23.3[–ca 6.4].1866 Karl Fogelholm–LM
Finsk text
Tukholma 23.3.1866
Veli Leo!
Olen kylläkin epävarma, tulevatko allaeolevat mietiskelyt koskaan tavoittamaan sinua, mutta en silti voi olla yrittämättä ja lähettämättä niitä maailmaan. Aikaa on kulunut siitä kun viimeksi keskustelimme ja vaikka luulin tietäväni, että olet yhä suuressa maailmankaupungissa, en voi arvata, mikä arkkitehtoninen mestariteos nyt saa kunnian majoittaa minun vanhan ystäväni sekä hänen rouvansa. Pidän selvänä, että teillä ei ole enää sitä etnologisesti mielenkiintoista lukaalianne rue St. Honorélla, mutta koska en pysty arvaamaan mitään muutakaan mahdollista osoitetta, niin lähetän tämän kokeeksi ensimmäisenä sinne. Annan sille matkalle johdattajaksi ystävyyden viehkeän jumalattaren, joka niin ihmeellisesti ”liigan” elävässä saagassa kokosi umpimielisen kansanheimon vastakkaisilta puolilta saapuneet nuorukaiset yhteen ja antoi heidän avata sydämensä toisilleen, ja vaikka heidät on nyt heitetty eri puolille maata, he tuntevat elävää kaipuuta toistensa yhteyteen ja lähettävät kirjeissä jäljennöksiä niistä riimuista, joita ajan riento on tuohon sydämeen piirtänyt. (keskeytynyt)
Ensiksi siis sydämellinen kiitos sinun mieluisasta kirjeestäsi viime tammikuun 16. päivältä ja niistä 2 000 ruplasta, jotka 6. helmikuuta yhdessä erässä nostin mahtavalta pankkiirilta ja rautapatruuna K.W. Frestadiukselta. Meidän raha-asioidemme lopullinen selvitys, joka ei-kuvaannollisesti puhuen ei näytä johtavan sihen, että toisen lompakosta toiselle siirtyisi mitään huimaavia summia, jätän sopivaksi alkupalaksi liigapäivällisille, jollaiset kenties keväällä eukkojemme kanssa järjestämme yhdessä Rydbergillä. Aivan äskettäin olin sellaisilla samassa paikassa – muuten ensimmäiset ja viimeisimmät sitä lajia, joilla tännetuloni jälkeen olen ollut – eukkoni, Lorenzo Runebergin ja aina yhtä säteilevän ”pikku Oswaldin” kanssa, ja kuulin viimemainitulta, että sinä aiot palata Kristianian ja Tukholman kautta. Siinä tapauksessa toivon ettet jätä ilmoittamatta minulle, mihin aikoihin sinua voisi odottaa tänne. Olen laskeskellut, että jos lomasi loppuu toukokuun lopussa, sinua voisi odottaa tänne viimeistään kuun puolivälissä. Minä olen ajatellut palata suunnilleen niihin aikoihin kotimaahan, mutta jos annat toivoa siitä, että voisin täällä tavata Teidät, niin me lykkäämme tietenkin matkaamme mahdollisimman pitkälle. Olisi ihastuttavaa saada nautiskella täällä muutaman päivän teidän kanssanne tämän kaupungin ympäristössä, jossa on runsaasti niin luonnonkauniita paikkoja kuin taideaarteitakin!
Edeltävästä olet voinut havaita, että minun matkani ei tällä kertaa ole ulottunut eikä tule ulottumaan Tukholmaa edemmäs. Jään edelleen velkaa selityksen siitä asiasta, sillä se olisi liian laaja asia selvitettäväksi kirjeessä. Sen verran nyt vain, että olen alkanut havaita, että ylpeän Britannian opettavaisen keskuksen näkeminen saa jäädä, ja että pitempi oleskelu täällä ei ole ollut lainkaan hyödytöntä tieteellisten pyrkimysteni kannalta. Jos ne ovatkin menettäneet jotain laajuuden suhteen, ne ovat voittaneet perusteellisuuden kannalta, ja juuri se asia olikin minulle erityisen tarpeen.
