4.1.1864 LM–Adolf Mechelin
Finsk text
Helsinki 4. tammikuuta 1864
Hyvä Adolf-setä
Salllikaa minun aloittaa tämä kirje lausumalla se vilpittömin toivomukseni, että Setä ja kaikki hänen omaisensa saisivat nyt alkaneen vuoden ajan nauttia terveydestä ja hyvästä olosta. Onhan se kuitenkin niin, että jos terveys on mennyt, ei muustakaan elämän hyvästä voi oikein nauttia.
Pitkä kuukausi, ja enemmänkin, on hitaasti kulunut siitä kauheasta päivästä, kun kuolema tempasi isän niiltä, jotka häntä niin hartaasti rakastivat. Vieläkin minusta tuntuu usein siltä, kuin se olisi ollut vain synkeää unta - niin kuin ehdoton yhteys hänen kanssaan voisi vielä jatkua – niin kuin voisi vielä valmistaa hänelle jotain iloa tässä elämässä. Mehän olimme jo kauan odottaneet sitä aikaa, kun isä voisi ottaa eron virastaan ja muuttaa Helsinkiin, jotta voisi mieluiten jonkin aikaa nauttia olostaan ilman huolia ja riitoja – ja nauttia viisaan lepoa, jota hänen Haminassa täytyi aina jäädä ilman. Me olisimme silloin ympäröineet hänen huolenpidollamme ja rakkaudellamme ja saaneet hänet unohtamaan ne piinaavat vaikeudet ja vaivat, joiden kanssa hänen oli täytynyt suurin osa elämästään taistella. Mutta voi! Kaikki nämä toiveet ovat nyt turhia – kaikki se on ohi. Jos nyt jostain ajatuksesta voi saada lohtua, niin ainoastaan siitä,, että hän kuitenkin nyt, ja vielä suuremmassa mitassa, on saavuttanut sen rauhan ja huolettomuuden, jota me hänelle toivoimme. – Setä tietää kuinka herkkä ja luottavainen suhde isän ja minun välillä oli. Minun ei siten tarvitse, enkä muuta voisikaan, kuin vain mainita, miten tuskallisesti hänen menettämisensä on koko elämääni koskettanut...
Olin muutaman viikon Haminassa ja sen jälkeen vietimme äidin ja siskojen kanssa joulua Torstenin luona Porvoossa, nyt olen taas täällä, saadakseni päätökseen tenttimiseni, joka niin surullisesti marraskuussa katkesi. Muutoin olisin kai jouluna ollut oikeustieteiden kandidaatti.– nyt toivon sen tapahtuvan tämän kuun aikana. Sen jälkeen lähden kotiin, jossa on perunkirjoitus sekä muut asiat, ja sitten jatkan Viipuriin, jossa olen jonkin aikaa viransijaisena Hovioikeudessa ja seuraan käräjiä ennen kuin astun Senaatin palvelukseen. – Kesäksi on luvassa hyviä näkymiä, kun äitini ja sisareni muuttaavat tänne Helsinkiin niin että voimme nauttia kotielämästä ja sen tarjoamasta hyvästä. – Isän asioiden selvittelyn suhteen minulla on Sedälle pyyntö, että Setä sallisi minun ottaa vastuulleni ne 500 ruplaa, jotka isä muistiinpanojensa mukaan on velkaa Sedälle. Tarkoitus lienee varmaankin ollut se, että Malina toimisi tämän summan panttina – mutta ottaen huomioon rahavarojen vähyyden, olisi suuri ilo äidille, jos hän voisi maksaa Robertille, joka on huonossa taloudellisessa asemassa, sen summan, jonka isä oli tälle velkaa, ja tämä seikka tulisi Malinan myymisen kautta mahdolliseksi, joten siksi uskon voivani esittää tämän pyynnön. Ajattelisin, että Sedälle ei ole kaikkein tärkeintä saada rahoja nyt heti, sillä Sedän säästöthän lienee tarkoitettu lapsia varten, – ja siksi ei Sedän kannalta olisi kovin hankala tilanne, jos minä vasta muutaman vuoden päästä voisin maksaa tuon velan. Pyydän, että Setä, jos mahdollista, jo pian vastaisi tähän minun pyyntööni – ja minulle olisi huojentavaa, jos tämä raha-asia voitaisiin järjestää tällä tavoin...
