8.12.1863 LM–Fredrik Idestam
Finsk text
Hamina 8. joulukuuta 1863
Oma vanha ystäväni!
Mustasta sinetistä näet jo, että minua on kohdannut suru... – Kuten tiedät, isäni oli viimeisen puolen vuoden aikana sairastellut ja potenut hypokondriaa. Helsingin-matkansa jälkeen hän oli kuitenkin ollut hieman parempi. Mutta syntymäpäivänäni sain kirjeen, jossa kerrottiin, että hän oli äkillisesti sairastunut voimakkaaseen vilutautiin. Lääkärit olivat kuitenkin sanoneet, ettei se ole vaarallista ja minua pyydettiin nimenomaan, etten olisi levoton enkä tulisi kotiin. Seuraavasta kirjeestä kävi kuitenkin ilmi, ettei se ollutkaan vilustumista. Lauantaina 28. päivä sain taas kirjeen, jossa kerrottiin, että se näyttäisi olevan verenpurkaus keuhkoissa, mutta että tilanne ei edelleenkään ole huolestuttava. Minä tulin kuitenkin jo hyvin levottomaksi, ja myöhään iltapäivällä tulikin pikalähetti tuoden sanoman, että isän tila oli vaarallinen. Kahden tunnin kuluttua olin matkalla. Torsten oli lähtenyt Porvoosta jo yöllä. Aikaisin sunnuntaiaamuna – piinallisen levottoman ja tuskaisen matkan jälkeen – saavuin rakkaaseen kotiini. Se oli liian myöhään! Rakas isäni oli nukkunut pois edellisenä iltana puoli yhdeksän aikaan... Hänen kuolinkamppailunsa oli ollut tuskaton – muutama raskas hengenveto – ja henki oli jättänyt tuon lämpimän sydämen. Torsten oli onneksi saapunut muutama tunti ennen loppua, naisparoille suureksi lohduksi... isäni oli viimeisen vuorokauden ollut tiedoton... hänen fantasioistaan oli tullut esille, kuinka häntä vaivasi hänen asemansa kadettikunnassa. – Mikä kotiintulo se olikaan! En voi ajatella sitä vapisematta. – Sinä tiedät, miten läheinen suhde isällä ja minulla aina oli... siitä voit arvata minun suruni ja kaipaukseni suuruuden... Menin useasti hänen paariensa luo ja näin nuo rakkaat, nyt niin vakavan rauhalliset kasvonpiirteet... Myös minä tunsin silloin usein lohduttavaa rauhaa... Hänhän oli nyt päässyt kaikista niistä vaivoista ja huolista, jotka painoivat hänen jaloa mieltään ja mursivat ennen aikojaan hänen elämänhalunsa ja toivonsa. Hänen elämänsä oli jatkuvaa taistelua epäsuotuisia ulkoisia olosuhteita vastaan. Se taistelu on nyt taisteltu, mitä hän ei itse saanut enää nähdä. – Mutta siksi se koskeekin nyt tätä perhettä niin sydämestä, että hän ei saanut elää aikaa, joka olisi ollut vähemmän täynnä surua ja huolia. Hautaaminen tapahtui 3. joulukuuta. Kaikki kadetit ja melkein koko kaupunki liittyivät kulkueeseen. Kadetit lauloivat haudalla. Joulukuun aurinko loi valjuja säteitään kirkkomaalle. Collan puhui kauniisti ja lämpimästi. Mutta kun multa luotiin tuon ahtaan leposijan päälle, olivat sydämemme särkyä.
