31.7.1860 Lilly Steven-Steinheil–LM
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
Den 31ten Juli.
Theurer Freund!
Am Montag erhielt ich Ihren Brief,
deßen Beantwortung Sie wohl diesmal
mit besonderer Ungeduld erwartet; es
wäre auch sofort geschehen, wenn ich
nicht durch fortwährenden Besuch daran ver-
hindert worden; wer bei uns gewesen,
und wie diese Zeit überhaupt vergangen,
erfahren Sie später, denn Dasjenige, welches
Sie am wesentlichsten intereßirt, erfor-
dert viel Raum. Ich gestehe, daß ich es
aufrichtig bedaure Ihnen eine Mitthei-
lung gemacht zu haben, die Sie, in dem
Grade erschüttert (da Sie es mit einem
Donnerwetter verglichen) und wäre es
klüger gewesen, wenn ich es bis zum
mündlichen aufgeschoben, doch, es ist
nun einmal geschehen, und will ich Ih-
rem Wunsche willfahren, nicht, weil
Sie es fordern, wohl aber deswegen,
weil ich überzeugt bin, Ihnen wircklich, damit
einen FreundschaftsDienst zu erweisen.
Zur Sache also: Als ich vor einiger Zeit in
Pickrucki war, traf ich Lilli Wahl; ich
fragte sie unter andern, wer ihre beste Freundin
wäre? worauf sie mir antwortete: Julie wäre
mir die Liebste, wenn sie nicht Fehler hätte
die mir sehr mißfallen. Sie nannte mir
nicht Dieselben, auch fragte ich sie nicht
darum, dabei blieb es, doch hatten diese
Worte mein Mißtraun erweckt und füg-
te es der Zufall daß ich darüber bald aufge-
klärt werden sollte. Bald darauf war ich
bei Ahrenbergs, man sprach von der jun-
gen Braut, von ihr kam die Rede
auf ihre BrautsJungfern; ich wunderte
mich woher M: zu der Freundschaft mit
J: gekommen? Ja, sagte A: Elfström, es ist
sonderbar, welch eine Gewalt sie über ihre
Kameradinnen hat, obgleich sie Fehler hat
über denen sie von ihren Freundinnen oft heß-
tige Vorwürfe zu hören bekommen hat,
denn sie ist: herrschsüchtig, hochmüthig und
sehr gefallsüchtig. Ich hätte auf Adele ihre
Worte keinen Gewicht gelegt denn sie
ist eine boshafte alte Jungfer, doch
Madame Ah: ihre Urtheil war nicht milder,
und lautete so: J: gefiel mir sehr im Anfange
doch nachdem siestruket ich mich selbst überzeugt, wie
|3|
herzlos sie ist, so hat sie allen Credit bei
mir verlohren. Ich fragte worin sie dieses
bewiesen? und bekam die Antwort ”Sie kannten
wohl Pohlman, der als Gymnastick Lehrer
hier angestellt war; als einen braven und
gebildeten Mann gewannen wir ihn
sehr lieb, und war er bei uns täglicher
Gast. Julie, die ihm sehr gefiel, schien sich
auch für ihn zu intereßiren, und bewies
es dadurch daß sie beitillagt Lilli sich erkundigte
um welche Zeit er bei uns wäre, wonach sie
nie versäumte zur selben Stunde sich bei uns
einzufinden, dieses gefiel uns wohl nicht,
doch glaubten wir daß das Ganze sich mit
einer Parthie endigen würde, daßstruket das
lebhafte Intereße gegenseitig zu sein
schien; nachdem sie seine Leidenschaft,
durch rendez-vous, Blicke, und Dergleichen
Künste – begünstigt, und in ihm die Hoffnung
ihres Besitzes erweckt – zog sie sich zurück,
und der arme Mensch war gezwungen
seinen Dienst aufzugeben um ihrer Nähe
zu entfliehen; und seine entschwundene
Ruhe wiederzuerlangen, ist ihm noch nicht geglückt.