Tukholma on lääketieteen kannalta maailman mitassa pieni, vaatimaton ja vähämerkityksinen paikka, mutta Pohjolassa se on hyvin merkittävä käytännön lääkärikoulutuksen kannalta. Se ei lainkaan muistuta noita maailman johtavia kouluja, joissa uudet ideat pulppuavat esiin kuin kuplat kiehuvasta vesikattilasta, mutta se kokoaa yhteen ja tarjoaa opinhaluiselle nuorisolle laaja-alaisen, helposti hahmotettavan panoraaman niistä tärkeimmistä edistysaskeleista ja parannuksista, joita muualla maailmassa on keksitty ja ainakin jossain määrin kokeiltukin. Se lähettää vuosittain joukon silmiä ja korvia ottamaan selvää, mitä tieteen kellokkailla on tarjottavanaan ja mitä ne kuiskuttelevat. He kirjoittavat matkakertomuksia, he välittävät tietoja täkäläisille spesialisteille ja sillä tavoin tähän Tukholman pieneen mikrokosmokseen tulee aina tieto tärkeimmistä asioista, joista suurimmissa ja tärkeimmissä kouluissa on viime aikoina pidetty ääntä. – Muutoin minä olen nähnyt niin vähän täällä, etten ole kykenevä esittämään mitään arvioita.
Opintojen suhteen olen käyttänyt aikani täällä suunnilleen niin kuin alussakin. Lapsenpäästöoppi, gynekologia ja pediatria - siinä oppiaineet, joita täällä olen pääasiallisesti ottanut haltuun. Niiden välissä on viime aikoina tullut myös hieman tilastotiedettä, lääketieteellistä tietenkin, sekä siihen liittyvää terveyden taloustiedettä. Näitä tieteenaloja on kuitenkin viljelty vasta vähän ja miltei enemmänkin maallikkojen, insinöörien, kuin ammattimiesten toimesta. On hyvin vaikea saada selville edes sitä, onko lähteitä jossain maailmassa olemassa vai ei. Tilastollisen keskustoimiston päällikkö saattoi vain aivan etäisesti viitata joihinkin kuolleisuustilastoihin, ja kirjastonhoitaja ei näytä edes ajatelleen, että hänen alueellaan voisi olla jotain tällaista haaraa. Ja silti, veli Leo, jokaisen puolueettoman tarkkailijan on myönnettävä, että kuolleisuustilastojen täytyy olla kansakuntien terveystalouden kannalta olla yhtä hyödyttäviä kuin mitä yleinen tilastolaitos on yhtä lailla valtionhallinnolle kuin niin sanotulle yleiselle hyvinvoinnillekin. Apropos, minulle on ollut paljon ”hupia” esitelmäsarjasta, jota tilastotieteilijä Ljungberg on pörssisalissa pitänyt aiheesta ”Ruotsin aineellinen kehitys viime vuosikymmenien aikana”. Siinä on tarjoutunut vertailua Tanskaan ja Norjaan ja onpa Suomikin saanut vähän osansa.
Kirjallsuudesta, taiteesta sekä näyttämötaiteesta minulle ei nyt ole paljoakaan kerrottavaa. Viimeksimainitulla hienoudella olemme oikein väsyttäneet itsemme. Suuret oopperat ovat tietenkin ensi sijassa vetäneet meitä temppeliinsä ja jättäneet samantapaisen mielialan kuin ihmisellä, joka joutuu käymään suuren museon läpi lyhyessä ajassa. Rivompaa lajia me kunnialliset suvaitsemme vain poikkeustapauksissa. Ja entä todella esteettiset sitten! – kyllä, sellaistakin on tarjolla, vaikkakaan ei kovin usein, ja asiaan vihkiytymättömän on vaikea arvata, missä sellaisia juhlahetkiä on tarjolla. Yhden kerran voin sanoa todella nauttineeni teatterista täällä, se oli Dahlqvistin tarjoama Othello, Desdemonana rouva Hwasser. Shakespearen tarjoamat intohimot, jotka salakavalan kohtuullisesti lihallistettuina kärjistyvät huippuunsa ja yli-inhimillisellä viehätysvoimalla vetävät kurjan syntisparan huomion ja mielenkiinnon puoleensa. Entä mikä siinä niin kiehtoo? Osaan vain sanoa, että se on yksi ihmistarina,yksi totuuden variaatio, jonka hyvin viritettyjen ihmissielujen herkimmilläkielillä toteuttaa säveltäjä, joka on niin terävä, että hän kuolleenakin yhä elää ja vaikuttaa, eikä se musiikki vain kiehtonut vaan se myös jalosti. Mutta minun ei kannata ottaa