Ei kuitenkaan liikaa kuvausta surusta. Sinä annat anteeksi, jos tämä kirje ei ole kovin eläväistä lajia! – Robert saapui vasta pari tuntia hautaamisen jälkeen, hän ei ehtinyt aiemmin. Äidilleni oli kuitenkin siunattu asia saada siinä kaikki lapsensa ympärilleen. Sillä mitä enemmän on yksinään, sitä enemmän on tilaa synkille ajatuksille. Minä olen nyt puuhannut isän paperien ja kokoelmien järjestämisen parissa. Olen löytänyt joukon runoja – niiden joukossa joitain hyvin kauniita. Tämä tarkastelu antaa mahdollisuuden luoda monta katsetta ihmissielun syvyyksiin. ”Hän on rakastanut paljon ja kärsinyt paljon” – se on tulokseni hänen paperiensa tutkimisesta. Kunpa ne tutkailut elämän ankaruudesta, jotka nyt ovat mieltä niin kovin täyttäneet, kantaisivat hedelmää niin että oppisi yhä paremmin ymmärtämään, kuinka paljon pitää nähdä vaivaa sen eteen, että osaisi käyttää päivänsä oikein ennen kuin päivämme tiimalasissa valuvat loppuun. Jos kärsimys on, niin kuin luulen, hyvä koulu elämänviisaudessa, tai käytännöllisessä filosofiassa tai uskonnossa, miten sitä sitten kutsutaankin – niin viime vuosien pitäisi kyllä olla hyödyllisiä...
Äitini ja sisareni muuttavat keväällä Helsinkiin. Minä tulen asumaan luonnollisesti heidän kanssaan. – Isäni ei ole jättänyt mitään kehnoja raha-asioita jälkeensä, vaikka hän jatkuvasti murehti sellaisista. Velat saadaan katettua täysin – ilman että tarvitsee myydä irtaimistoa, ja äitini saa noin 1 000 ruplan eläkkeen.
Minun tenttini luonnollisesti katkesivat enkä nyt voi mennä jatkamaan ennen kuin tammikuun puolivälissä. Niin hauraita ovat ihmisen suunnitelmat! Professorit ovat olleet hyvin kilttejä. Kuraattoriksi tulleelle Lavoniukselle järjestetyssä juhlassa Axel L. ehdotti veljenmaljaa ja hän sekä Rosenborg kehottivat minua ensi tilassa hankkiutumaan dosentiksi, mihin nykyään ei tarvita lisensiaatinarvoa. Koska dosentuurin ohessa voi olla myös vakituisessa virassa, taidan seurata heidän neuvoaan. Gösta Troil, joka nyt on lääninrahastonhoitajana Vaasassa, tosin kertoi minulle, että kun hän tuli Pietarista, niin sekä Armfelt että Stjernvall-Walleen olivat ilmaisseet odottavansa, että minä pääsisin Valtiosihteeristöön ja että he ilahtuisivat saadessaan minut sinne. Mutta tämä uutinen, niin yllättävä ja imarteleva kuin se onkin, ei ainakaan lähiaikoina tule millään tavalla vaikuttamaan minun askeleihini (eikä tätä tietoa myöskään pidä levittää.)
Sinun loma-anomuksesi jätettiin marraskuun lopussa. Vastaus tulee tietenkin olemaan suopea. – Vietämme kaikki joulua Torstenin luona Porvoossa, ja minä menen Helsinkiin muutamaksi päiväksi ennen joulua. Silloin kerron sinulle vastauksesta ja afääreistä muutenkin...
Hyvästi nyt, kunnon ystävä! Sano terveiset Mariallesi, kun kirjoitat hänelle. Kunpa sinulla olisi iloisempi joulu kuin murheellisella ystävälläsi
Leolla
Torsten ja minun koko väkeni lähettää sinulle lämpimiä terveisiä.
Original (transkription)
|1|
FhamnFredrikshamn d. 8 Dec.December 1863.
Min egen gamle vän!
Af det svarta sigillet finner
du redan att jag drabbats af sorg .......