Deshalb hat sie alle Achtung bei mir verlohren
um so mehr, da ich gesehen daß sie dasselbe
Spiel mit Mechelin getrieben wo ihr doch die Freun-
|4|
dinnen darüber die ernstesten Vorstellun-
gen gemacht!” M: A: fügte noch hinzu ”Sie wer-
den es wohl noch genauer wißen als wir,
wie sie Mechelin behandelt hat, und es wun-
dert mich beinahe daß sie mit so viel Ruhe
von ihr sprechen können da sie doch so
befreundet mit ihm sind?” Ich antwortete
aber ”ganz einfach daher, weil es meinet-
wißens gar nicht so weit mit ihnen
gegangen, und weiß ich auch daß Meche-
lin jetzt munter und vergnügt war
als er uns besuchte, und auch das Zu-
sammentreffen mit ihr, schien keinen
unangenehmen Eindruck hinterlaßen zu haben
daher seh ich das Ganze als eine ein-
fache Kuhrmacherei an, die im Fluge ent-
standen, einige Zeit bestanden und nun
auch hoffentlich überstanden ist.”
No, No, sagte Adele Du nimmst es leichter
als es gewesen, wir kennen wohl auch davon
etwas – und ich möchte ihm nur rathen
sich in Kexholm zu hüten, denn die Sire-
ne wird wohl da aufs neue ihre Netze ausstellen.
Dieses waren die harten Beschuldigungen, die mich
empörten, und die ich leider als wahr anerkennen
mußte und die mich die Dummheit begehen
ließen Ihnen es brühwarm wiederzugeben
|5|
welches Ihnen doch manche bittere Stunde
verursacht haben muß besonders da Sie
niemanden sich mittheilen konnten;
dieses sah ich aber leider zu spät ein,
drum verzeihen Sie mir, daß ich Sie
betrübte, ich wollte Sie warnen, glaubte
Ihnen damit einen Dienst zu erwei-
sen, fing es aber dumm an leider nicht
zum ersten mal, doch, daß ist nun ein
mal geschehen, und ich will hoffen, daß
ich damit mehr Gutes als Schlechtes gethan.
Den 3ten August. Nachmittag
Ich habe mein Gewißen so eben mit
einer Lüge belastet, und zwar Ihret-
wegen, denn die Generalin Volgenski
die seid gestern bei uns, fuhr eben
zu Lados, und ich stellte mich kranck
um diesen Brief beendigen zu können,
dennstruket ich morgen abschicken wollte,
denn ich weiß, daß Sie ihn mit Unge-
duld erwartet. Abends.tillagt Es scheint vom
Schicksaal bestimmt zu sein daß
dieser Brief am Sonnabend nicht
abgeschickt werden soll, denn kaum
hatt ich ein paar Zeilen geschrieben,
so erschien meine Schwiegermutter, um
Maiko zu ihrem NahmensTage zu gratuliren.
|6|
So eben fuhr meine Schwiegermutter
weg, die Uhr ist wohl 9, doch will
ich noch schreiben bis die Andern kommen.
Ich habe mich noch gar nicht für Ihren
Brief bedanckt, über deßen Inhalt Sie
sich ganz umsonst geärgert, denn ein
Brief, der beim Lesenden, ein ern-
stes Nachdencken erweckt, kann
nichts weniger als langweilig genannt
werden. Ihre reflexionen waren sehr
sinnreich, und stimm ich Ihnen voll-
kommen darin bei, jedoch ward mir
eins nicht klahr, auf wen bezog
sich die Disharmonie? doch nicht
auf uns, denn meines wißens
ist zwischen uns bis jetzt Gottlob
noch keine solche entstanden, und wä-
re ich untröstlich wenn ich jetztstruket
dazu die Veranlaßung gebe!
