasin M. Heitmanin ja Mathilden. Teistä kyseltiin kovin kiinnostuneina, vain Mathilde pysyi vaiti. Jos Teillä on aikaa, olisi varmaan hyvä jos kirjoittaisitte enollenne, sillä Adele tuntui olevan pahoillaan siitä että ette anna kuulua itsestänne mitään. Lauantaiaamu. Kirjeenne 29. päivältä tuotiin juuri, ja siitä sydämellinen kiitos. Mikä sitten onkin taas tehnyt ystäväparkani niin alakuloiseksi, kuinka vilpittömästi toivonkaan että kaikki harmit painuisivat tämän vuoden myötä hiiteen ja vastaisuudessa säästyisitte ainakin niiltä. Nikolai on Smirnoffin kanssa mittaustöissään, ja välitän hänen nimissään sydämelliset terveiset.

Älkää unohtako lähettää mitä sydämellisimmät terveiset rakkaille omaisillenne. Minun pitäisi myös lähettää Teille terveiset omalta väeltäni kuten myös koko palvelusväeltä, jotka eivät voi kylliksi ylistää maisteria.

Maiko lähettää sedälleen tuhatmäärin suukkoja.

Original (transkription)

Mein theurer Freund!

Mein langes Stillschweigen wird
Sie am Ende auf den Gedanken
gebracht haben, daß ich der Corres-
pondence schon überdrüßig gewor-
den, – dem ist aber nicht so, und
wird auch hoffentlich nie der Fall
sein, ich bin aber jetzt schon vier-
zehn Tage abwesend gewesen
bald in Saarela bald in der Stadt
um aber Ihnen zu schreiben, bedarf
ich des Alleinseins, und bin daher
heute nach Karhusuo gekommen
wo mich nichts stört und mei-
ne Gedanken in aller Ruhe
mit meinem lieben Freunde sich
beschäftigen können, ich habe
sie lange genug im Zaum halten
müßen, und muß ich ihnen
die Freiheit wenn auch auf einen
|2| Tag nur geben, denn morgen ward
ich schon wieder zur Stadt wo mei-
ne Maiko gegenwärtig ist, Pockus
ist in Saarela und Nicolay schon
seid einigen Tagen auf seinen
Brand Versicherungs Reisen. Ich
hab Ihnen so lange nicht geschrieben
daß ich gar nicht weiß womit an-
zufangen – doch ja – zuerst mit
meinem herzlichsten Dank für
die lieben überraschenden Weinachts
Gaben die ich am Dienstag Morgen
erhielt, denn ich war gerade bei den
Eltern, als Fritz die Paquet Anzeige
von der Post bekam, und war
meine Neugierde natürlich ebenso
groß wie bei andern Ewas Kindern
um bei der Eröffnung des Paquets
zugegen zu sein woher es mir
Fritz auch sogleich überließ da es
sich nicht anders hatte thun laßen,
trotz Ihrem Verbot nahm ich die
Geschencke nach Saarela mit und
haben die Kinder sich sehr über sie
gefreut. Maiko lief gleich mit ihren
|3| Puppen und Buche zu der GroßMama
(bei der sie jetzt sehr in Gunsten ist)
und repetirte unaufhörlich ”Oncel Lejo
laito Maicol. Nbsvårtytt: ja pallo pallo vavat”;
und Pocku hat die Katzen Geschichte
ganz besonders interißirt, er wollte
Ihnen auch morgen schreiben und
selbst danken, wozu ihn sogar
Mami aufforderte, also müßen
wohl die presente vor ihren Augen
Gnade gefunden haben. Jetzt
werden Sie sich wohl fragen ”wie
war denn die Mama mit ihren
presents zufrieden” ach, ganz
außerordentlich – dennoch muß
ich Sie schelten, haben Sie nicht
schon genug große Ausgabe für
sich gehabt – die Ihnen als mir
Sorge gemacht haben, und nun
vermehren Sie dieselben noch meinet-
wegen, ich weiß liebster Freund wie
gern Sie mir eine Freude machen
doch muß ich Sie bitten in dieser
Art nicht fortzufahren denn ich würde
mir ein Gewißen draus machen etwas
anzunehmen, die einzige Ausgabe die
|4| ich Ihnen gestatte, ist Ihr Portrait
daß ich mit Sehnsucht erwarten; von
uns, werden Sie auch eins erhalten
sobaldes sich nur thun läßt.
Nun muß ich Ihnen wohl erzählen
wie ichstruket wirtillagt die FeierTage zugebracht.
Den Weinachts Abend waren wir in
Saarela und fuhren wir gar nicht
zur Stadt, indem das Wetter
so sehr schlecht war, dieses verstimm-
te mich wohl sehr, da ich mich in
diesem Kreise so fremd fühle, doch
der Kinder ihr fröhliches Jauchtzen
heiterte mich auf und freute es
mich daß meine Schwiegermutter
an meinem Kißen Gefallen hatte,
mir schenkte sie nichts, doch den
Kindern die große Kalesche die
in Karhusuo einmal so sehr Ihren
Beifall hatte, sie hat sich selbst ei-
nen sehr schönen Wagen bestellt
und braucht daher diesen nicht.
Von Nicolay erhielt ich was ich mir
schon längst gewünscht: einen
PlettOfen und Fenster Schirme, und ich
|5| schenkte ihm einen Papier Korb
Casche-nez und Pantoffeln.
Den Sonntag waren wir ebenfalls
in Saarela und am Montag fuhren
wir zur Stadt wo ich den Mor-
gen die Kirche und den Abend
den Ball besuchte auf Bitten
meiner Schwester die ohne mir
nicht hin wollte; und können
Sie sich denken, Ihre alte
Freundin hat sich bereden laßen
alles mitzutanzen ich hab wie
beßeßen mitgehopst, obgleich es
mir aber auch nicht einen Au-
genblick Vergnügen gewährt
doch hat ich einmal einem zuge-
sagt so mußt ich schon mittillagt Allen tan-
zen; das Einzige was mich amü-
sirte waren die vielen hübschen
Mädchen und innterißirte mich
Julie noch mehr als gewöhnlich.
Sie war hübsch, tanzte viel, und
schien heiter und vergnügt.
Als ich mit ihr zusammen traf
fragte sie mich ob ich ihre Bücher
beendigt worauf ich ihr sagte, daß