Kun äskettäin olin kanslianeuvos Palmenin luona, hän kertoi saaneensa Sedältä ystävällisen kirjeen sekä Sedän kortin, – joihin hän ei parhaalla tahdollaankaan ole ehtinyt vastaamaan, koska hänellä on omien virkatehtäviensä ohella ollut täysi työ Pankkivaliokunnan sihteerinä. Koska hänellä ei ole yhtään muotokuvaa jäljellä ja tämä vuodenaika on liian pimeä valokuvaamiseen, hänen on lykättävä korttinsakin lähettämistä. Hän pyysi minua, kun kirjoitan, välittämään Sedälle sydämellisten terveisten lisäksi ylläolevan tiedon sekä anteeksipyynnön Sedälle hänen laiminlyönnistään. – Voin vakuuttaa, että hän tänä aikana on ollut todella varattu. Saan sekä omasta että toisten puolesta vihdoin kiittää Setää Norjan rahaoloja koskevan yleiskatsauksen ja erityisesti maaveron poistamista koskevien tietojen lähettämisestä. Olen pahoillani, että Sedälle koitui niin paljon vaivaa tästä. Paperit ovat nyt kreivi Creutzilla. – Runebergin vointi on kaiken aikaa huolestuttava. Koko oikea puolisko on halvaantunut ja hän kykenee tuottamaan vain särkyneitä äännähdyksiä. ”Salamiin kuninkaat” on luultavasti siten hänen viimeinen teoksensa – mutta onhan se todella ”kuninkaallinen” lopetus. Toivottavasti Sedällä on mahdollisuus Oslossa saada käsiinsä tuo ihana runoelma? – Se voitaneen lähettää sinne Tukholmasta tai Kööpenhaminasta...
Esitän sydämelliset terveiset Fanny-tädille sekä lapsille ja olen
edelleen Sedän uskollinen
Leo Mechelin
P.S. Sipari on marraskuussa luovuttanut Sedän puolesta 25 ruplaa. Pyydin sisariani pitämään tämän summan neularahojensa lisänä ja toivon, ettei Setä tästä pahastu. Paljon kiitoksia siitä kuitenkin!
Meidän kesken sanottuna, sain heti kotiintultuani Stjernvall-Wallenilta kyselyn, milloin olisin valmis tulemaan ministerivaltiosihteeristöön ensimmäiseksi tai toiseksi toimistosihteeriksi. Harkittuani viikon ajan vastasin, että mieluiten tulisin vasta parin vuoden kuluttua, mutta jos virkaan pitäisi astua pian niin toivoin, että minulle ilmoitettaisin siitä hyvissä ajoin, jotta sitten voisin tehdä lopullisen päätökseni.
Olen jo aiemmin saanut ”hyvin yleisluontoisia” vinkkejä, että minun pitäisi astua mainittun viraston palvelukseen ja että minut mieluusti haluttaisiin sinne, mutta nyt minut tempaistiin liikkeelle täsmällisellä kysymyksellä. Saa nähdä mitä siitä tulee.
Aina teidän
sama
Original (transkription)
|1|
Helsingfors den 4 Jan.Januari 1864.
Bäste Farbror Adolf!
Tillåt mig börja detta bref med
uttalandet af den uppriktigaste önskan, att Farbror
jemte alla de Sina måtte få under det nu in-
gångna nya året åtnjuta helsa och trefnad. Ty
det är dock så, att der helsan är borta, der låter sig
ej heller lifvets öfriga goda njutas.