Den 4ten
Jetzt ist es also wieder bei Ihnen
ganz still geworden, vielleicht auch
traurig bisweilen! ach! warum
sollen die Sorgen gerade die
edlen – braven – Menschen am meis-
ten heimsuchen. Es ist doch gut daß
Sie gerade jetzt bei Ihren Eltern sind
|7|
denn Sie verstehen es den Trübsinn
zu verscheuchen und die Gedancken
von sorgenvollen Gegenständen abzulen-
cken, daher hab ich auch nicht mehr
das Herz – meine Bitte um Ihren
Besuch – zu wiederholen, sondern
überlaße es Ihrem eigenen Gut-
Düncken, sollte aber Mstruket augenblicklicher
Mangel am Besten der Grund sein
daß Sie nicht kommen, und Sie
die Ihrigen darum nicht ansprechen
wollen, so wißen Sie ja daß ich
jetzt so reich bin um Ihnen mit die-
ser Kleinigkeit aushelfen zu können,
denn ich hoffe doch, daß Sie nicht
zu stolz sind auf einige Zeit mein
Schuldner zu bleiben da ich ja nicht
gescheut der Ihrige zu sein. Von
Nicolay können Sie jetzt schwerlich
einen Brief erwarten denn er muß
jetzt wieder oft ausfahren und ist
er zu Hause so ist er den ganzen
Tag auf den Arbeiten, daß er sich aber
über Ihren Besuch freuen würde weiß ich
denn er hat sich einige Mal darüber
geäußert, nur würde ich Sie bitten ihm
|8|
nächstens auch zu schreiben und meinen
Brief in den Seinigen einzulegen wie
Sie es bisweilen gethan denn neulich
schien er sich zu ärgern als ich ihm
nur theilweise den Brief vorlas. Er
ist überhaupt sehr verdrießlich gewesen
weil das Wetter so ungünstig isttillagt, woher
ein Theil des sehr reichlichen Heus bis
jetzt noch ungeborgen geblieben, daher
hab ich denn so viel als möglich
das Alleinesein vermieden um seinen
Launen zu entgehen und bin ent-
weder selbst ausgefahren oder hab
ich auch Gäste zu mir gebeten, unter
diesen gehört: Madame Palmroth die
bei mir einen ganzen Tag zubrachte
und seid Freitag die Generalin Volgens-
ki mit ihren beiden Kindern, die erst
diese Woche unsere Einladung an-
nehmen konnte. Heute morgen fuhr sie
weg und waren diese Tage recht
angenehm für mich, denn dannstruket
die Tochter ein hübsches junges
Mädchen spielte und sang den ganzen
Tag und war es ein Vergnügen ihr zu-
zuhören da sie eine schöne Stimme hat
und mit vieler Fertigkeit als Geschmack spielte.
Und nun will ich so gut es geth
unsere Imatra Reise Ihnen beschreiben.
Wir fuhren nicht in der aimablen
Gesellschaft von Doctor Steven denn
er nahm den kürzesten Weg, wir
fuhren aber über St Andrei denn N:
wollte mir diese Gegend zeigen;
um nicht en deux zu reisen so bere-
dete ich Nicolay Katasvårtytt und Pocku
mitzunehmen, und so geschah es denn,
ich mit den Knaben saßen in der
Kalesche, Nicolay mit dem PostKerl
auf dem Kuttillagtschtstruketbock. Die furchtbahre
Hitze und die kahlen Gegenden die
man anfänglich durfährt, ließen ein
nicht eben die Annehmlichkeit solch
einer Reise empfinden bis wir nach
dem St Andrei Pastorat ankamen, wo
wir uns wegen Pferde etwas auf-
halten mußten, unterdeßen ging
ich bis zum Pastorate spatzieren,
bewunderte die schöne Lage und genoß
vom Schatten, so fuhr man denn
weiter bis nach dertillagt Peterskirche wo es bei
der AbendBeleuchtung so wunderschön
war, daß ich mich gar nicht davon hätte
trennen wollen und es bedauerte Nieman-
|10|
den zu haben, dem ich mein Ent-
zücken hätte mittheilen können.
Um zehn Uhr Abends langten wir end-
lich in Pelkola, dem Ziel unserer
Reise an wo wir sehr herzlich empfangen
wurden. Ich weiß nicht ob Ihnen diese
Stelle bekannt ist, ich fand sie paradie-
sisch schön, besonders wo W: Steven,
der Bruder vom Doctor, sich angebaut,
das Haus von außen hübsch, von innen
aber ganz comme il faut, eingeriechtet,
liegt auf einer Anhöhe; im Thale
ist ein schöner Parck, und das Ganze
umgiebt die Vausee die hier mehrere
Buchten bildet, hin und wieder sieth
man kleine belaubte Inseln zwischen
denen sowohl Sturzfälle als kleine
Ströme sich gebildet, dazu kommt noch
das gewaltige Rauschen das Imatra, und
ein so heftiges Gewitter wie ich es
noch nie erlebt, erhöhte noch mehr
den Eindrucktillagt und trug dazu bei mich vollends
zu bezaubern; nur mit Bedauern
trennte ich mich davon, und hab ich
nur eine Entschädigung in meiner Fanta-
sie, die mir diese reizende Gegend in noch
|11|
reizenderern Farben vorspiegelt.–.
