21.8.1860 Lilly Steven-Steinheil–LM
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
Den 21ten August.
Mein theurer Freund!
Am Donnerstag hoffte ich beinahe
mit Gewißheit, Sie selbst hier
zu erblicken, statt deßen, kam
aber ein Brief – mit Vernunfts
Entschuldigungen – vielleicht hatten
Sie Recht – ich weiß es nicht,
denn bei mir sind Vernunft –
und Gefühl im ewigen Streite;
auch diesmal oponierte ersteres sich –
und war ich anfangs sehr pulvrig
welches sich gleich in einer, die-
ser Stimmung entsprechenden
Antwort – Luft machen mußte,
als ich ihnstruket meinen Brieftillagt aber den andern
Tag durchlas, so zerreiß ich ihn,
anstatt ihn abzuschicken – lachte
über meinen Eifer und will
Ihnen nun einen ruhigen und
vernünftigen Brief schreiben.–.
Es kann vielleicht ganz gut
|2|
sein, daß Sie nicht kamen, obgleich
ich kaum glaube daß sich jemand
darüber boshaft geäußert hätte, in-
dem niemand eine Anmerkung
machte, als ich über Ihr kommen
sprach, doch wie gesagt es hatte vielleicht
sein Gutes, und daher will ich denn bis
zum Wintertillagt mich gedulden wo ich hoffentlich
diese Freude erleben werde.–.
Ihre Verse hab ich mehrmals durch-
gelesen, und find ich Sie sehr gut,
denn es spricht sich in Denselben
so klahr das Erlebte als Erlittene
aus; ob sie aber die Besten sind,
versteh ich nicht zu beurtheilen
denn mir haben manche von den
Früheren eben so gefallen. Ich wünschte
wohl daß Sie in der Zukunft keinen
Grund hätten, zu solchen Versen inspi-
rirt zu werden, und hoffe auch, daß
die Bitterkeit, die Sie empfunden
haben müßen, keine zu tiefe
Wurzeln gefaßt hatt. Der Gegen-
stand diese Erbitterung ist gegenwär-
tig in Uleåborg wohin sie in Begleitung
von alten Levonius gereist.
Nichts intereßantes oder neues kann
ich Ihnen diesmal von uns erzählen
wir haben unser Leben nach alter Art
fortgesetzt bald ruhig öfterer unruhig,
dazwischen sind wir auch bei den
Verwandten gewesen, doch meistens
zu Hause, denn die Winter Vorrä-
the nehmen jetzt die Zeit in An-
spruch sogar Nicolay nimmt daran Theil
denn er versorgt uns mit Pilze.
Von der Landwirtschaft überlaß ich
N: Ihnen mittzutheilen, denn er
wollte Ihnen auch schreiben.
Da die Tage schon bedeutend kürzer
so hab ich Abends gespielt und
auch mehreres gelesen, darunter
verschiedene recht intereßante Romane
von L: Mühlbach; so vergehen denn
die Tage, man nimmt Abschied
vom Sommer und lebt sich bei beistruket
wenigem in den Herbst hinein.
Eine Freude aber hab ich hier, die
täglich neu ist, und das sind
meine Blumen die erst jetzt zu
blühen anfangen, wo sie schon überall
ausgeblüht, diese kamen aber so spät in
|4|
die Erde, daß ich ihr Aufblühen ganz auf-
gab daher auch meine Freude so groß ist,
mein erster Gang beim Erwachen, ist der
Garten, und ein Bouquet wohlriechender
Blumen, ist jetzt die Zierde meines
Zimmers. Meine Schwiegermutter ver-
ehrte mir auch neulich zwei schöne
Lilien; wahrscheinlich weil ich jetzt öfte-
rer bei ihr gewesen, sie ist jetzt
wieder in der Beßerung. Dencken
Sie sich dieses Wunder, ihr Faktotum
Lisa nebst Willhelm verläßt sie
nachdem Beide ihr 15 Jahre gedient
Gott weiß was zwischen ihnen gekommen
aber so gut Lisa früher war so untaug-
lich findet sie dieselbe jetzt, und erwartet
mit Ungeduld die Stunde des Scheidens.
Denselben Haß scheint sie auch auf Eneberg
geworfen zu haben, und sagte er mir, daß
er schon einmal auf dem point war
zu uns zu ziehen, es denn aber un-
terließ, um uns keine Unnahstruketnnehm-
lichkeiten zuzuziehen. Den armen Men-
schen bedaure ich auch, noch mehr aber
Pocus der alle diese Klatschereien und
schönen Benennungen die man seinem
Lehrer giebt, anhören muß.–.
Gott gebe daß der arme Junge je eher
je beßer diesem verderblichen Einfluß
entzogen würde, und möchte man
ihn nur dann in Helsingfors bei guten
Menschen untergebracht bekommen.
Manche Sorge hat mir dieses Kind schon ge-
macht, wie wird es wohl in der Zukunft
sein? Doch wozu darüber grübeln für
mich ist dieses immer ein Trost, Sie,
mein treuer wahrer Freund – in seiner
Nähe zu wißen.–.
