7.11.1855 Woldemar von Daehn–LM
Finsk text
Ikävöity ystävä!
Sydämellinen kiitos kirjeestäsi 15. lokakuuta. Sain sen pari päivää sen jälkeen, kun olin saapunut tänne. Kerrot, että olet turhaan odottanut vastausta edelliseen 25. syyskuuta Novoaleksandrovskista lähettämääsi kirjeeseen. Tämä on tuskallista kuulla, sillä vastasin siihen pian sen jälkeen, mutta voihan olla, että kirje on sittemmin saapunut. Näet, että kirjoitan niin heikosti, ettet uskoakseni saa selkoa tästä kirjeestä. Se johtuu, siitä että sormeni ovat niin jäykät, että tuskin pystyn niitä taivuttamaan. Olen nimittäin vartiossa ja istun huoneessa, johon käyvät tuuli ja sade, niin että paleltaa melko lailla. Vaan ”kaikki on hyvin, kunhan sielu on tyytyväinen”, sanoi Scheide ennen vanhaan ja niin sanon minäkin nyt. Niin, kyllä elämä täällä on varsin ikävää, se täytyy sanoa. Ei ole mitään tekemistä ja aika ei kulu. Ja mikä pahinta, mitään mielihyvällä luettavaa kirjaa ei ole saatavilla. Jollakin lailla talvi kai kuitenkin kuluu ja keväällä toivon, että vaihdamme toisiin maisemiin.
Tiesin jo kolmen kuukauden ajan, ennen kuin kenellekäkään Suomessa oli siitä aavistustakaan, että Munckista tuli varakansleri. Sitä paitsi näin hänet Pietarissa silloin kun hän kävi siellä lähes päivittäin. Osaan kyllä kuvitella, että läksiäiset olivat komeat ja myös, että hän oli imarreltu. Munck ei ollut mikään suurenmoinen johtaja mitä kadettikuntaan tulee, mutta minua kyllä kuitenkin surettaa aika lailla, että Blomista tulee hänen seuraajansa, sillä hänkin on vanha ja kuuleman mukaan myös vähän höperö. Ikävä kyllä kadettikunta on sellainen tasavalta, että siellä tarvittaisiin joku, joka osaisi heitä kunnolla kovistella. Erityisesti nyt, kun siellä on pinnattu neljä kuukautta.
Minun piti kai nyt kertoa Sinulle jotain pitkästä marssistani, mutta en ole nähnyt yhtään mitään, joten siitä ei hyödytä puhua. Juuri nyt minut on komennettu tänne vartioon, mutta muuten komppaniamme asemapaikka on pieni Filippovon kaupunki virstan päässä Preussin rajasta. Joten nyt voin sanoa, että olen ainakin nähnyt Preussin. Rajaa ei kuitenkaan uskalla ylittää, sillä se on ankarasti kielletty.
Kirjoittaisin mielelläni lisää, mutta palelen niin perh–sti, etten voi.
Hyvästi, rakas veli. Sano terveisiä kaikille tovereille, ja heille, jotka minut muistavat.
Kirjoita pian ystävällesi
Woldemar
Suvalki 26. lokakuuta / 7 marras. 1855
Original (transkription)
|1|
1855 7/11tillagt senare
Saknade vän!
Hjertligt tack för ditt bref af
den 15de Oktober, som jag erhöll ett
par dagar efter min ankomst
hit. Du säger der, att Du på Ditt
föregående bref af den 25te Septem-
ber till Ново-Александровскь
förgäfves väntat på svar; detta
smärtar mig bra mycket, ty jag
|2|
svarte straxt derefter derpå
men måhända har brefvet sednare
kommit fram. Du ser nu att
jag skrifver mycket skralt, så
att jag tror Du nästan ej får
reda på detta bref, men det kom-
mer sig deraf att mina fingrar
äro så styfva, att jag ej vill kunna
böja dem. Jag är nemligen på
vakt, och sitter i ett rum der det
blåser och regnar in, så att man
fryser rätt dugtigt, men ”allt är
|3|
lika blott själen är nöjd” sade
Scheide förr i verlden, och så sä-
ger jag nu också. Ja, nu är här ett
bra tråkigt lif, det måste jag säga.
Ingenting har man att göra och tiden
går ej till ända, och hvad som är värst
af allt att man ej kan få en enda bok,
som man skulle kunna läsa med
nöje. Men på något sätt lär väl
vintern ändå gå till ända, och
nästa vår hoppas jag bryta vi
väl upp till andra nejder igen.