sitä riskiä, että satsaan kovin paljoa estetiikan alueelle, en ole ehtinyt omaksua sen käsitteistöä muuhun kuin aivan yleiseen arviointiin. Kaunotaiteita suppeammassa merkityksessä, siis maalaustaidetta, kuvanveistoa jne, olen saanut kerran maistaa Idun-seurassa, jonne kuuluisa professori Key sekä Nordenskiöld kutsuivat Runebergin sekä minut. Siellä oli tarjolla todella hyvä esitelmä aurinkokappaleen kemiallisista ainesosista spektraalianalyysin avulla määriteltyinä. Edv. Bergh esitteli pari taulua, syötiin illallinen ja juotiin mahdottomasti viinaa. Tutustuin siellä göteborgilaiseen Alfthaniin, joka on ehkä enemmänkin laaja- alainen kuin syvällinen. Tärkeämpiä henkilöitä saatoin katsella vain välimatkan päästä. Nuoren Wiesengrenin ja kapteeni Mankellin kanssa pääsin sentään myöhäisillan pidäkkeettömiin keskusteluihin ja minulle oli ”hupaisaa” kuulla monien viisaiden sanojen hyppivän heidän kielenkannattimiensa yli. Qvantenin luona olen nyt ollut pari kertaa, pidän kyllä siitä miehestä, tunnen häntä kuitenkin liian vähän. Läheisin kumppanini on edelleen ollut norjalainen lääkäri, joka on luvannut, että jos hän vain jossain maailmassa, kuten esimerkiksi keväällä Kristianiassa, tapaa sinut, niin hän menee ja ensiksi lyö olalle ja sitten vasta esittäytyy sanomalla olevansa minun ystäväni.
Ja nyt ehkä alkaa olla aika vähitellen lopetella tätä kirjettä, jonka aloitin peräti 14 päivää sitten ja joka on keskeytynyt eri syistä, viimeksi muuton takia, jonka seurauksena osoitteeni on nyt Klarabergsgatan 58. Saimme täältä suuret, kauniit huoneet samaan hintaan kuin ne pienet rouva Winkelblixteniltä. Sano Alexandralle sydämelliset terveiset eukoltani ja minulta äläkä unohda kirjoittaa.
ystäväsi
K. Fogelholm
Terveiset Pöllöltä, joka on nyt lähtenyt Haminasta. Toivon kuun puolivälissä saavani nimityksen Pudasjärvelle, jonka jälkeen aion viritellä koukkujani Viipurin sairaalan suuntaan, joskin ilman mitään toivoa siitä, että siellä nappaisi.
Original (transkription)
Stockholm den 23 Mars 1866
Broder Leo!
Ehuru osäker, om här nedlagda funderin-
gar någonsin skola hinna dig, kan jag ej underlåta att sän-
da dem ut i verlden för att söka. Tider har förflutit se-
dan vi sednast samspråkade, och ehuru jag tror mig veta, att
du ännu vistas uti den stora werldsstaden, kan jag ej ana hvil-
ket arkitektoniskt mästerverk nu har lyckan herbergera min gam-
le wän och hans maka. Jag tar för afgjordt, att I ej mera inne-
har eder ethnologiskt interessanta lokal vid Rue St Honoré, men
som jag ej har någon anledning att gifva detta bref någon an-
nan adress får det göra sitt första besök der. Jag gifver det
till ledsagarinna på vägen Wänskapens wäna Gudinna, som så
förunderligt uti den lefvande sagan om ”ligan” ifrån de mest oli-
ka väderstreck förde tillsammans ynglingarne af den slutna folk-
stammen, lät dem öppna sina hjertan för hvarandra och fastän
sedan kastade åtskiljs öfver land och haf känna en liflig
längtan att till hwarandra sända afskrifter af de runor tidens
framfart ristat uti samma hjertan. (afbruten)
Till först då en hjertlig tacksägelse för din kärkomna
skrifvelse af den 16de sistl.sistlidna jan.januari samt för 2 000 RdrRiksdaler, som jag
i en summa den 6te Febr.Februari lyftade af den väldiga bankiren och
jernpatronen K. W. Frestadius. Den slutliga uppgörelsen af våra
affärer, hvilken, ofigurligt taladt, ej mera lärer få till följd
öfverflyttandet ifrån den enas portemonnaie uti den andres af
några swindlande summor, lemnar jag såsom ett lämpligt förspel
|2|
till någon ligistisk middag, hwilken wi möjligen ännu i wår
med wåra gummor komma att intaga tillsammans å Rydberg.
