10.6.1858 LM–Fredrik Idestam

Svensk text

|1|

Saknade Broder!

Jag skref ”saknade broder” icke derföre att det är en ganska vacker inledingsterm, utan derföre att jag verkligen saknat dig, goda Figge, – jag kan icke rå derföre, – det är dels ditt eget fel, dels den goda staden Fredrikshamns, – denna non plus ultralat. oöverträffad bland tråkiga, döda, försoffade Kråkvinklar. Jag bodde först en vecka inom stadens murar inom hemmet, der pappa är krasslig och ändå har enormt arbete och flickorna åter sucka öfver, att det är så ledsamt. I staden åter kunde jag ej gå många steg, utan att träffa nyfikna vänner, som examinerade mig i den nyaste politiken, d. v. s. tilldragelserna till följd af studentspektaklet.|2| Du vet väl sjelf huru tråkigt ett sådant berättande i längden blifver. – Derföre, – sedan det åter blifvit varmt och vackert och Gustafs och Roberts dagarne voro väl undanfirade, flyttade jag hit ut till vår villa, – der jag åtminstone är i det gröna och en verst från staden. Här lefver jag ”ensam med mina minnen”, mina böcker och fantasier, förhoppningar, framtidsplaner, – hvilka sednare vanligen sysselsätta mig mera än minnena. Dock kan man väl icke efter många terminer vara bättre försedd med minnen än efter denna, den brokigaste jag genomlefvat. Stundom ser jag alla de vackra blommorna och de andra qvinnorna, hvilkas fägring jag så noga kunde beundra, plötsligen dyka upp och småleende hasta bort, – lik näpna irrbloss. Och så ”grips jag af längtan att flykta dithän”, – ja dithän ”till den eviga kärlekens å”, der jag aldrig varit ännu. – Säkert utöfva de mera tjusningskraft på mig,|3| dessa qvinnor, när jag får sjelf trolla fram och smycka dem, – än om jag ser dem lifslefvande skifva sig genom esplanaderna eller sitta ”comme il faut”fr. som man bör i en salong. Afståndet förskönar, – det är en gammal sanning. Lifslefvande skulle jag vilja se här blott Elli F. och Emilia B. Huru saligt kunde man icke tillbringa en sommar i naturens sköte, om sådana söta flickor skulle vara med en! Dessa båda och du och Line och jag, – vi hade bordt i våras komma öfverens om att tillsammans flytta ut till något vackert ställe i skären och lefva arkadiskt, himmelskt, gudomligt. Jag tror, att du då varit i stånd till och med att försaka natursångar färden. – Från en sådan sommarséjour skulle säkert alla återvända bättre, älskligare, förädlade, – och inför Gud och sanningen på intet vis chikanerade; – men inför menskorna!! Hu, hvilken skandal! – Usla, glädjestörande, evigt förtappade, dygderika rättrogna menniskobarn!! – Och det är tyvärr troligt, att ett sannt, naturligt|4| lif aldrig mera kommer att uppblomstra här på jorden, – åtminstone sålänge prestväldet fortfar att med krökta ryggar, lismande, skenheligt, – med sina långa klor hålla församlingarne fängslade. Presternas högsta sträfvan är att i menniskornas tankar förvandla jorden till en jemmerdal, – sorgdiger, törnbevuxen, för att sedan sjelfva måtte blifva oumbärliga tröstare, – som med ordet tro i munden draga menskorna vid näsan upp till en himmel ofvan molnen, fjerran högt i det nebulösa, – sedan de lyckligen dödat himmeln i våra hjertan.

– – Kanske har jag här i hettan sagt förmycket, – men utan sanning äro dock ej dessa ord; – det tillstår jag blott, att kanske pluraliteten af prester medvetslöst, utan att sjelfva vilja det, arbeta på – hvad jag ofvan sagt. – Icke är jag fördenskull atheist eller icke-christen.

Dock, – det är tid att sluta detta innehållslösa bref, – innehållslösa, efter det icke innehåller några ”nyheter”.

Helsa hjertligen, vänligen, vännerna i HforsHelsingfors Torsten, Lagerborg, Daehn, Flosse, Polheim, Måns och alla natursångarne. Måtte ni göra skäl för namnet! – Skrif så snart och så ofta som möjligt till din ensliga vän

L. Mechelin

Min syster ber om sin helsning till dig. Glöm icke att helsa alla de qvinnor|15| som du vet att jag guterar, – Tollskorna i främsta rummet och Elli, vår vännina.

Axel Gripenberg ber ock helsa dig.