Att Muncken är Vicekansler känner
jag redan i tre månaders tid ännu
när ingen i Finland hade aning
derom och dessutom såg jag honom
i Petersburg när han var der nästan
hvarje dag. Att afskedet var gentilt
kunde jag väl tänka och att han
var mycket smickrad kan jag väl
också tänka. Hvad kadet-corpsen
beträffar så var väl Muncken
ej någon afundsvärd Director, men
det smärtar mig ändå bra mycket
|5|
att Blom har fått hans plats,
och ty han är också gammal och
skall vara litet lallus också – men
tyvärr är corpsen nu en sådan repu-
blik att de skulle behöfva någon,
som skulle förstå rigtigt att kläm-
ma efter dem, isynnerhet som
de nu skolkats 4 månader.
Jag skulle väl berätta Dig något
om min långa marsch, men
jag har sett alldeles ingenting
så att det ej lönar mödan att talas
|6|
om. För det närvarande är jag
kommenderad hit för att göra vakt,
annars står vårt kompagni i
en liten stad Филипово en verst
från Preussiska gränsen, så
att jag nu kan säga att jag
åtminstone sett Preussen, men
gå öfver gränsen vågar man
ej, ty det är strängt förbjudet.
Jag skulle gerna skrifva
mera men jag fryser så förb–tförbannat
att jag ej kan.
Farväl, kära bror helsa alla
kamrater och alla som ännu komma
ihog mig.
Skrif snart till Din vän
Woldemar.
|7|Сувалки d. 26 Oktober/7 Nov.November 1855.
Saknade vän!
Hjertligt tack för ditt bref af den 15de Oktober, som jag erhöll ett par dagar efter min ankomst hit. Du säger der, att Du på Ditt föregående bref af den 25te September till Ново-Александровскь förgäfves väntat på svar; detta smärtar mig bra mycket, ty jag|2| svarte straxt derefter derpå men måhända har brefvet sednare kommit fram. Du ser nu att jag skrifver mycket skralt, så att jag tror Du nästan ej får reda på detta bref, men det kommer sig deraf att mina fingrar äro så styfva, att jag ej vill kunna böja dem. Jag är nemligen på vakt, och sitter i ett rum der det blåser och regnar in, så att man fryser rätt dugtigt, men ”allt är|3| lika blott själen är nöjd” sade Scheide förr i verlden, och så säger jag nu också. Ja, nu är här ett bra tråkigt lif, det måste jag säga. Ingenting har man att göra och tiden går ej till ända, och hvad som är värst af allt att man ej kan få en enda bok, som man skulle kunna läsa med nöje. Men på något sätt lär väl vintern ändå gå till ända, och nästa vår hoppas jag bryta vi väl upp till andra nejder igen.
|4|Att Muncken är Vicekansler känner jag redan i tre månaders tid ännu när ingen i Finland hade aning derom och dessutom såg jag honom i Petersburg när han var der nästan hvarje dag. Att afskedet var gentilt kunde jag väl tänka och att han var mycket smickrad kan jag väl också tänka. Hvad kadet-corpsen beträffar så var väl Muncken ej någon afundsvärd Director, men det smärtar mig ändå bra mycket|5| att Blom har fått hans plats, och ty han är också gammal och skall vara litet lallus också – men tyvärr är corpsen nu en sådan republik att de skulle behöfva någon, som skulle förstå rigtigt att klämma efter dem, isynnerhet som de nu skolkats 4 månader.
Jag skulle väl berätta Dig något om min långa marsch, men jag har sett alldeles ingenting så att det ej lönar mödan att talas|6| om. För det närvarande är jag kommenderad hit för att göra vakt, annars står vårt kompagni i en liten stad Филипово
ry. Filipovo en verst från Preussiska gränsen, så att jag nu kan säga att jag åtminstone sett Preussen, men gå öfver gränsen vågar man ej, ty det är strängt förbjudet.
Jag skulle gerna skrifva mera men jag fryser så förb–tförbannat att jag ej kan.
Farväl, kära bror helsa alla kamrater och alla som ännu komma ihog mig.
Skrif snart till Din vän
Woldemar.
|7|Сувалки
ry. Suwałki d. 26 Oktober/7 Nov.November 1855.