Wid en dylik å samma ställe helt nyligen – för resten den första
och sista af det slaget jag sedan min hitkomst warit med om – in-
tagen i sällskap med min gumma, Lorenzo Runeberg och den
städse lika glädjestrålande ”lille Oswald”, hörde jag af den
sistnämnde, att du ämnat taga hemwägen öfver Christiania–
Stockholm. I sådant fall hoppas jag du ej underlåter att
meddela mig, hwilken tid man kan börja att vänta dig hit.
Jag har räknat ut, att såwida din permission tager slut med
Mai månad, du wore att hitförvänta sednast i medlet af
denna månad. Ungefär wid denna tid har jagtillagt smått ämnat åter-
kasta mig öfver till hemlandet, men kan du gifva oss hoppet
att då här få träffa Eder, uppskjuta wi naturligtvis wår
resa så länge som möjligt. Det wore bra amoent att till-
sammans med Eder få jouera några dagar uti denna
stads på såwäl natursköna ställen som konstskatter rika
omgifningar!
Af föregående har du kunnat finna, att min resa den-
na gång ej sträckt sig och ej kommer att utsträckas öfver
Stockholm. Jag kommer att tillsvidare bli dig skyldig för-
klaringen deröfver, ty den blifve alltför widlyftig att skrifli-
gen utbreda. Så mycket blott nu, att jag redan börjat fin-
na mig uti att ej få se det stolta Albions lärorika central-
punkt, samt att den förlängda wistelsen härstädes ingalunda
warit utan sin stora nytta för mina wetenskapliga sträfvan-
|3|
den. Hwad de förlorat uti omfattning, ha de, hoppas
jag, wunnit uti grundlighet och det var just denna sak,
hwaraf mig isynnerhet gjordes behof.
Stockholm är uti medicinskt vetenskapligt hänseende en liten
anspråkslös ort af ringa betydelse för det stora hela, men af stort
värde för den praktiska läkarebildningen i Norden. Det har in-
gen likhet med dessa sjudande werldsskolor, der nya ideer koka
fram likasom bubblorna uti en vattenkittel, men det samlar
inom sig och håller utbredt för den lärolystne ungdomens ögon
ett lätt öfverskådligt panorama af de hufvudsakligaste fram-
steg och förbättringar, som den öfriga verlden uppfunnit och åt-
minstone till någon del bepröfvat. Det sänder årligen ut en
mängd af ögon och öron för att uppsnappa hwad vetenska-
pens koryfeer ha att förtälja och huru de viskar. De skrifva
reseberättelser, de meddela sig med specialisterna här och sålunda
återfinnes uti Stockholms lilla mikrokosm alltid något af det vig-
tigaste, hwarmed hvar och en af de stora skolorna någon tid
bråkat. – För resten är ju jag, som sett så litet, ej kapabel
att fälla något omdöme häröfver.
Min tid, hwad beträffar studier, har jag användt unge-
fär på samma sätt som från början. Obstetrik, Gynäkologie
och Paediatrie – se der de discipliner, åt hvilka jag hufvudsak-
ligen vindicerat mig! Dertill kommer på mellanstunderna un-
der sednare tider litet statistik, medicinsk naturligtvis med der-
till hörande Helsans nationaloekonomie. Dock dessa veten-
skapsgrenar äro ännu så litet upparbetade och nästan mera
|4|
af laici, ingeniörer än fackmän. Man har ytterst svårt att
få reda på till och med om källor någonstädes i verlden fin-
nas eller icke. Chefen för Statistiska Centralbureaun kunde blott
på det aflägsnaste antyda några sådana för Morbilitets Statisti-
ken och Bibliothekarien tycktes knappt kommit att tänka på,
att någon sådan afdelning af hans branche finnes. Och
likawäl, broder Leo, hwilken opartisk måste icke medge, att
åt nationernas sanitära oekonomie Morbilitetsstatisken måste
kunna göra lika stor tjenster, som den Allmänna Statistiken
gjort såväl statsförvaltningen som det s.k.så kallad allmänna wälståndet.
Apropos detta har jag haft mycken ”nydelse” af en serie
föredrag, uti Börssalen hållna af Statistikern Ljungberg om ”Sve-
riges materiella utveckling under sednaste decennier”. Här-
wid har comparation blickar kastats på Norge, Danmark och
en och annan skef äfven på Finland.
