26.2.1866 Ernst Linder–LM
Finsk text
Geneve 26. helmikuuta 1866
Kelpo ystävä!
Vasta tänään sain kirjeesi 23. päivältä, ja se tarjosikin yllättävän uutisen, että sinusta on kenties tulossa meidän ”Seinen profeettamme”. Koska en halunnut heti sanoa mitään näin tärkeästä asiasta, jätin kirjoittamisen iltaan, joten saat odottaa vastausta kirjeeseesi viiden päivän ajan. Ei ole todellakaan hyvä tarjota sinulle neuvoa nyt. Koetan sen sijaan esittää mielipiteeni.
Kysymys jakautuu oikeastaan kahteen osaan: 1. Pitääkö sinun ottaa virka vastaan siinä tapauksessa, että saat sen?, 2. Ovatko menestymisen mahdollisuudet niin hyvät, että niiden vuoksi kannattaa ottaa tappion riski? Ensimmäiseen kohtaan vastaisin ehdottomasti myöntävästi.
Ainoa peruste joka sinulle olisi olla ottamatta virkaa vastaan, olisi pelko siitä, ettet pystyisi täyttämään virkaa kyllin hyvin, ja sitä ei tässä tule mielestäni ottaa huomioon. Minä pidän sinua yhtä pätevänä kuin ketä tahansa muuta hakijaa, ellei pätevämpänäkin, sillä iänikuisen kaavamaisuuden osaaminen ei aina ole mikään ansio. Muutoinhan virka tarjoaa mahdollisuudet hyödylliseen toimintaanja eteenpäin pyrkimiseen miltei joka suunnassa, viranhaltijalla on sanansa sanottavana asioista ja se tarjoaa hänelle varmat näköalat päästä jatkossa edustustehtäviin. Mutta virassa on myös epämiellyttävät puolensa. Ei ole helppo uudistaa ”lahonnutta kauppalaa” kohtaamatta vastarintaa ja tyytymättömyyttä, jota hävinneet kilpahakijat ehkä lietsovat ja jota ylläpitää sellainen tietämätön joukko, joka pitää valittamisesta vain siksi että se on valittamista. Ei ole myöskään helppoa, kun toisinaan saa paineita niin sosialismin, onnenonkijuuden kuin pelkuruudenkin (poliittisen siis) taholta. Voi olla vaikea säilyttää kurssiaan kaikissa kapeikoissa ilman että poikkeaa oikean ja itsenäisyyden periaatteista tai niistä asetelmista, joita poliitinen viisaus vaatii. Mutta mitä enemmän vaikeuksia, sitä enemmän tehtävääkin. Olen täysin vakuuttunut siitä, että sinä kykenisit voittamaan kaikki nuo vaikeudet.
Mitä taas toiseen kohtaan tulee, niin sitä on paljon vaikeampi arvioida. Jos saisit selvän enemmistön, niin silloinhan kaikki olisi voitettu. Jos taas et sitä saisi, niin se säikäyttäisi hirveästi ja vahingonilo, niin kuin sanotaan, kohdistuisi hävinneeseen. Siinäkin tapauksessa, että menisit läpi pienellä enemmistöllä, se jättäisi hävinneiden kollegoiden vastentahtoisuudelle runsaasti tilaa niin että sinun asemasi olisi kaikkea muuta kuin mukava. Siksi arvelen, että sinun täytyy olla joko varma selvästä enemmistöstä tai sitten jättää hakematta virkaa. Jos nyt jätät asian sen jälkeen kun sitä on sinulle tarjottu, se koituu sinulle ennemmn tai myöhemmin hyödyksi. Mutta jollet saakaan enemmistöä sen jälkeen kun olet hakenut, kärsit tappion, jonka vahingolliset seuraukset voivat tuntua pitkäänkin. Koska sinä voit epäonnistuessasi hävitä enemmän kuin onnistumalla voittaisit, niin katson, että jos mahdollisuudet kumpaankin ovat yhtäsuuret, niin kannattaa jättää hakematta. Vain silloin jos läpimenon mahdollisuudet ovat selkeästi suuremmat, neuvoisin varmasti sinua hakemaan.