|6|

ich sie den folgenden Morgen selbst
bringen würde. Als ich am Dienstag
hinging empfing sie mich in ihrem
Zimmer, indem die Mutter nicht
zu Hause war, und waren wir
somit ganz allein. Als ich ihr die
Bücher überreichte so fragte ich Sie:
wie sie das von mir Überschickte
aufgenommen, und ob sie mir
nicht böse wäre, worauf sie mir
antwortete: im Gegentheil, ich bin
Dir sehr danckbahr gewesen; was
sagte man aber zu dem Mei-
nigen? Man war ebenfalls zu
frieden und wenigstens beruhigt.
Dann sagt ich ihr Ihre Äußerung
und Wuntillagtsch aus Ihrem letzten
Briefe. Sie schwieg eine Weile, darauf
sagte sie ”Wie sollte ich nicht heiter
sein, ich habe dem lieben Gott für
so Vieles zu danken daß es eine
Sünde wäre, wenn ich es nicht
wäre. Ich habe Ihnen unser Gespräch
wörtlich wiedergegeben und
wahrscheinlich ist es das Letzte
daß ich mit ihr über Sie geführt
|7| denn mich regt es auf wenn
ich diese Catastrophe berühre,
ich kann, selbst dem Scheine nach,
nicht so kalt – wie Julie – darüber
sprechen.–. Bald darauf kam
die Mutter die sehr theilneh-
mend nach Ihnen sichtillagt erkundigte –
viele Elogen über Sie machte, und
zuletzt meinte: daß wir einen
zweiten Mechelin nicht finden
würden. Sie wurden auf dem
Balle von mehreren jungen
Damen vermißt, doch sollen
Sie nicht glauben daß es Ihrer
Füße wegen war, denn Tänzer
waren dieses mal die Maße da.
Ich vermißte aber meinen Freund
doch wohl am meisten, und
darum werde ich einen öffent-
lichen Ball nicht so bald besuchen.
Viel lieber sitz ich den Abend zu
Hause nehm Ihr liebes Andencken
hervor, suche mir die liebsten
Gedichte heraus und vergegenwär-
tige mir die angenehme Zeit
wo sie mir von Ihnen vorgelesen wurden.