Om litteratur, konst och dramatik har jag denna gång
ganska litet att förtälja. Den sist omnämnda finessen ha wi
riktigt ordentligt tröttnat wid. De stora operorna ha naturligtvis
främst dragit oss till sitt tempel, och qvarlemnat en sinnesstämning
liknande den, som födes hos en menniska tvungen att inom en jem-
förelsevis kort tid genomgå ett stort museum. Den slippriga
genren äro wi för ärbara att mera än undantagsvis tolerera.
Och det verkligen esthetiska! – ja, äfven sådant bestås, fastän
ej alltför ofta, och det är svårt för en oinvigd att gissa,
när slika högtidsstunder äga rum. En gång kan jag nog
säga ha riktigt njutit af theatern här och det var å Othel-
|5|
lo, gifven af Dahlqvist, Desdemona Fru Hwasser. Shake-
speares skära passioner, illistigt sansadt carnifierade, dro-
go under sina promenader till culmen med entillagt öfvermensklig
tjusningsförmåga en arm syndares uppmärksamhet och in-
teresse med sig. Och hwad war det, som fängslade?
Jag wet ej om annat än en bit menskohistoria, en
wariation på sanning, spelad på de finaste strängarne af wäl-
stämda menskosjälar af en kompositör, så skarp, att han
ehuru död ännu lefver och speles, så att deri musiken ej
blott fängslade utan äfven luttrade. Men det är ej wärdt,
att jag riskerar mig in på någon sjelsverksamhet inom
det esthetiska området, jag har ej hunnit samla termer för
annat är omdömen i största allmänhet. På skön konst
i inskränktare mening, måleri, skulptur, etc.et cetera har jag engång fått
smaka uti Sällskapet Idun, dit Runeberg och jag inböjdos af
de celebre prof.professorerna Key och Nordenskjöld. Der hölls ett verkligen
lyckadt föredrag om Solkroppens kemiska beståndsdelar, bestämde
genom spectralanalys, framwisades par taflor af Prof.Professor Edv.
Bergh, intogs en tarflig sexa och dracks kopiöst spiritus.
Der gjorde jag bekantskap med Götheborgaren Alfthan, en
källa med större utbredning än egentligt djup. Wigtigare per-
sonligheter tillät mig respekten blott på afstånd studera. Med
unge Wieselgren och kapten Mankell förde mig dock sen-
nattens konsiderationslöshet tillsammans och var det mig
en ”nydelse” höra många förståndiga ord hoppa öfver
deras tänders stängsel. Hos Qvanten har jag par gånger
|6|
warit, tycker mycket om den mannen, är blott för litet be-
kant med honom. Mitt intimaste umgänge har allt fort-
farande warit den norske Eskulapen, hwilken lofvat mig
att om han någorstädes i werlden, t. ex. i vår i Kristia-
nia träffar på dig, gå och slå dig på axeln och sedan
först presentera sig såsom min wän.
Och nu kan det småningom bli tid att jag slutar denna
epistel, påbörjad för ej mindre än 14 dagar sedan och afbru-
ten af diverse, hwaribland sednast flyttning, till följe heraf
min adress numera är: Klarabergsgatan. 58. Wi fingo
här stora wackra rum för samma pris som de små hos
Fru Wingenblixt.
Framför till din Alexandra en hjertlig helsning från
min gumma och mig och glöm ej med bref
din wän
K. Fogelholm.
Helsningar från Pöllösvårtytt, som nu sökt sig från Fredriks-
hamn. I medlet af denna månad lärer jag bli utnämnd
till Pudasjärvi, hvarefter jag ämnar kasta mina krokar
på Wiborgs lazaret, dock utan ringaste hopp att
det skall nappa.
Stockholm den 23 Mars 1866
Broder Leo!