En lång månad, och mera, har småningom flytt sedan
den förfärliga dagen då döden bortryckte pappa från
dem som så innerligt älskade honom. Ännu ofta före-
faller det mig som hade allt blott varit en dyster
dröm, – som borde ovilkorligen gemenskapen med honom
ännu kunna fortfara .... som borde man ännu kunna
bereda honom någon fröjd här i lifvet. Vi hade ju
med sådan längtan emotsett den tid, då pappa skulle
kunna taga afsked och flytta hit till HforsHelsingfors, för att
helst någon tid få njuta af en existens utan bekymmer
och trakasserier, – och af ett otium sapientis, som han
i Fredrikshamn alltid måste sakna. Vi skulle då
omgifvit honom med våra omsorger, med vår kärlek,
och kommit honom att glömma de tärande svårigheter
|2|
och mödor, han under största delen af sitt lif måstat
genomkämpa. Men ack! alla dessa önskningar äro nu
fåfänga, – det är nu allt förbi. Kan man i någon
tanke finna tröst, så är det blott i den, att han nu
dockstruket ändå, och i högre måtto, vunnit den frid och bekym-
merslöshet, vi önskade honom. – – Farbror vet hvilket
innerligt och förtroendefullt förhållande rådde emellan
pappa och mig, – jag behöfver derföre, och kan ej heller, mer
än antyda, huru smärtsamt hans förlust ingripit i hela
mitt lif .....
Efter några veckors vistelse i Fredrikshamn, och
sedan jag derpå, jemte mamma och syskonen, firat julhelgen
hos Torsten i Borgå, befinner jag mig nu åter här, för
att afsluta mina tentamina, som i November så sorgligt af-
brötos. Jag skulle väl annars till julen ha blifvit Juris-
kandidat, – nu hoppas jag dock inom denna månad
blifva det. Derpå begifver jag mig till hemmet, der boupp-
teckning m. m. skall försiggå, och sedermera till Wiborg
för att någon tid tjenstgöra vid Hofrätten och följa på
ting, innan jag inträder i Senaten. – Till sommarn har
jag den glada utsigten att mamma och syskonen flytta
hit till HforsHelsingfors, vi kunna då bo tillsammans och njuta
|3|
af den hemtrefnad detta kommer att erbjuda. – I
och för utredningen af pappas affärer har jag en anhållan
hos Farbror; den, att Farbror ville tillåta mig att
bli skydlig de 500 rubel, som pappa, enl.enligt sina anteckningar,
häftade för hos Farbror. Meningen lärer visserligen ha varit
den, att Malina skulle utgöra pant för denna summa,
men – med afseende å tillgångarnes knapphet, samt den
stora glädje det skulle bereda Mamma att kunna åt
Robert, som f. n.för närvarande är i en ganska bekymmersfull ställning,
kunnastruket betala den summa Pappa var honom skyldig
och hvilket genom Malinas försäljning blefve en möjlig-
het, har jag trott mig kunna framställa denna anhållan.
Jag tänker mig att det väl för Farbror icke är af stor
vigt att genast erhålla medlen, då ju Farbrors bespa-
ringar torde vara ämnade åt barnen, – och att Farbror
derföre icke skulle ha olägenhet af, att jag först om några
år kan betala denna skuld! Jag ber att Farbror,
om möjligt, redan snart ville besvara denna min förfrågan,
– det vore så hugnesamt för mig att få denna affär
arrangerad på detta sätt ....
Nyligen då jag var hos kanslirådet Palmén, meddelade
han mig att han af Farbror erhållit ett vänskapsfullt bref
|4|
jemte Farbrors kort, – hvarå han med bästa vilja ännu
icke hunnit svara, enär han utom sina tjensteåligganden
har fullt upp med arbeten såsom Sekreterare vid Bank-
utskottet. Emedan han icke mera hade qvar något por-
trätt samt denna årstid är för mörk för fotografering
måste han äfven uppskjuta öfversändandet af sitt kort. Han
bad mig, när jag skrefve, jemte hans hjertliga helsning
framföra ofvanstående till Farbror samt be Farbror hålla
honom ursäktad för hans försummelse. – Att han denna
tid verkligen varit enormt upptagen, kan jag intyga.
För Farbrors välvilliga remiss af en öfversigt af Norska
finansernas utveckling, och särskildt grundskattens upphäfvande,
får jag, å egna och andras vägnar, omsidertillagt hjertligen tacka. Det
gör mig blott ondt att saken skulle förorsaka Farbror så
mycket besvär. F. n.För närvarande finnes pappret hos Grefve Creutz. –
Runebergs tillstånd är fortfarande oroande. Hela högra
sidan är förlamad, och han kan blott tala brutna ljud.