Minun on vaikea arvioida niitä mahdollisuuksia, kun olen ollut niin kauan poissa. Walléenin vakuutuksia pidän täysin tyhjän arvoisina, sillä on niin monta kertaa nähty, että hän on täysin vailla vaikutusvaltaa ja niin taitamaton diplomaattisesti, että hän on aiheuttanut enemmän vahinkoa niille asioille, joita hän on ollut laittamassa liikkeelle. Torstenin tunnustelut eivät myöskään minua oikein vakuuta, sillä hän ei ole sellaisessa aseamassa, että hän voisi saada kovinkaan paljon tietoja. Panen paljon enemmän painoa lankosi tietoihin, sillä hän on sellaisessa asemassa, että hänen henkilökohtaisesta vaikutuksestaan voi olla etua. Jos Collan toimii sinun hyväksesi, niin se ei ole lainkaan vähäteltävä asia. On myös luultavaa, että kolmen raatimiehen, Gaddin, Berghin ja Öhrnbergin kesken äänet jakautuvat jokseenkin tasan. Tähänkään ei silti vol luottaa liiaksi, sillä voihan käydä niinkin, että ne jotka välttämättä haluavat jonkun vanhan raatimiehen, viime hetkellä ryhmittyvät yhden ehdokkaan taakse, luultavasti Öhrnbergin, (vaikka Bergh olisi paljon sopivampi).
Lopputulema kaikista näistä pohdinnoistani on se, että sinun on syytä hankkia tarkat tiedot tilanteesta ja vasta sen jälkeen tehdä päätöksesi. Lagerborgin arviolle annan suuren painon siksi, että hän kykenee tarkastelemaan asiaa täysin puolueettomalta kannalta. Sinulla on vielä kuukausi aikaa harkita, sillä hätätapauksessa voit tehdä niinkin, että lähetät hakemuksen ja sitten viime hetkellä annat sähkeitse ohjeen siitä, jätetäänkö se sisään vai ei.
Täällä Genevessä eletään edelleen hiljakseen ja rauhallisesti. Ilma tulee yhä keväisemmäksi ja ruohokentät viheriöivät niin että surullisena ajattelee kotona nälkään nääntyviä karjalaumoja, jotka täällä saisivat todellista virkistystä. Meidän hiljaista, kaunista elämäämme häiritsi kuitenkin eräänä päivänä ukkospilvi, joka kulki uhkaavana ohi ja miltei tuhosi minun onneni näköalat. Ajattele, että oli hiuskarvan varassa, että minusta olisi tullut leski.
Ostimme eräänä päivänä erikoisuuden takia uusia perunoita, jotka sanottiin tuoduiksi Algeriasta, mutta luultavasti ne oli kasvatettu lavassa. Söimme niitä hyvällä ruokahalulla päivälliseksi, mutta heti aterian jälkeen Maria sekä palvelustyttömme tunsivat voimakasta pahoinvointia ja oksetusta joka ei kuitenkaan tullut ylös, sekä kouristuksia ja kramppeja. Minä lähetin tietenkin heti hakemaan lääkäriä sekä oksennuslääkettä. Molemmat saapuivat suunnilleen samaan aikaan. Tohtori selitti, että vaiva oli solaniinin aiheuttama myrkytys (myrkky, jota saattaa esiintyä suuria määriä raaoissa perunoissa, jotka ovat kasvaneet vailla auringonvaloa) ja että tilanne olisi erittäin huolestuttava, jos oksennusta ei saada aikaan. Sitä yritettiin tietenkin kaikin keinoin mutta turhaan, sillä tunnottomuus oli jo niin suurta. Pitkien, tuskallisten tuntien jälkeen myrkky lopulta onnistuttiin saamaan pois ja Maria oli pelastettu. Voit varmasti arvata, että minä en sinä aikana ollut kovin reippaalla mielellä. Emme enää koskaan kiirehdi sillä tavoin uusien perunoiden syömisessä!
Olen jatkanut kirjan tekoa, mutta valmista ei tule koskaan. Viikon ajan on kirous ollut lyijynraskaana. Tänään kulki taas paremmin. Jos sellainen jatkuisi, olisin piankin valmis. Matkasuunnitelmani ovat entisellään. Voi olla, että kotimatkaa täytynee kuitenkin hiukan kiirehtiä siksi, että sain vähemmän hyviä uutisia isäni terveydentilasta. Toivon, että niin ei kuitenkaan tarvitse tehdä.