Som du vet, hade min far under det
senare halfåret krasslat och varit hypo-
kondrisk. Efter sin Helsingforsresa hade
han dock funnit sig bättre. Men på min
födelsedag erhöll jag ett bref med underrättelsen
att han plötsligen sjuknat med en häftig
frossattack. Läkarena hade likväl förklarat
det för icke farligt, och man bad mig ut-
tryckligen att icke oroa mig och icke komma
hem. Likaså i det följande brefvet, hvarav
dock framgick att det icke var frossan. Om
lördagen d. 28 Nov.Novembertillagt erhöll jag åter ett bref, deri det skrefs
att det tycktes vara en blodkastning åt lungor-
na, men att tillståndet icke var oroande. Jag
blef likväl redan då mycket orolig. Och längre
|2|
fram på förmiddagen anlände en stafette, som
hemtade underrättelsen att pappas tillstånd var
farligt. Inom 2 timmar var jag på väg. Tor-
sten hade afrest från Borgå redan om natten.
Tidigt om söndag morgonen – efter en resa under
den mest plågsamma oro och ångest – anlände
jag till det kära hemmet ..... Det var för
sent! Qvällen förut kl. ½ 9. hade min dyre
fader afsomnat ....... Hans dödskamp hade
varit utan plågor – några tunga andedrag
– och lifvet hade lemnat detta varma hjerta. –
Torsten hade lyckligtvis anländt några timmar
före slutet, till stor tröst för våra stackars
fruntimmer. ... Min far hade det sista
dygnet varit utan medvetande ...... Ur hans
fantasier hade det framlyst, huru plågad
han redan var af sin ställning vid KadettKåren.
– Hvilken ankomst till hemmet var icke
denna! Jag kan ännu ej tänka derpå utan
en rysning – Du vet hvilket innerligt förhållande
|3|
alltid rådde emellan [...]oläslig/saknad text far och mig – du
kan deraf sluta till djupet af min sorg, min
saknad ..... Ofta gick jag in till hans bår
och såg på de kära, nu så allvarligt fridfulla
anletsdragen .... Äfven jag kände då ofta
en tröstande känsla af frid – – Han har
ju nu sluppit alla dessa bekymmer och veder-
mödor som tyngde på hans ädla själ och
i förtid bröto hans lefnadsmod och hopp. –
Hans lif var ju en ständig kamp mot ogynn-
samma yttre förhållanden. – Denna kamp
är nu utkämpad innan han hunnit öfverlefva
sig sjelf. I sin familj sökte han och fann
lifvets ljusare stunder; – man kan ej tänka
sig en mera kärleksfull fader än han det var.
– Men derföre skär det nu denna familj så
i hjertat att han icke skulle få upplefva en tid
mindre omtöcknad af sorger och bekymmer. änstruket
Thorsdagen d. 3 Dec.December skedde jordfästningen. Alla
kadetter och nästan hela staden slöto sig till
|4|
processionen. Kadetter sjöngo vid grafven. December-
solen kastade sina matta strålar på kyrkogården.
Collan talade vackert och varmt. Men när mullen
kastades öfver det trånga hvilorummet ville våra
hjertan brista ........
Dock jag bör ej skildra det sorgsna för noga.
Du skall dock förlåta om detta bref ej kan
bli af lifvande art! – – Robert anlände
först par timmar efter begrafningen, han hade
ej hunnit förr. Emellertid har det varit en
välsignad sak för min mor att nu hafva alla
sina barn omkring sig. Ty ju mera enslighet,
dess mera spelrum ha de dystra tankarne.
Jag är sysselsatt med att ordna min fars
papper och brefsamlingar. Jag har funnit en
mängd poesier – deribland några utmärkt vackra.
Denna granskning tillåter en att kasta mången
blick i menniskohjertats djup. ”Han har mycket
älskat och mycket lidit” – det är resultatet
af mina forskningar bland hans papper. – Måtte
de betraktelser öfver lifvets allvar, som under
denna tid så mycket sysselsätta ens anda, bära
|5|
frukt, i så måtto, att man mer och mer
lärde sig inse huru mycket man bör bemöda
sig om att väl och rätt använda sina dagar
tills timglaset runnit ut. Om, såsom jag tror,
lidandet är en god skola i lefnadsvishet och
praktisk filosofi eller religion, huru man det
kalla må, – så borde de senaste åren ha varit
nyttiga .... ...