Finsk text

Kaivattu veli

Kirjoitin ”kaivattu veli” en siitä syystä, että se on kaunis aloitus, vaan siksi että olen todella kaivannut sinua, hyvä Figge. En voi sille mitään. Osittain se on sinun oma vikasi, osittain Haminan kelpo kaupungin – sen ikävämpää, kuolleempaa, veltompaa tuppukylää ei ole. Asuin ensin viikon kaupungin muurien sisällä kotona, jossa isä on sairaalloinen ja silti hänellä on suunnattomasti työtä, ja tytöt taas huokailevat, että kylläpä on niin ikävää. Kaupungilla en taas voinut ottaa montakaan askelta tapaamatta uteliaita ystäviä, jotka tenttasivat minua viime aikojen politiikasta eli ylioppilasspektaakkelin jälkiseuraamuksista. Sinä tiedät itse kuinka ikävää sellainen kertoilu pitkän päälle on. Sen vuoksi muutinkin tänne huvilallemme sitten kun oli tullut kaunista ja lämmintä ja Gustafin sekä Robertin päivät oli hyvin juhlittu – täällä olen ainakin luonnossa ja virstan päässä kaupungista. Täällä elän ”yksin muistojeni kanssa”, kirjojen, fantasioideni, toiveideni ja tulevaisuudensuunnitelmieni kanssa, ja viimeksi mainitut askarruttavatkin yleensä minua enemmän kuin muistot. Toisaalta monien lukukausien jälkeen ei voisi olla enempää muistoja kuin tämän viimeisimmän, kirjavimman kokemani jälkeen. Toisinaan näen niiden kaikkien kauniiden kukkasten ja muiden naisten, joiden väritystä saatoin niin tarkoin ihailla, äkkiä sukeltavan esiin ja hymyillen taas katoavan – kuin kauniit virvatulet. Ja niin minut valtaa ”kaipuu paeta sinne”, niin, sinne ”ikuisen rakkauden virralle”, jossa en ole koskaan vielä ollut. Varmasti he käyttävät viehätysvoimaansa minuun enemmänkin, nuo naiset, kun saan itse loihtia heidät esiin koristella heidät kuin jos näkisin heidät ilmielävinä keikaroimassa esplanadeilla tai istumassa, niin kuin asiaan kuuluu, jossain salongissa. Etäisyys kaunistaa, se on vanha totuus. Ilmielävinä haluaisin nähdä täällä vain Elli F:n ja Emilia B:n. Kuinka autuasta olisikaan viettää kesää luonnon helmassa, jos olisi sellaisten suloisten tyttöjen kanssa! Nuo molemmat, sinä, Line ja minä. Meidän olisi pitänyt keväällä sopia, että muutamme yhdessä johonkin kauniiseen paikkaan saaristossa ja elämme arkaadisesti, taivaallisesti, jumalallisesti. Luulen että sinä olisit silloin voinut jopa jättää laulumatkan sikseen. Sellaisesta kesänvietosta kaikki varmasti palaisivat parempina, herttaisempina, eivätkä Jumalan ja totuuden edessä millään tavoin häpeällisinä – mutta miten olisi ihmisten edessä? Hui mikä skandaali! Kurjat ilonpilaajat ikuisesti kadotetut, hyveelliset, oikein uskovat ihmislapset! Ja valitettavasti on totta, että todellinen, luonnollinen elämä ei tule koskaan kukoistamaan täällä maan päällä – ainakaan niin kauan kuin pappisvalta jatkuu niin että se notkoselkäisenä, mielistelevänä, tekopyhänä pitkillä kynsillään pitää seurakunnat vangittuina. Pappien korkein tavoite on muuttaa maailma ihmisten mielissä murheenlaaksoksi, surulliseksi piikkipensaikoksi, jotta he sitten voivat siinä olla välttämättömiä lohduttajia, jotka uskon sanat suussaan vetävät ihmiset nenästä taivaaseen pilvien päälle, kauas sekamelskasta – sitten kun he ovat onnellisesti kuolettaneet taivaan sydämistämme.

Ehkä olen tässä kuumuudessa sanonut liikaa – mutta nämä sanat eivät ole vailla totuutta ja lisään vain että kenties enemmistö papeista tiedostamattaan, ilman että he sitä haluavat, työskentelee sen eteen, minkä olen sanonut. Minä en sen vuoksi ole ateisti tai ei-kristitty. Kuitenkin – on aika lopettaa tämä sisällyksetön kirje, sisällyksetön siksi, että se ei sisällä mitään ”uutisia”.Sydämelliset, ystävälliset terveiseni ystäville Helsingissä, Torsten, Lagerborg, Daehn, Flosse, Polheim, Måns ja kaikki luonnonlaulajat. Olkaa sen nimen arvoisia! Kirjoita niin paljon ja usein kuin mahdollista yksinkertaiselle ystävällesi

Leo Mechelinille.

Sisareni pyytää lähettämään terveisiä – älä unohda sanoa terveisiä niille, joita tiedät minun pitävän arvossa – Tollin tyttöjä ensi sijassa sekä ystävätärtämme Elliä. Axel Gripenberg lähettää myös terveisiä.