”Kungarne på Salamis” är sålunda troligen hans sista arbete,
– men så är det ock ett ”kungligt” slut. Jag hoppas Farbror
i Christiania blir i tillfälle att få denna herrliga dikt? –
Den torde väl öfversändas dit från Stockholm eller Köpen-
hamn ....
Anhållande om mina hjertliga helsningar till tante Fanny
och barnen
förblifver jag Farbrors tillgifne
Leo Mechelin
P. S.Post Scriptum Sipari hade i November, i FhamnFredrikshamn, å Farbrors vägnar aflemnat 25 rub.rubel Jag bad systrarne behålla summan såsom förstärkning af deras nålpengar och hoppas
att Farbror icke misstycker det. Mycken tack emellertid derför!
P. S.Post Scriptum
Entre nous soit dit, att jag strax
efter hemkomsten emottog en förfrågan
af Stjernvall Walleen, när jag vore
villig att inträda vid statssekretariatet
såsom andra eller första expeditionssekre-
terare. Efter en veckas öfvervägande
blef mitt svar: helst icke förr än
efter par år, men ifall vacans redan
snart upptreda, önskade jag derom
blifva i tid underrättad, för att då
kunna fatta definitivt beslut.
Jag har redan förut fått vinkar,
”i största allmänhet”, om att jag borde
inträda vid nämnda verk och att
man gerna ville ha mig dit, – men
nu har man ryckt mig på lifvet
med en bestämd fråga. Få nu si
hvad deraf månde blifva!
Semper voster
Idem
Helsingfors den 4 Jan.Januari 1864.
Bäste Farbror Adolf!
Tillåt mig börja detta bref med uttalandet af den uppriktigaste önskan, att Farbror jemte alla de Sina måtte få under det nu ingångna nya året åtnjuta helsa och trefnad. Ty det är dock så, att der helsan är borta, der låter sig ej heller lifvets öfriga goda njutas.
En lång månad, och mera, har småningom flytt sedan den förfärliga dagen då döden bortryckte pappa från dem som så innerligt älskade honom. Ännu ofta förefaller det mig som hade allt blott varit en dyster dröm, – som borde ovilkorligen gemenskapen med honom ännu kunna fortfara .... som borde man ännu kunna bereda honom någon fröjd här i lifvet. Vi hade ju med sådan längtan emotsett den tid, då pappa skulle kunna taga afsked och flytta hit till HforsHelsingfors, för att helst någon tid få njuta af en existens utan bekymmer och trakasserier, – och af ett otium sapientis
lat. den vises tidsfördriv, som han i Fredrikshamn alltid måste sakna. Vi skulle då omgifvit honom med våra omsorger, med vår kärlek, och kommit honom att glömma de tärande svårigheter|2| och mödor, han under största delen af sitt lif måstat genomkämpa. Men ack! alla dessa önskningar äro nu fåfänga, – det är nu allt förbi. Kan man i någon tanke finna tröst, så är det blott i den, att han nu ändå, och i högre måtto, vunnit den frid och bekymmerslöshet, vi önskade honom. – – Farbror vet hvilket innerligt och förtroendefullt förhållande rådde emellan pappa och mig, – jag behöfver derföre, och kan ej heller, mer än antyda, huru smärtsamt hans förlust ingripit i hela mitt lif .....