Min mor och mina systrar flytta i vår till
Helsingfors. Jag kommer naturligtvis att bo med
dem. – Min far har icke lemnat dåliga affärer
efter sig, oaktadt han ständigt grubblade öfver
dem. Skulderna kunna till fullo betäckas, utan
försäljning af lösegendomen, och min mor får
omkr.omkring 1 000 rubels pension.
Min examen blef naturligtvis afbruten, och
kan nu ej försiggå förrän medlet af Januari.
Så bräckliga äro ens planer! Professorerne
ha varit mycket aimabla. På en fest för La-
vonius, som afträdt kuratelet, proponerade Axel
L. brorsskål, och han och Rosenborg uppmanade
|6|
mig att med det snaraste docentera, hvartill
numera icke behöfs licentiatgrad. Som man
jemte docentur kan inneha annan ordinarie
tjenst, torde jag äfven komma att följa deras
råd. Gösta Troil, som nu är räntmästare i Wasa,
berättade mig visserligen, då han kom från PburgPetersburg
att både Armfelt och Stj. Wall. yttrat, det de
förmodade att jag skulle komma till St. sekreta
riatetStatssekretariatet och att de vore glada att få mig dit. Men
denna notis, så öfverraskande och smickrande den
än var, torde icke komma att, åtminstone i en
snar framtid, ha någon inverkan på mina
steg. (Icke heller bör detta förhållande bli
bekant.) –
Din permissionsansökan inlemnades i slutet af
Nov.November Svaret blir naturligtvis gynnsamt. – Vi
skola alla juhla hos Torsten i Borgå, och jag
torde bege mig på några dagar till HforsHelsingfors före
juhl. Då skall jag underrätta dig om svaret
samt affärer i öfrigt ...
Farväl nu, hedersvän! Skrif snart. Helsa din
Maria när du skrifver till henne. Måtte du få en
gladare juhl än din bedröfvade vän
Leo M.
Torsten och alla de mina sänder dig varma
helsningar ...
FhamnFredrikshamn d. 8 Dec.December 1863.
Min egen gamle vän!
Af det svarta sigillet finner du redan att jag drabbats af sorg ....... Som du vet, hade min far under det senare halfåret krasslat och varit hypokondrisk. Efter sin Helsingforsresa hade han dock funnit sig bättre. Men på min födelsedag erhöll jag ett bref med underrättelsen att han plötsligen sjuknat med en häftig frossattack. Läkarena hade likväl förklarat det för icke farligt, och man bad mig uttryckligen att icke oroa mig och icke komma hem. Likaså i det följande brefvet, hvarav dock framgick att det icke var frossan. Om lördagen d. 28 Nov.November erhöll jag åter ett bref, deri det skrefs att det tycktes vara en blodkastning åt lungorna, men att tillståndet icke var oroande. Jag blef likväl redan då mycket orolig. Och längre|2| fram på förmiddagen anlände en stafette, som hemtade underrättelsen att pappas tillstånd var farligt. Inom 2 timmar var jag på väg. Torsten hade afrest från Borgå redan om natten. Tidigt om söndag morgonen – efter en resa under den mest plågsamma oro och ångest – anlände jag till det kära hemmet ..... Det var för sent! Qvällen förut kl. ½ 9. hade min dyre fader afsomnat ....... Hans dödskamp hade varit utan plågor – några tunga andedrag – och lifvet hade lemnat detta varma hjerta. – Torsten hade lyckligtvis anländt några timmar före slutet, till stor tröst för våra stackars fruntimmer. ... Min far hade det sista dygnet varit utan medvetande ...... Ur hans fantasier hade det framlyst, huru plågad han redan var af sin ställning vid KadettKåren. – Hvilken ankomst till hemmet var icke denna! Jag kan ännu ej tänka derpå utan en rysning – Du vet hvilket innerligt förhållande|3| alltid rådde emellan far och mig – du kan deraf sluta till djupet af min sorg, min saknad ..... Ofta gick jag in till hans bår och såg på de kära, nu så allvarligt fridfulla anletsdragen .... Äfven jag kände då ofta en tröstande känsla af frid – – Han har ju nu sluppit alla dessa bekymmer och vedermödor som tyngde på hans ädla själ och i förtid bröto hans lefnadsmod och hopp. – Hans lif var ju en ständig kamp mot ogynnsamma yttre förhållanden. – Denna kamp är nu utkämpad innan han hunnit öfverlefva sig sjelf. I sin familj sökte han och fann lifvets ljusare stunder; – man kan ej tänka sig en mera kärleksfull fader än han det var. – Men derföre skär det nu denna familj så i hjertat att han icke skulle få upplefva en tid mindre omtöcknad af sorger och bekymmer.