Minun kotimaan kirjeenvaihtajani ovat olleet yhtä velttoja kuin ennenkin, ja Lagerborgkin on lakannut lähettämästä sanomalehtiä niin etten tiedä, mitä meillä on tapahtunut. Pahinta on, että pyyntö rahanlähettämisestä on jäänyt vailla vastausta ja seurauksia. Annan [epäselvää] langeta syyllisten niskaan, mutta sillä välin minun täytyy kuitenkin kysyä sinulta, voisitko lainata ”tuhatlappusen” joksikin aikaa.
Hyvästi nyt veli. Kirjoita pian ja kerro miltä asiat näyttävät. Jos saan kuulla jotain, pidän sinut heti ajan tasalla. Terveiset vaimollesi äläkä unohda tosi uskollista
Ernst Linderiä
P.S. Olen kirjoittanut Lundstenille saamatta vastausta. Tiedätkö missä hän on? Sano terveiset Montgomeryille, jos he ovat Pariisissa.
Original (transkription)
|1|
Genève den 26 Febr.Februari 1866
Heders vän!
Först i dag på morgonen erhöll jag
ditt bref af den 23 dennes, hvilket bragte
mig den öfverraskande nyheten att du har
utsigt att blifva ”Profet de Seine” hos
oss. Då jag ej genast ville yttra något i en
så vigtig sak som den ifrågavarande, nedristar jag
brefvet först på aftonen, hvarföre du i fem
dagar får vänta svar på din skrifvelse.
Det är sannerligen ej godt att gifva dig
ett råd nu. Jag skall likväl söka att fram-
ställa min åsigt.
Frågan sönderfaller egentligen i två
delar 1o bör du taga tjensten i fall du
kan få den. 2o finnes det så stora chan-
cer för framgång att det lönar sig att riskera
ett nederlag? På den första af dessa punk-
ter skulle jag obetingadt svara ja. Det en-
da motivet som kunde bringa dig att icke
taga tjensten, fruktan att ej kunna uppfylla
platsen bra, finnastruket anser jag ej böra tagas i
betraktande. Jag anser dig fullt lika kom-
petent som någon af de öfriga kandidater-
ne, kanske äfven mera, ty kännedomen af
den uråldriga slentrianen är ej alltid en
fördel. Föröfrigt erbjuder platsen ett
godt tillfälle att verka för det nyttiga
och för framåtskridandet i snart sagdt
alla rigtningar, den låter sin innehafvare
hafva ett ord med i laget och den öppnar
|2|
för honom en säker utsigt att framdeles bekläda
representantkallet. Visst är tjensten äfven före-
nad med obehag. Det är ej lätt att reformera
”the rotten borough” utan att stöta på mot-
stånd och missnöje, kanske underblåst af
slagna konkurrenter och uppehållet af den
fåkunniga mobb som deltar i klandret blott
derför att det är klander. Det är ej heller all-
tid behagligt att stå på en plats der man
emellanåt har att utstå påtryckningar af
socialismen, lycksökeriet och fegheten, (den po-
litiska nemligen) Det kan blifva svårt nog
att styra sin kurs genom bränningarne utan
att afvika hvarken från det rättas, från
sjelfständighetens principer eller från de
konsiderationer den politiska klokheten på-
lägger. Men ju mera svårigheter desto mera inastruket
att agera. Att du skulle lyckas öfvervinna alla
dessa svårigheter, derom är jag upprigtigt
öfvertygad.
Hvad den andra punkten vidkommer,
så är den vida kinkigare att besvara. Skulle
du få en afgörande pluralitet vore natur-
ligtvis allt vunnet. Skulle du åter icke
gå igenom att blifva skrämt förfärligt och
skadeglädjen skulle ytterligare, såsom den säger,
apostrofera nederlaget. Äfven om du ginge
igenom med en ringa pluralitet blefve så stort
spelrum gifvet åt motviljan bland de öfver-
röstade kollegerna att din ställning skulle
blifva allt annat än behaglig. Jag anser derfö-
re att du antingen bör hafva hopp att få
en afgjord pluralitet eller också alls icke
söka tjensten. Om du nu afstår från den se-
dan ryktet utlemnat att den blifvit dig
|3|
erbjuden, kommer detta dig förr eller senare till
godo, om det åter icke lyckas dig att erhålla majo-
ritet sedan du ansökt tjensten lider du ett neder-
lag hvars skadliga verkningar kunna skönjas länge
nog. Då du kan förlora mera genom att lystruket miss-
lyckas än du kan vinna genom att lyckas, anser jag
att du icke borde ansöka derest chancerna att lyc-
kas och misslyckas äro lika stora. Endast då
om chancerna för framgång äro större, skulle jag
bestämdt tillvisasvårtytt dig ansök.