Am Sonntag Morgen machten wir noch
eine Ausfahrt nach dem Imatra der
nur fünv Verste entfernt ist. Den fand
ich auch so schön, daß ich ihn jedes Jahr
mit Vergnügen wiedersehen möchte.
Am Monntag früh begaben wir uns wie-
der auf den Weg, doch wieder nicht
zusammen, denn Stevens nahmen
den Weg über Imatra, indem er seiner
Krancken wegen so sehr eilte, wir fuh-
ren aber den Kanalweg, der mir ganz
ausnehmend gefiel, den selten sieth
man so liebliche Gegenden, auch ist
diese großartige Arbeit wircklich zu
bewundern. Aus dieser mangelntillagtden
Beschreibung, können Sie nun sehen, daß
ich mit meiner Reise sehr zufrieden
bin und hat sie mich sowohl erheitert
als auch mich aus meinen oft schwer-
müthigen Gedancken aufgerüttelt.
Seitdem sind wir auch nicht oft zu Hause
gewesen, zwei mal in Saarela wo meine
Schwiegermutter an den Folgen des kalten
Fiebers recht heftig erkranckte, so daß Ste-
ven sogar von ihr zu Rathe gezogen wurde.
Es ist aber das Sprichwort ”Unkraut vergeth nicht”
|12|
ganz wahr, denn nun ist sie wieder
gesund und im Stande einen nach Kräften
zu ärgern, diesem ist wohl Eneberg
am öftersten ausgesetzt, dem sie den
Jungen immer entführt, denn bald schickt
sie ihn hierhin, bald dorthin, und der arme
Pockus nimmt leider täglich Unarten
zu, so daß sogar meine Schwiegerin
es ihr vorgestellt, welches ihr aber sehr
übel genommen wurde; dieses macht
mir ernste Sorgen, und wir sind mit
Eneberg übereingekommen, Nicolay dazu
zu bewegen, daß er der Mutter vor-
stellt, wie nothwendig es für den Kna-
ben wäre, schon im Winter uns Liceum
zu kommen, er hat es auch verspro-
chen doch ich wag es nicht zu hoffen bevor
ich es nicht erleb, geth sie nicht darauf
ein, so will ich alles dran setzen, um
ihn zurück nach Karhusuo zu nehmen,
denn es thut mir in der Seele wehe,
wenn ich sehe wie mein Kind alle Liebe
zu den Eltern verlohren, und nur
durch handgreifliche Zurechtweisungen
der Gehorsam erlangt werden kann,
drum lieber weittillagt weg als ihn in einem Hause
laßen wo er es es erlernt, den kindlichen
Gehorsam und die Liebe zu den Eltern aus den Augen zu
setzen.
Als ich am Donnerstag in der Stadt war
erfuhr ich daß meine kleine Tauftochter bei Meche-
lins sehr schwer an der Ruhr erkranckt wäre; Gott
erhalte ihnen das liebe Kind, daß wäre den armen
Eltern ein schwerer Schlag wenn sie es verlöhren
denn sie sind ja so zärtliche Eltern. Tolls
die ich besuchte erleben auch nur Sorgen
denn nun leidet Aline wieder sehr an ihrer Seite,
und ist so abgefallen daß sie ganz erbärmlich
aussieth die Mutter meinte daß sie sie
wahrscheinlich wird nach Helsingfors schicken
müßen, denn Gesundheit meinte sie, ist doch das
Theuerste und dafür kann man schon etwas opfern.
In der Stadt ist die Sterblichkeit unter
den Kindern sehr großtillagt daher hab ich es auch gar
gewagt meine Maiko mitzunehmen, sie
ist auch Gottlob gesund und fix, und wird so wild
daß man sie nicht einen Augenblick aus den Augen
laßen kann. Von Maiko viele Küße übergebend
grüßt Sie herzlich Ihre treu ergebene L.... S...
Gespielt hab ich wenig, gelesen noch weniger
indem Besuche, machen, als, empfangen, mich davon
abgehalten. ”Die Thräne” erkannte ich sogleich doch
wo sind Sie zu der französischen Übersetzung gekommen?
Ich dancke Ihnen daß Sie es mir zugeschickt denn
noch vor kurzem bedauerte ich es nicht ab-
geschrieben zu haben. Ich wünsche u fordere
daß Sie den ersten Bogen verbrennen.
Viele herzliche Grüße allen den Ihrigen. –
Den 31 juli.
