Hjertligt tack för ditt bref af den 15de Oktober, som jag erhöll ett par dagar efter min ankomst hit. Du säger der, att Du på Ditt föregående bref af den 25te September till Ново-Александровскь förgäfves väntat på svar; detta smärtar mig bra mycket, ty jag|2| svarte straxt derefter derpå men måhända har brefvet sednare kommit fram. Du ser nu att jag skrifver mycket skralt, så att jag tror Du nästan ej får reda på detta bref, men det kommer sig deraf att mina fingrar äro så styfva, att jag ej vill kunna böja dem. Jag är nemligen på vakt, och sitter i ett rum der det blåser och regnar in, så att man fryser rätt dugtigt, men ”allt är|3| lika blott själen är nöjd” sade Scheide förr i verlden, och så säger jag nu också. Ja, nu är här ett bra tråkigt lif, det måste jag säga. Ingenting har man att göra och tiden går ej till ända, och hvad som är värst af allt att man ej kan få en enda bok, som man skulle kunna läsa med nöje. Men på något sätt lär väl vintern ändå gå till ända, och nästa vår hoppas jag bryta vi väl upp till andra nejder igen.
|4|
Att Muncken är Vicekansler känner jag redan i tre månaders tid ännu när ingen i Finland hade aning derom och dessutom såg jag honom i Petersburg när han var der nästan hvarje dag. Att afskedet var gentilt kunde jag väl tänka och att han var mycket smickrad kan jag väl också tänka. Hvad kadet-corpsen beträffar så var väl Muncken ej någon afundsvärd Director, men det smärtar mig ändå bra mycket|5| att Blom har fått hans plats, och ty han är också gammal och skall vara litet lallus också – men tyvärr är corpsen nu en sådan republik att de skulle behöfva någon, som skulle förstå rigtigt att klämma efter dem, isynnerhet som de nu skolkats 4 månader.
Jag skulle väl berätta Dig något om min långa marsch, men jag har sett alldeles ingenting så att det ej lönar mödan att talas|6| om. För det närvarande är jag kommenderad hit för att göra vakt, annars står vårt kompagni i en liten stad Филиповоry. Filipovo en verst från Preussiska gränsen, så att jag nu kan säga att jag åtminstone sett Preussen, men gå öfver gränsen vågar man ej, ty det är strängt förbjudet.
Jag skulle gerna skrifva mera men jag fryser så förb–tförbannat att jag ej kan.
Farväl, kära bror helsa alla kamrater och alla som ännu komma ihog mig.
Skrif snart till Din vän
Woldemar.
|7|
Сувалкиry. Suwałki d. 26 Oktober/7 Nov.November 1855.
Saknade vän!
Hjertligt tack för ditt bref af den 15de Oktober, som jag erhöll ett par dagar efter min ankomst hit. Du säger der, att Du på Ditt föregående bref af den 25te September till Ново-Александровскь förgäfves väntat på svar; detta smärtar mig bra mycket, ty jag|2| svarte straxt derefter derpå men måhända har brefvet sednare kommit fram. Du ser nu att jag skrifver mycket skralt, så att jag tror Du nästan ej får reda på detta bref, men det kommer sig deraf att mina fingrar äro så styfva, att jag ej vill kunna böja dem. Jag är nemligen på vakt, och sitter i ett rum der det blåser och regnar in, så att man fryser rätt dugtigt, men ”allt är|3| lika blott själen är nöjd” sade Scheide förr i verlden, och så säger jag nu också. Ja, nu är här ett bra tråkigt lif, det måste jag säga. Ingenting har man att göra och tiden går ej till ända, och hvad som är värst af allt att man ej kan få en enda bok, som man skulle kunna läsa med nöje. Men på något sätt lär väl vintern ändå gå till ända, och nästa vår hoppas jag bryta vi väl upp till andra nejder igen.
|4|Att Muncken är Vicekansler känner jag redan i tre månaders tid ännu när ingen i Finland hade aning derom och dessutom såg jag honom i Petersburg när han var der nästan hvarje dag. Att afskedet var gentilt kunde jag väl tänka och att han var mycket smickrad kan jag väl också tänka. Hvad kadet-corpsen beträffar så var väl Muncken ej någon afundsvärd Director, men det smärtar mig ändå bra mycket|5| att Blom har fått hans plats, och ty han är också gammal och skall vara litet lallus också – men tyvärr är corpsen nu en sådan republik att de skulle behöfva någon, som skulle förstå rigtigt att klämma efter dem, isynnerhet som de nu skolkats 4 månader.
Jag skulle väl berätta Dig något om min långa marsch, men jag har sett alldeles ingenting så att det ej lönar mödan att talas|6| om. För det närvarande är jag kommenderad hit för att göra vakt, annars står vårt kompagni i en liten stad Филипово
ry. Filipovo en verst från Preussiska gränsen, så att jag nu kan säga att jag åtminstone sett Preussen, men gå öfver gränsen vågar man ej, ty det är strängt förbjudet.
Jag skulle gerna skrifva mera men jag fryser så förb–tförbannat att jag ej kan.
Farväl, kära bror helsa alla kamrater och alla som ännu komma ihog mig.
Skrif snart till Din vän
Woldemar.
|7|Сувалки
ry. Suwałki d. 26 Oktober/7 Nov.November 1855.