Att bedöma huru chancerna stå är svårt för
mig [...]oläslig/saknad text då jag så länge varit borta hem-
ifrån. Walléens försäkringar anser jag vara af
noll och intet värde, ty det har flera gånger
visat sig att han är utan allt inflytande och så
oskicklig diplomat att han mera skadar än
gagnar den sak han vill sätta i gång. Torstens
sonderingar ingifva mig ej heller mycken tillför-
sigt, ty han är ej så placerad såtillagt att han kan få
veta särdeles mycket. Mycket mera afseende
fäster jag vid din svågers uppgifter, ty
han är så placerad att hans personliga infly-
tande kan vara gagneligt. Om Collan är
verksam för dig är detta ingalunda att öfverse.
Att rösterna någotsånär jemt fördelas på
de tre rådmännen Gadd, Bergh &och Öhrnberg
är också troligt. Dock är det ej värdt att
alltför mycket lita härpå, ty det kunde
väl hända att de som nödvändigt vilja haf-
va en gammal rådman i sista stunden skulle
förena sig om en kandidat, sannolikt Öhrn-
berg (ehuru Bergh vore vida lämpligare).
Slutresultatet af alla dessa mina
reflexioner är att jag skulle råda dig att
|4|
att söka erhålla noggranna underrättelser om situa-
tionen och att derefter fatta ditt beslut. Vid La-
gerborgs omdöme fäster jag en stor vigt då han kan
betrakta saken från fullkomligt opartisk stånd-
punkt. Du har ju ännu en månads betänketid,
ty du kan i nödfall eventuellt afsända en ansökan
och sedan i sista stunden pr.per telegraf gifva order
om dess inlemnande eller icke inlemnande.
Här i Geneva föra vi fortfarande ett
stilla och lungt lif. Vädret börjar blifva allt-
mer vårligt och gräsmattorna grönska så att
man med vemod tänker på våra der hemma
af svält lämande boskapshjordar, hvilka
här skulle få en riklig vederqvickelse.
Vårt stilla sköna lif stördes dock en dag
af ett åskmoln, hvilket hotande drog förbi
och hvilket så när hade fördystrat min
lyckas horisont. Tänk dig att det hängde
på ett hår att jag skulle hafva blifvit enk-
ling. – Vi hade en dag köpt för kuriosi-
tens skull färska potäter, enligt uppgift
hemtade från Algier, men troligtvis upp-
dragen i drifbänk. Af dessa åto vi med
god aptit vid middagen, men straxt efter
måltidens slut kände Maria och vår tjenste-
flicka, det förderfstruket förfärligaste illamående,
qväljningar utan att kunna komma till upp-
hostning, konvulsioner och stelkramp.
Jag skickade naturligtvis genast efter
en läkare och efter ett kräkmedel. Båda
anlände ungefär samtidigt. Eskulapen för-
klarade att det onda härrörde af en för-
giftning genom solanin (ett giftämne som
ibland i stor mängd förekommer uti omog-
na potäter som uppvext utan sol) och att
|5|
saken vore ytterst betänklig derest ej det lyc-
kades att framkalla en kräkning. Allt
användes naturligtvis för att framkalla en
sådan men länge nog förgäfves, ty känslolös-
heten var redan för stor. Efter långa qval-
fulla stunder lyckades det slutligen att un-
danskuffa giftet, hvarefter Maria var räddad.
Att jag under denna tid icke kände mig väl
till mods kan du väl tänka dig. Icke kom-
ma vi så hastigt att äta färska potäter!
Jag har hållit på med min bok, som
aldrig vill bli färdig. Under en vecka har
förbannelsen hvilat blytung. I dag fledsvårtytt det
åter bra. Om det alltid gingo så, blefve jag
snart färdig. Med mina reseplaner stå det
som förut. Dock torde hemresan kanske
något påskyndas tillfölje af inträffade
mindre goda underrättelser angående min faders
helsotillstånd. Jag hoppas dock att detta
ej skall blifva fallet.