Original (transkription)

|1|

Saknade Broder!
Idestamtillagt senare

Jag skref ”saknade broder” icke der-
före att det är en ganska vacker in-
ledingsterm, utan derföre att jag verk-
ligen saknat dig, goda Figge, – jag
kan icke rå derföre, – det är dels ditt
eget fel, dels den goda staden Fredriks-
hamns, – denna non plus ultra bland
tråkiga, döda, försoffade Kråkvinklar.
Jag bodde först en vecka inom stadens
murar inom hemmet, der pappa är
krasslig och ändå har enormt arbete
och flickorna åter sucka öfver, att det
är så ledsamt. I staden åter kunde
jag ej gå många steg, utan att träffa
nyfikna vänner, som examinerade
mig i den nyaste politiken, d. v. s. till-
dragelserna till följd af studentspektaklet.
|2| Du vet väl sjelf huru tråkigt ett sådant
berättande i längden blifver. – Derföre, –
sedan det åter blifvit varmt och vackert
och Gustafs och Roberts dagarne voro
väl undanfirade, flyttade jag hit
ut till vår villa, – der jag åtminstone
är i det gröna och en verst från staden.
Här lefver jag ”ensam med mina minnen”,
mina böcker och fantasier, förhoppningar,
framtidsplaner, – hvilka sednare vanligen
sysselsätta mig mera än minnena.
Dock kan man väl icke efter många
terminer vara bättre försedd med minnen
än efter denna, den brokigaste jag
genomlefvat. Stundom ser jag alla de
vackra blommorna och de andra
qvinnorna, hvilkas fägring jag så
noga kunde beundra, plötsligen
dyka upp och småleende hasta bort,
– lik näpna irrbloss. Och så ”grips
jag af längtan att flykta dithän”, –
ja dithän ”till den eviga kärlekens å”,
der jag aldrig varit ännu. – Säkert ut-
öfva de mera tjusningskraft på mig,
|3| dessa qvinnor, när jag får sjelf trolla
fram och smycka dem, – än om jag ser
dem lifslefvande skifva sig genom espla-
naderna eller sitta ”comme il faut” i en
salong. Afståndet förskönar, – det är en
gammal sanning. Lifslefvande skulle jag
vilja se här blott Elli F. och Emilia B.
Huru saligt kunde man icke tillbringa
en sommar i naturens sköte, om sådana
söta flickor skulle vara med en! Dessa
båda och du och Line och jag, – vi hade
bordt i våras komma öfverens om att
tillsammans flytta ut till något vackert
ställe i skären och lefva arkadiskt, him-
melskt, gudomligt. Jag tror, att du då
varit i stånd till och med att försaka
natursångar färden. – Från en sådan
sommarséjour skulle säkert alla åter-
vända bättre, älskligare, förädlade, – och
inför Gud och sanningen på intet vis chi-
kanerade; – men inför menskorna!!
Hu, hvilken skandal! – Usla, glädje-
störande, evigt förtappade, dygderika
rättrogna menniskobarn!! – Och det
är tyvärr troligt, att ett sannt, naturligt
|4| lif aldrig mera kommer att uppblomstra
här på jorden, – åtminstone sålänge prest-
väldet fortfar att med krökta ryggar, lis-
mande, skenheligt, – med sina långa klor
hålla församlingarne fängslade. Prester-
nas högsta sträfvan är att i menniskor-
nas tankar förvandla jorden till en jem-
merdal, – sorgdiger, törnbevuxen, för att
sedan sjelfva måtte blifva oumbär-
liga tröstare, – som med ordet tro i mun-
den draga menskorna vid näsan upp
till en himmel ofvan molnen, fjerran
högt i det nebulösa, – sedan de lyckli-
gen dödat himmeln i våra hjertan.

– – Kanske har jag här i hettan sagt
förmycket, – men utan sanning äro dock
ej dessa ord; – det tillstår jag blott, att
kanske pluraliteten af prester medvets-
löst, utan att sjelfva vilja det, arbeta
på – hvad jag ofvan sagt. – Icke är
jag fördenskull atheist eller icke-christen.

Dock, – det är tid att sluta detta inne-
hållslösa bref, – innehållslösa, efter det
icke innehåller några ”nyheter”.

Helsa hjertligen, vänligen, vännerna i HforsHelsingfors
Torsten, Lagerborg, Daehn, Flosse, Polheim,
Måns och alla natursångarne. Måtte ni göra
skäl för namnet! – Skrif så snart och så ofta
som möjligt till din ensliga vän

L. Mechelin

Min syster ber om sin helsning till dig. Glöm icke att helsa alla de qvinnor
|15| som du vet att jag guterar, – Tollskorna i främsta rummet och Elli, vår vännina.

Axel Gripenberg ber ock helsa dig.

Dokumentet i faksimil