Ehuru osäker, om här nedlagda funderingar någonsin skola hinna dig, kan jag ej underlåta att sända dem ut i verlden för att söka. Tider har förflutit sedan vi sednast samspråkade, och ehuru jag tror mig veta, att du ännu vistas uti den stora werldsstaden, kan jag ej ana hvilket arkitektoniskt mästerverk nu har lyckan herbergera min gamle wän och hans maka. Jag tar för afgjordt, att I ej mera innehar eder ethnologiskt interessanta lokal vid Rue St Honoré, men som jag ej har någon anledning att gifva detta bref någon annan adress får det göra sitt första besök der. Jag gifver det till ledsagarinna på vägen Wänskapens wäna Gudinna, som så förunderligt uti den lefvande sagan om ”ligan” ifrån de mest olika väderstreck förde tillsammans ynglingarne af den slutna folkstammen, lät dem öppna sina hjertan för hvarandra och fastän sedan kastade åtskiljs öfver land och haf känna en liflig längtan att till hwarandra sända afskrifter af de runor tidens framfart ristat uti samma hjertan. (afbruten)
Till först då en hjertlig tacksägelse för din kärkomna skrifvelse af den 16de sistl.sistlidna jan.januari samt för 2 000 RdrRiksdaler, som jag i en summa den 6te Febr.Februari lyftade af den väldiga bankiren och jernpatronen K. W. Frestadius. Den slutliga uppgörelsen af våra affärer, hvilken, ofigurligt taladt, ej mera lärer få till följd öfverflyttandet ifrån den enas portemonnaie uti den andres af några swindlande summor, lemnar jag såsom ett lämpligt förspel|2| till någon ligistisk middag, hwilken wi möjligen ännu i wår med wåra gummor komma att intaga tillsammans å Rydberg. Wid en dylik å samma ställe helt nyligen – för resten den första och sista af det slaget jag sedan min hitkomst warit med om – intagen i sällskap med min gumma, Lorenzo Runeberg och den städse lika glädjestrålande ”lille Oswald”, hörde jag af den sistnämnde, att du ämnat taga hemwägen öfver Christiania–Stockholm. I sådant fall hoppas jag du ej underlåter att meddela mig, hwilken tid man kan börja att vänta dig hit. Jag har räknat ut, att såwida din permission tager slut med Mai månad, du wore att hitförvänta sednast i medlet af denna månad. Ungefär wid denna tid har jag smått ämnat återkasta mig öfver till hemlandet, men kan du gifva oss hoppet att då här få träffa Eder, uppskjuta wi naturligtvis wår resa så länge som möjligt. Det wore bra amoent att tillsammans med Eder få jouera några dagar uti denna stads på såwäl natursköna ställen som konstskatter rika omgifningar!
Af föregående har du kunnat finna, att min resa denna gång ej sträckt sig och ej kommer att utsträckas öfver Stockholm. Jag kommer att tillsvidare bli dig skyldig förklaringen deröfver, ty den blifve alltför widlyftig att skrifligen utbreda. Så mycket blott nu, att jag redan börjat finna mig uti att ej få se det stolta Albions lärorika centralpunkt, samt att den förlängda wistelsen härstädes ingalunda warit utan sin stora nytta för mina wetenskapliga sträfvan|3|den. Hwad de förlorat uti omfattning, ha de, hoppas jag, wunnit uti grundlighet och det var just denna sak, hwaraf mig isynnerhet gjordes behof.
Stockholm är uti medicinskt vetenskapligt hänseende en liten anspråkslös ort af ringa betydelse för det stora hela, men af stort värde för den praktiska läkarebildningen i Norden. Det har ingen likhet med dessa sjudande werldsskolor, der nya ideer koka fram likasom bubblorna uti en vattenkittel, men det samlar inom sig och håller utbredt för den lärolystne ungdomens ögon ett lätt öfverskådligt panorama af de hufvudsakligaste framsteg och förbättringar, som den öfriga verlden uppfunnit och åtminstone till någon del bepröfvat. Det sänder årligen ut en mängd af ögon och öron för att uppsnappa hwad vetenskapens koryfeer ha att förtälja och huru de viskar. De skrifva reseberättelser, de meddela sig med specialisterna här och sålunda återfinnes uti Stockholms lilla mikrokosm alltid något af det vigtigaste, hwarmed hvar och en af de stora skolorna någon tid bråkat. – För resten är ju jag, som sett så litet, ej kapabel att fälla något omdöme häröfver.