Mina korrespondenter från hemlan-
det hafva varit tröga som vanligt, äfven
har Lagerborg sölat med tidningsexpedi-
tion så att jag ej vet hvad hos oss passe-
rat. Det värsta af allt är att order om
penningeremiss lemnats utan påföljd och
utan svar. Jag skall låta [...]oläslig/saknad text
drabba de skyldiga, men måste emedlertid
höra mig för hos dig om du vid behof
kan försträcka mig en ”billet de mille”
på någon tid.
Farväl nu broder. Skrif snart
och låt mig få veta huru utsigterna
gestalta sig. Om jag får veta något skall
|6|
jag genast sätta dig au courant. Helsa din
hustru och glöm ej din sannt tillgifne
Ernst Linder
P.S.Post Scriptum Jag har skrifvit till Lundsten
utan att få svar. Vet du hvar han finnes?
Helsa Montgomerys ifall de finnes i Paris.
Genève den 26 Febr.Februari 1866
Heders vän!
Först i dag på morgonen erhöll jag ditt bref af den 23 dennes, hvilket bragte mig den öfverraskande nyheten att du har utsigt att blifva ”Profet de Seine”
borgmästare hos oss. Då jag ej genast ville yttra något i en så vigtig sak som den ifrågavarande, nedristar jag brefvet först på aftonen, hvarföre du i fem dagar får vänta svar på din skrifvelse. Det är sannerligen ej godt att gifva dig ett råd nu. Jag skall likväl söka att framställa min åsigt.
Frågan sönderfaller egentligen i två delar 1o bör du taga tjensten i fall du kan få den. 2o finnes det så stora chancer för framgång att det lönar sig att riskera ett nederlag? På den första af dessa punkter skulle jag obetingadt svara ja. Det enda motivet som kunde bringa dig att icke taga tjensten, fruktan att ej kunna uppfylla platsen bra, anser jag ej böra tagas i betraktande. Jag anser dig fullt lika kompetent som någon af de öfriga kandidaterne, kanske äfven mera, ty kännedomen af den uråldriga slentrianen är ej alltid en fördel. Föröfrigt erbjuder platsen ett godt tillfälle att verka för det nyttiga och för framåtskridandet i snart sagdt alla rigtningar, den låter sin innehafvare hafva ett ord med i laget och den öppnar|2| för honom en säker utsigt att framdeles bekläda representantkallet. Visst är tjensten äfven förenad med obehag. Det är ej lätt att reformera ”the rotten borough”
en. en rutten köping utan att stöta på motstånd och missnöje, kanske underblåst af slagna konkurrenter och uppehållet af den fåkunniga mobb som deltar i klandret blott derför att det är klander. Det är ej heller alltid behagligt att stå på en plats der man emellanåt har att utstå påtryckningar af socialismen, lycksökeriet och fegheten, (den politiska nemligen).tillagt av utgivaren Det kan blifva svårt nog att styra sin kurs genom bränningarne utan att afvika hvarken från det rättas, från sjelfständighetens principer eller från de konsiderationer den politiska klokheten pålägger. Men ju mera svårigheter desto mera att agera. Att du skulle lyckas öfvervinna alla dessa svårigheter, derom är jag upprigtigt öfvertygad.
Hvad den andra punkten vidkommer, så är den vida kinkigare att besvara. Skulle du få en afgörande pluralitet vore naturligtvis allt vunnet. Skulle du åter icke gå igenom att blifva skrämt förfärligt och skadeglädjen skulle ytterligare, såsom den säger, apostrofera nederlaget. Äfven om du ginge igenom med en ringa pluralitet blefve så stort spelrum gifvet åt motviljan bland de öfverröstade kollegerna att din ställning skulle blifva allt annat än behaglig. Jag anser derföre att du antingen bör hafva hopp att få en afgjord pluralitet eller också alls icke söka tjensten. Om du nu afstår från den sedan ryktet utlemnat att den blifvit dig|3| erbjuden, kommer detta dig förr eller senare till godo, om det åter icke lyckas dig att erhålla majoritet sedan du ansökt tjensten lider du ett nederlag hvars skadliga verkningar kunna skönjas länge nog. Då du kan förlora mera genom att misslyckas än du kan vinna genom att lyckas, anser jag att du icke borde ansöka derest chancerna att lyckas och misslyckas äro lika stora. Endast då om chancerna för framgång äro större, skulle jag bestämdt tillvisasvårtytt dig ansök.
