12.9.1855 Woldemar von Daehn–LM

Detta är således det första bref som Du af
mig erhåller i fall det kommer fram, men
inte är der derföre det första jag har skrifvit
till Dig. I fall Du fått bref af Lagerborg
så vet Du väl det ty han lofte skrifva derom.
Jag träffade honom i förbifarten på en pub-
lik musiksoirée i en trädgård, men fick endast
några minuter tala med honom, han sade
mig också att Du beklagat dig öfver att jag
ej skrifvit. Rätt har Du att beklaga Dig öfver
|2| mig, ty jag bekänner att jag mycket väl
kunnat skrifva oftare; men jag är en lat
skrifvare och sedan kommer det också ibland
några små hinder.

Jag måste väl nu börja med att beskrifva
min historie sedan vi skiljdes.

För det första kom vi lyckligt med Schiller
fram till Petersburg, lefde der och hade ganska
tråkigt omkring 3 veckor då Schiller blef sjuk
uti typhus och efter några dagars sjukdom
afsomnade. Af Lagerborg hörde jag att vissa
fällt bittra tårar öfver hans död, men jag vet
Du vet hvem jag menar med vissa men Du vet
också att ifall vi kanske icke har fällt tårar
som varit synliga så har vi åtminstone
|3| fällt sådana och säkert lika bittra i djupet
af vårt hjerta. Vi känner hvarandra så mycket
att vi kan dömma om hvåra känslor vid detta
tillfälle derom behöfver man säkert ej tala.
Straxt derefter begaf jag mig till regementet som
står nära Oranienbaum. Der förde jag ett mycket
enformigt lif, gick på arbete och på exercis och såg
ingen menniska utom officerarna uti min ba-
taljon. Bland annat kan jag berätta Dig att vi
hade Engelsmännen så nära att vi mycket tydligt
kunde urskilja alla fartygen. Jag hade bedt att
blifva öfverförd till activa regementet, men det
drog så länge ut att jag låg tre veckor i reserven
innan jag skulle på resa, och då, till all olycka,
blef jag bestämd att gå med en bataljon rekryter
som den 25 Augusti g. st.gamla stilen skulle gå till complettering |4| af de activa regementerna, ett compagni till hvarje
regemente.

Som Du ser af datumet är jag nu på marsch
och har redan pröfvat dess svårigheter och tråkigheter
som ej äro så obetydliga. Jag går som qvarterier
en tjenst som är de otäckaste man kan tänka
sig, inte för att den är svår att uppfylla men för att
den är så tröttsam och obehaglig. Om afton tågar
jag ut med mitt komando och marscherar genom
natten, när man kommer till stället lägger man sig
på en eller två timmar ibland alldeles icke, derefter
skall man opp igen och bestämma qvarter åt bataljon,
sedan står man vid tullen och väntar på sin bataljon
och när den kommer för man den till sina qvarter,
dervid får man höra alla möjliga utbrott af missnöje
af officerarne öfver att de sjelfva eller deras compagnier
fått dåliga qvarter. En station skulle jag t. ex. gå ut kl
10 om afton. Just som allting var färdigt brast axeln på
en kärra; innan jag fick en ny kärra var kl. 11. Ändtligen
kom vi då i rörelse, men som station var 28 verst så kom
vi till stället kl. 7 om morgon och alldeles genomvåta, ty det
regna hela tiden. I allmänhet kan jag, utan att det minsta
vika från sanningen, säga att min kapprock icke varit torr
sedan jag gick ut, ty vi har icke sett en dag utan regn, och
det är ändå sex dagar. Ett enda hopp har uppehållit mitt
mod hittills och det är att jag kanske kommer till Krim.
Min svåger Willebrandt har nemligen fått ett regemente der
och jag skulle kunna resa med honom och blifva hitkommenderadtillagt
|3| till hans regementet och jag skulle alldrig kunna förlåta
mig i fall jag lemnat ett så godt tillfälle ur händerna.
Jag väntade här bref derom men jag har ej fått något
så att jag nu alldeles uppgifvit allt hopp.

Farväl vän och helsa alla i allmänhet och Familjen i synnerhet från Din