Min tid, hwad beträffar studier, har jag användt ungefär på samma sätt som från början. Obstetrik, Gynäkologie och Paediatrie – se der de discipliner, åt hvilka jag hufvudsakligen vindicerat mig! Dertill kommer på mellanstunderna under sednare tider litet statistik, medicinsk naturligtvis med dertill hörande Helsans nationaloekonomie. Dock dessa vetenskapsgrenar äro ännu så litet upparbetade och nästan mera|4| af laici, ingeniörer än fackmän. Man har ytterst svårt att få reda på till och med om källor någonstädes i verlden finnas eller icke. Chefen för Statistiska Centralbureaun kunde blott på det aflägsnaste antyda några sådana för Morbilitets Statistiken och Bibliothekarien tycktes knappt kommit att tänka på, att någon sådan afdelning af hans branche finnes. Och likawäl, broder Leo, hwilken opartisk måste icke medge, att åt nationernas sanitära oekonomie Morbilitetsstatisken måste kunna göra lika stor tjenster, som den Allmänna Statistiken gjort såväl statsförvaltningen som det s.k.så kallad allmänna wälståndet. Apropos detta har jag haft mycken ”nydelse” af en serie föredrag, uti Börssalen hållna af Statistikern Ljungberg om ”Sveriges materiella utveckling under sednaste decennier”. Härwid har comparation blickar kastats på Norge, Danmark och en och annan skef äfven på Finland.
Om litteratur, konst och dramatik har jag denna gång ganska litet att förtälja. Den sist omnämnda finessen ha wi riktigt ordentligt tröttnat wid. De stora operorna ha naturligtvis främst dragit oss till sitt tempel, och qvarlemnat en sinnesstämning liknande den, som födes hos en menniska tvungen att inom en jemförelsevis kort tid genomgå ett stort museum. Den slippriga genren äro wi för ärbara att mera än undantagsvis tolerera. Och det verkligen esthetiska! – ja, äfven sådant bestås, fastän ej alltför ofta, och det är svårt för en oinvigd att gissa, när slika högtidsstunder äga rum. En gång kan jag nog säga ha riktigt njutit af theatern här och det var å Othel|5|lo, gifven af Dahlqvist, Desdemona Fru Hwasser. Shakespeares skära passioner, illistigt sansadt carnifierade, drogo under sina promenader till culmen med en öfvermensklig tjusningsförmåga en arm syndares uppmärksamhet och interesse med sig. Och hwad war det, som fängslade? Jag wet ej om annat än en bit menskohistoria, en wariation på sanning, spelad på de finaste strängarne af wälstämda menskosjälar af en kompositör, så skarp, att han ehuru död ännu lefver och speles, så att deri musiken ej blott fängslade utan äfven luttrade. Men det är ej wärdt, att jag riskerar mig in på någon sjelsverksamhet inom det esthetiska området, jag har ej hunnit samla termer för annat är omdömen i största allmänhet. På skön konst i inskränktare mening, måleri, skulptur, etc.et cetera har jag engång fått smaka uti Sällskapet Idun, dit Runeberg och jag inböjdos af de celebre prof.professorerna Key och Nordenskjöld. Der hölls ett verkligen lyckadt föredrag om Solkroppens kemiska beståndsdelar, bestämde genom spectralanalys, framwisades par taflor af Prof.Professor Edv. Bergh, intogs en tarflig sexa och dracks kopiöst spiritus. Der gjorde jag bekantskap med Götheborgaren Alfthan, en källa med större utbredning än egentligt djup. Wigtigare personligheter tillät mig respekten blott på afstånd studera. Med unge Wieselgren och kapten Mankell förde mig dock sennattens konsiderationslöshet tillsammans och var det mig en ”nydelse” höra många förståndiga ord hoppa öfver deras tänders stängsel. Hos Qvanten har jag par gånger|6| warit, tycker mycket om den mannen, är blott för litet bekant med honom. Mitt intimaste umgänge har allt fortfarande warit den norske Eskulapen, hwilken lofvat mig att om han någorstädes i werlden, t. ex. i vår i Kristiania träffar på dig, gå och slå dig på axeln och sedan först presentera sig såsom min wän.
Och nu kan det småningom bli tid att jag slutar denna epistel, påbörjad för ej mindre än 14 dagar sedan och afbruten af diverse, hwaribland sednast flyttning, till följe heraf min adress numera är: Klarabergsgatan. 58. Wi fingo här stora wackra rum för samma pris som de små hos Fru Wingenblixt.
Framför till din Alexandra en hjertlig helsning från min gumma och mig och glöm ej med bref
din wän
K. Fogelholm.
Helsningar från Pöllösvårtytt, som nu sökt sig från Fredrikshamn. I medlet af denna månad lärer jag bli utnämnd till Pudasjärvi, hvarefter jag ämnar kasta mina krokar på Wiborgs lazaret, dock utan ringaste hopp att det skall nappa.