Att bedöma huru chancerna stå är svårt för mig då jag så länge varit borta hemifrån. Walléens försäkringar anser jag vara af noll och intet värde, ty det har flera gånger visat sig att han är utan allt inflytande och så oskicklig diplomat att han mera skadar än gagnar den sak han vill sätta i gång. Torstens sonderingar ingifva mig ej heller mycken tillförsigt, ty han är ej så placerad så att han kan få veta särdeles mycket. Mycket mera afseende fäster jag vid din svågers uppgifter, ty han är så placerad att hans personliga inflytande kan vara gagneligt. Om Collan är verksam för dig är detta ingalunda att öfverse. Att rösterna någotsånär jemt fördelas på de tre rådmännen Gadd, Bergh &och Öhrnberg är också troligt. Dock är det ej värdt att alltför mycket lita härpå, ty det kunde väl hända att de som nödvändigt vilja hafva en gammal rådman i sista stunden skulle förena sig om en kandidat, sannolikt Öhrnberg (ehuru Bergh vore vida lämpligare).
Slutresultatet af alla dessa mina reflexioner är att jag skulle råda dig att|4| att söka erhålla noggranna underrättelser om situationen och att derefter fatta ditt beslut. Vid Lagerborgs omdöme fäster jag en stor vigt då han kan betrakta saken från fullkomligt opartisk ståndpunkt. Du har ju ännu en månads betänketid, ty du kan i nödfall eventuellt afsända en ansökan och sedan i sista stunden pr.per telegraf gifva order om dess inlemnande eller icke inlemnande.
Här i Geneva föra vi fortfarande ett stilla och lungt lif. Vädret börjar blifva alltmer vårligt och gräsmattorna grönska så att man med vemod tänker på våra der hemma af svält lämande boskapshjordar, hvilka här skulle få en riklig vederqvickelse.
Vårt stilla sköna lif stördes dock en dag af ett åskmoln, hvilket hotande drog förbi och hvilket så när hade fördystrat min lyckas horisont. Tänk dig att det hängde på ett hår att jag skulle hafva blifvit enkling. – Vi hade en dag köpt för kuriositens skull färska potäter, enligt uppgift hemtade från Algier, men troligtvis uppdragen i drifbänk. Af dessa åto vi med god aptit vid middagen, men straxt efter måltidens slut kände Maria och vår tjensteflicka, det förfärligaste illamående, qväljningar utan att kunna komma till upphostning, konvulsioner och stelkramp. Jag skickade naturligtvis genast efter en läkare och efter ett kräkmedel. Båda anlände ungefär samtidigt. Eskulapen förklarade att det onda härrörde af en förgiftning genom solanin (ett giftämne som ibland i stor mängd förekommer uti omogna potäter som uppvext utan sol) och att|5| saken vore ytterst betänklig derest ej det lyckades att framkalla en kräkning. Allt användes naturligtvis för att framkalla en sådan men länge nog förgäfves, ty känslolösheten var redan för stor. Efter långa qvalfulla stunder lyckades det slutligen att undanskuffa giftet, hvarefter Maria var räddad. Att jag under denna tid icke kände mig väl till mods kan du väl tänka dig. Icke komma vi så hastigt att äta färska potäter!
Jag har hållit på med min bok, som aldrig vill bli färdig. Under en vecka har förbannelsen hvilat blytung. I dag fledsvårtytt det åter bra. Om det alltid gingo så, blefve jag snart färdig. Med mina reseplaner stå det som förut. Dock torde hemresan kanske något påskyndas tillfölje af inträffade mindre goda underrättelser angående min faders helsotillstånd. Jag hoppas dock att detta ej skall blifva fallet.
Mina korrespondenter från hemlandet hafva varit tröga som vanligt, äfven har Lagerborg sölat med tidningsexpedition så att jag ej vet hvad hos oss passerat. Det värsta af allt är att order om penningeremiss lemnats utan påföljd och utan svar. Jag skall låta [...]oläslig/saknad text drabba de skyldiga, men måste emedlertid höra mig för hos dig om du vid behof kan försträcka mig en ”billet de mille”
fr. tusenlapp på någon tid.
Farväl nu broder. Skrif snart och låt mig få veta huru utsigterna gestalta sig. Om jag får veta något skall|6| jag genast sätta dig au courant. Helsa din hustru och glöm ej din sannt tillgifne
Ernst Linder
P.S.Post Scriptum Jag har skrifvit till Lundsten utan att få svar. Vet du hvar han finnes? Helsa Montgomerys ifall de finnes i Paris.