Efter några veckors vistelse i Fredrikshamn, och sedan jag derpå, jemte mamma och syskonen, firat julhelgen hos Torsten i Borgå, befinner jag mig nu åter här, för att afsluta mina tentamina, som i November så sorgligt afbrötos. Jag skulle väl annars till julen ha blifvit Juriskandidat, – nu hoppas jag dock inom denna månad blifva det. Derpå begifver jag mig till hemmet, der bouppteckning m. m. skall försiggå, och sedermera till Wiborg för att någon tid tjenstgöra vid Hofrätten och följa på ting, innan jag inträder i Senaten. – Till sommarn har jag den glada utsigten att mamma och syskonen flytta hit till HforsHelsingfors, vi kunna då bo tillsammans och njuta|3| af den hemtrefnad detta kommer att erbjuda. – I och för utredningen af pappas affärer har jag en anhållan hos Farbror; den, att Farbror ville tillåta mig att bli skydlig de 500 rubel, som pappa, enl.enligt sina anteckningar, häftade för hos Farbror. Meningen lärer visserligen ha varit den, att Malina skulle utgöra pant för denna summa, men – med afseende å tillgångarnes knapphet, samt den stora glädje det skulle bereda Mamma att kunna åt Robert, som f. n.för närvarande är i en ganska bekymmersfull ställning, betala den summa Pappa var honom skyldig och hvilket genom Malinas försäljning blefve en möjlighet, har jag trott mig kunna framställa denna anhållan. Jag tänker mig att det väl för Farbror icke är af stor vigt att genast erhålla medlen, då ju Farbrors besparingar torde vara ämnade åt barnen, – och att Farbror derföre icke skulle ha olägenhet af, att jag först om några år kan betala denna skuld! Jag ber att Farbror, om möjligt, redan snart ville besvara denna min förfrågan, – det vore så hugnesamt för mig att få denna affär arrangerad på detta sätt ....
Nyligen då jag var hos kanslirådet Palmén, meddelade han mig att han af Farbror erhållit ett vänskapsfullt bref|4| jemte Farbrors kort, – hvarå han med bästa vilja ännu icke hunnit svara, enär han utom sina tjensteåligganden har fullt upp med arbeten såsom Sekreterare vid Bankutskottet. Emedan han icke mera hade qvar något porträtt samt denna årstid är för mörk för fotografering måste han äfven uppskjuta öfversändandet af sitt kort. Han bad mig, när jag skrefve, jemte hans hjertliga helsning framföra ofvanstående till Farbror samt be Farbror hålla honom ursäktad för hans försummelse. – Att han denna tid verkligen varit enormt upptagen, kan jag intyga.
För Farbrors välvilliga remiss af en öfversigt af Norska finansernas utveckling, och särskildt grundskattens upphäfvande, får jag, å egna och andras vägnar, omsider hjertligen tacka. Det gör mig blott ondt att saken skulle förorsaka Farbror så mycket besvär. F. n.För närvarande finnes pappret hos Grefve Creutz. – Runebergs tillstånd är fortfarande oroande. Hela högra sidan är förlamad, och han kan blott tala brutna ljud. ”Kungarne på Salamis” är sålunda troligen hans sista arbete, – men så är det ock ett ”kungligt” slut. Jag hoppas Farbror i Christiania blir i tillfälle att få denna herrliga dikt? – Den torde väl öfversändas dit från Stockholm eller Köpenhamn ....
Anhållande om mina hjertliga helsningar till tante Fanny och barnen
förblifver jag Farbrors tillgifne
Leo Mechelin
P. S.Post Scriptum Sipari hade i November, i FhamnFredrikshamn, å Farbrors vägnar aflemnat 25 rub.rubel Jag bad systrarne behålla summan såsom förstärkning af deras nålpengar och hoppas att Farbror icke misstycker det. Mycken tack emellertid derför!
|5|P. S.Post Scriptum
Entre nous soit dit
fr. Mellan oss ska sägas, att jag strax efter hemkomsten emottog en förfrågan af Stjernvall Walleen, när jag vore villig att inträda vid statssekretariatet såsom andra eller första expeditionssekreterare. Efter en veckas öfvervägande blef mitt svar: helst icke förr än efter par år, men ifall vacans redan snart upptreda, önskade jag derom blifva i tid underrättad, för att då kunna fatta definitivt beslut.
Jag har redan förut fått vinkar, ”i största allmänhet”, om att jag borde inträda vid nämnda verk och att man gerna ville ha mig dit, – men nu har man ryckt mig på lifvet med en bestämd fråga. Få nu si hvad deraf månde blifva!
Semper voster
lat. Alltid er
Idem
lat. Densamme