|8|

Ich bin diese Zeit ruhiger gewe-
sen denn nichts hat meine Ruhe
gestört. N: ist diese Zeit auch in
Saarela gewesen wo er mit dem
Meßen der Häuser sehr beschäf-
tigt gewesenstruket undtillagt wobei ihm der
junge Smirnoff behülflich gewesen.
Die beiden Geschwister sind rechte
Contraste denn sie, so lebhaft
bis zum Übermuth, und er,
ernst beinahe melancolisch. Er
bleibt bis Ende Januar hierstruket und
trifft wohl Eneberg noch hier an
da derselbe wohl kommen wird,
denn Sie haben nichts darüber
in Ihrem letzten Briefe erwähnt
Alexis hat bis jetzt bei Smirnoff
gelernt und beruhigt es mich daß
er nicht alles vergißt.
Ich kann schon jetzt sagen daß
er ganz aus dem elterlichen
Hause ist, denn Alle seine klei-
nen Habsehligkeiten sind schon hier
übergebracht und er selbst ist iststruket
einen Monat schon abwesend noch
hab ich es aber nicht so empfinden
können weil ich selbst 14 Tage weg gewesen.
|9| Eben wird geklopft und kommt
wohl Nicolay nach Hause daher
muß ich zum Schluß eilen
übrigens ist die Uhr auch 11
also unsere gewöhnliche Gute
Nachtstunde. Zuvor aber
will ich Ihnen noch ein
glückliches neues Jahr wün-
schen. Möchte es esstruket ein Glück-
licheres – als das Vergangene
sein und meinen theuren Freunde
in jeder Hinsicht nur Angenehmes
und Gutes spenden, ins besondere aber
wünsch ich Ihnen Gesundheit, dennstruket
an Leib und Seele, denn aus
ihr entsprießt Kraft, und frischer
Lebens Muth. Sie schreiben wohl
daß es Ihnen daran nicht fehlt –
doch trau ich dem Frieden nicht
ist auch der Schein da, so weiß ich
|10| doch, wie es mit dem Innern
meines armen Freundes beschaffen ist.–.
Und nun, ein herzliches Lebewohl,
mein theurer Freund. Aus vollem
Herzen sag ich Ihnen meinen
Dank für die warme Freundschaft
die Theilnehme die mir durch Ihnen
im verfloßenen Jahre zu Theil
geworden. Ein ernstes Bangen er-
greift mich wenn ich an das Zu-
künftige denke wo ich so allein mei-
nen Kummer meine Sorgen tragen muß
und nur die Hoffnung – daß Sie mir
auch fernertillagt ein treuer Freund bleiben und
mich hin und wieder durch Ihre herzli-
chen trostreichen Briefe erfreuen giebt
mir die Ruhe um mit Ergebung der
Zukunft entgegen zu gehen.
Nochmals ein Lebewohl von der fernen

Freundin Lilly

|11|

Gestern Morgen war ich bei
Adele wo ich M: Heitman und
Mathilde antraf, man fragte
sehr theilnehmend nach Ihnen
nur Mathilde schwieg. Wenn
Sie Zeit hätten so wäre es wohl
gut wenn Sie Ihrem Oncel schrieben
denn Adele schien es zu bedauern
daß Sie gar nichts von sich hören
laßen. Sonnabend Morgen.
Eben bringt man Ihren Brief
vom 29ten und danken wir Ihnen
herzlich dafür. Was ist es denn wie-
der was meinen armen Freund so ver-
stimmt hat, wie aufrichtig wünsch ich
daß alle Ärgerniße mit diesem
Jahre zum Kuckuck liefen und
Sie im Künftigen wenigstens davon
verschont blieben. Nicolay ist mit
Smirnoff auf seinen Meßungen
und übergeb ich in seinem Nahmen
seinen herzlichen Gruß.–.

Vergeßen Sie nicht die lieben Ihrigen
aufs herzlichste von mir zu grüßen.

Auch sollte ich Sie von den Meinigen grüßen
wie auch dem ganzen Haus Personal, die nicht genug
den Magister ausloben können

Maiko überschickt Ihrem Oncel viele tausend Küße.

Dokumentet i faksimil