Und nun leben Sie wohl, wenn Sie
Zeit haben so schreiben Sie mir wohl
noch aus der Heimath, auch erwart
ich von Ihnen zuerst einen Brief
aus Helsingfors. Was hat Ihrem Herrn
Vater gefehlt, da Sie schreiben daß er kein Reci-
div bekommen? Auch bitt ich nochmahls
mir zu schreiben wie Ihre Eltern sich über mei-
ne häufigen Briefe geäußert. Zugleich bittet um
meinen herzlichen Gruß Ihre unveränderliche Freundinn
Lilli.
|6|
N: hat eben ordres bekommen zu Mende
zum Versichern zu fahren, da wird also
für diesmal nichts wieder aus seinem schreiben
deshalb bittet er mich ihn zu entschuldigen
und schickt Ihnen seinen Gruß. Er hat sowohl
Roggen als Heu schon geborgen und letzteres
über 20 000 pud geerndtet, jetzt bleibt
nur noch die Sorge es loszuwerdenstruket zu Gelde
zu machen.
Von Maiko viele paljo terwecksi ihrem oncel Lejo.
Von Allen den Meinigen soll ich Sie herzlich grüßen.
Den 21 augusti.
Min dyre vän!
I torsdags hoppades jag nästan med visshet att jag skulle se Er här personligen. Men istället kom ett brev – med förnuftsursäkter – kanske hade Ni rätt – jag vet inte. Förnuft och känsla är i en evig strid inom mig. Också denna gång opponerade sig förstnämnda – och i början var jag mycket lättantändlig vilket gjorde att det genast måste ges luft åt ett svar som motsvarade denna stämning. Men när jag läste igenom mitt brev häromdagen rev jag sönder det, istället för att skicka det. Jag skrattade åt min iver och nu vill jag skriva Er ett lugnt och förnuftigt brev.
Det var kanske helt bra att Ni inte kom fastän jag nästan inte kan tro att någon skulle ha yttrat sig på ett elakt sätt. Ingen gjorde någon anmärkning när jag pratade om Ert kommande. Men som sagt, det var kanske bra så. Och därför vill jag tåligt vänta till vintern då jag förhoppningsvis kommer att uppleva denna glädje. –
Flera gånger har jag läst igenom Era verser och jag tycker att de är mycket bra. I verserna träder det upplevda och genomlidna så klart fram. Men om det är de bästa verserna, det är omöjligt för mig att förstå värdera. Vissa av de tidigare verserna gillade jag lika mycket. Jag önskade nog att det i framtiden inte finns anledning att bli inspirerad till sådana verser. Och jag hoppas också att bitterheten, som Ni måste ha känt, inte slagit för djupa rötter. Föremålet får denna bitterhet är för tillfället i Uleåborg dit hon reste i sällskap med Levonius.
Ingenting intressant eller nytt kan jag berätta om oss denna gång. Vi har fortsatt vårt liv på gammalt sätt, ibland lugnt, oftare oroligt. Däremellan har vi också varit hos släktingar, men för det mesta har vi varit hemma då vinterförråden nu tar mycket tid i anspråk. Även Nikolai drar sitt strå till stacken och förser oss med svamp. Jag överlåter åt Nikolai att berätta om lantbruket då han också tänker skriva till Er.
Eftersom dagarna redan blivit betydligt kortare har jag spelat på kvällen och läst åtskilligt, bland annat flera rätt intressanta romaner av L. Mühlbach. Så förflyter dagarna. Man tar avsked av sommaren och lever sig långsamt in i hösten. Men en glädje har jag här och den är ny för varje dag. Det är nämligen mina blommor som först nu blommar ut medan de annanstans redan upphört att blomma. Men dessa blommor kom så sent i jorden att jag inte trodde att de skulle blomma ut. Därför är min glädje så stor. Mina första steg, efter att jag vaknat, för mig till trädgården och en bukett med väldoftande blommor är mitt rums prydnad nu. Min svärmor förärade mig nyligen också två vackra liljor. Antagligen eftersom jag oftare varit hos henne. Hon är nu på bättringsvägen. Men tänk, vilken överraskning. Hennes faktotum Lisa samt Wilhelm lämnar henne efter att båda tjänat henne i femton år. Gud vet vad som hänt dem mellan, men lika bra som Lisa var förr, lika oduglig tycker hon att Lisa är nu och hon ser otåligt framemot skiljandets tid. Samma hat verkar hon också ha kastat på Eneberg och han sade till mig att han redan en gång stod i begrepp att flytta till oss. Men han avstod för att inte dra på oss obehagligheter. Jag tycker synd om den stackars människan, men ännu mer om Pockus som måste höra detta skvaller och dessa fina benämningar som man ger hans lärare. –
Gud give att den stackars pojken flyttas bort från detta fördärvande inflytande, ju tidigare desto bättre. Måtte man bara få honom placerad hos goda människor i Helsingfors. En och annan sorg har detta barn redan berett mig, hur blir det väl i framtiden? Men varför skall jag grubbla över det då det alltid är en tröst att jag vet att Ni, min dyre och sanne vän, finns i hans närhet. –
Och nu, farväl. Om Ni har tid så skriver Ni säkert till mig ännu från hembygden. Först förväntar jag mig dock ett brev av Er från Helsingfors. Vad fattades Er herr far då Ni skriver att han inte fått recidiv? Dessutom ber jag Er ännu en gång att skriva vad Era föräldrar har sagt om mina täta brev. Samtidigt ber jag framföra min hjärtliga hälsning. Er oföränderliga väninna
Lilly.
Från Maiko många hälsningar till onkel Lejo. Från mina nära och kära skall jag hjärtligt hälsa.
Nikolai har just fått order att åka till Mende på grund av försäkringen. Återigen blir det alltså ingenting med hans brevskrivande. Därför ber han mig att ursäkta honom och han sänder sin hälsning till Er. Han har redan bärgat både råg och hö och av sistnämnda har han tagit över 20 000 pud. Nu har vi bara ett bekymmer kvar, nämligen att få pengar för det.