Thorsdagen d. 3 Dec.December skedde jordfästningen. Alla kadetter och nästan hela staden slöto sig till|4| processionen. Kadetter sjöngo vid grafven. Decembersolen kastade sina matta strålar på kyrkogården. Collan talade vackert och varmt. Men när mullen kastades öfver det trånga hvilorummet ville våra hjertan brista ........
Dock jag bör ej skildra det sorgsna för noga. Du skall dock förlåta om detta bref ej kan bli af lifvande art! – – Robert anlände först par timmar efter begrafningen, han hade ej hunnit förr. Emellertid har det varit en välsignad sak för min mor att nu hafva alla sina barn omkring sig. Ty ju mera enslighet, dess mera spelrum ha de dystra tankarne. Jag är sysselsatt med att ordna min fars papper och brefsamlingar. Jag har funnit en mängd poesier – deribland några utmärkt vackra. Denna granskning tillåter en att kasta mången blick i menniskohjertats djup. ”Han har mycket älskat och mycket lidit” – det är resultatet af mina forskningar bland hans papper. – Måtte de betraktelser öfver lifvets allvar, som under denna tid så mycket sysselsätta ens anda, bära|5| frukt, i så måtto, att man mer och mer lärde sig inse huru mycket man bör bemöda sig om att väl och rätt använda sina dagar tills timglaset runnit ut. Om, såsom jag tror, lidandet är en god skola i lefnadsvishet och praktisk filosofi eller religion, huru man det kalla må, – så borde de senaste åren ha varit nyttiga .... ...
Min mor och mina systrar flytta i vår till Helsingfors. Jag kommer naturligtvis att bo med dem. – Min far har icke lemnat dåliga affärer efter sig, oaktadt han ständigt grubblade öfver dem. Skulderna kunna till fullo betäckas, utan försäljning af lösegendomen, och min mor får omkr.omkring 1 000 rubels pension.
Min examen blef naturligtvis afbruten, och kan nu ej försiggå förrän medlet af Januari. Så bräckliga äro ens planer! Professorerne ha varit mycket aimabla. På en fest för Lavonius, som afträdt kuratelet, proponerade Axel L. brorsskål, och han och Rosenborg uppmanade|6| mig att med det snaraste docentera, hvartill numera icke behöfs licentiatgrad. Som man jemte docentur kan inneha annan ordinarie tjenst, torde jag äfven komma att följa deras råd. Gösta Troil, som nu är räntmästare i Wasa, berättade mig visserligen, då han kom från PburgPetersburg att både Armfelt och Stj. Wall. yttrat, det de förmodade att jag skulle komma till St. sekreta riatetStatssekretariatet och att de vore glada att få mig dit. Men denna notis, så öfverraskande och smickrande den än var, torde icke komma att, åtminstone i en snar framtid, ha någon inverkan på mina steg. (Icke heller bör detta förhållande bli bekant.) –
Din permissionsansökan inlemnades i slutet af Nov.November Svaret blir naturligtvis gynnsamt. – Vi skola alla juhla hos Torsten i Borgå, och jag torde bege mig på några dagar till HforsHelsingfors före juhl. Då skall jag underrätta dig om svaret samt affärer i öfrigt ...
Farväl nu, hedersvän! Skrif snart. Helsa din Maria när du skrifver till henne. Måtte du få en gladare juhl än din bedröfvade vän
Leo M.
Torsten och alla de mina sänder dig varma helsningar ...