Dyre vän!
I måndags mottog jag Ert brev. Denna gång har Ni väl särskilt otåligt väntat på dess besvarande; detta skulle också ha skett genast om jag inte skulle ha hindrats av ständiga besök; vem som har varit hos oss och hur tiden har förflutit överlag kommer Ni att få höra senare då det som intresserar Er mest kräver mycket rum. Jag erkänner att jag uppriktigt ångrar att jag sände Er ett meddelande som till den grad uppskakade Er (eftersom Ni jämförde det med ett åskväder). Det hade varit klokare att skjuta upp det till det muntliga samtalet. Men det har hänt nu och jag vill uppfylla Er önskan. Inte för att Ni kräver det, men däremot för att jag verkligen är övertygad om att jag gör Er en vänskapstjänst därmed.
Till saken alltså: När jag var i Pikiruukki för en tid sedan mötte jag Lilli Wahl. Jag frågade henne bland annat vem som är henne bästa väninna? Därpå svarade hon: Julie vore mig mest kär om hon inte skulle ha fel som jag ogillar mycket. Hon nämnde inte dessa fel och jag frågade inte heller. Det stannade där men hennes ord hade väckt min misstro och slumpen gjorde att jag snart skulle upplysas därom. Kort därpå var jag hos Ahrenbergs. Man pratade om den unga bruden och så kom man in på hennes brudtärnor; jag undrade hur M. blev vän med Julie? Ja, sade A. Elfström, det är konstigt vilken makt hon har över sina väninnor fastän hon har fel, och hon måste ofta motta häftiga förebråelser av sina väninnor för att hon är: härsklysten, högfärdig och mycket behagsjuk. Jag skulle inte ha fäst någon vikt vid Adeles ord eftersom hon är en elak gammal mamsell. Men madam Ahrenbergs dom var inte mildare och lät så här: i början tyckte jag mycket om Julie men efter att jag själv har övertygat mig om hur hjärtlös hon är, har hon förlorat all kredit hos mig. Jag frågade hur hon visade det? Och fick svaret: ”Ni kände väl Pohlman som var anställd som gymnastiklärare här. Han var en snäll och bildad man och vi fattade vänskap för honom och han var vår dagliga gäst. Julie, som han tyckte mycket om, verkade också vara intresserad av honom och hon visade det genom att ta reda på hos Lilli vilken tid han brukar komma till oss. Därefter underlät hon inte att samtidigt infinna sig hos oss. Detta tyckte vi nog inte om men vi trodde att det hela skulle sluta med ett parti, då det livliga intresse verkade ömsesidigt. Efter att hon hade stegrat hans passion genom rendezvouser, blickar, och likadana konster – och därmed ingjutit förhoppningar i honom att han skulle äga henne – drog hon sig tillbaka, och den stackars människan var tvungen att säga upp sin tjänst för att fly hennes närhet; och han har inte ännu lyckats få tillbaka sitt försvunna lugn. Därför har hon förlorat all min aktning. Ännu mer när jag såg att hon drev samma spel med Mechelin fastän väninnorna gjorde henne de allvarligaste förebråelserna!” M. A. tillade ännu: ”Ni vet nog bättre än vi hur hon har behandlat Mechelin och det förvånar mig nästan att Ni kan prata så lugnt om henne då Ni är god vän med honom?” Men jag svarade ”helt enkelt eftersom det, mig veterligen, aldrig har gått så långt med dem. Och jag vet också att Mechelin var munter och nöjd när han hälsade på oss, och också mötet med henne verkade inte göra något oangenämt intryck. Därför ser jag det hela som ett enkelt kurmakeri som uppkom i flygande fart, varade en tid, och förhoppningsvis är överståndet nu.”
Nå nå, sade Adele. Du tar saken lättare än det varit. Vi vet väl också lite om det – och jag vill bara råda honom att akta sig i Kexholm då sirenen kommer att lägga ut sina nät där på nytt. Det var de hårda beskyllningarna som upprörde mig men som jag tyvärr måste erkänna vara sanna, och som gjorde att jag begick dumheten att som en färsk nyhet återberätta dem för Er. Detta måste dock ha vållat Er en och annan bitter stund. Särskilt då Ni inte kunde meddela Er med någon. Men det insåg jag för sent. Därför ber jag Er förlåta mig att jag har bedrövat Er. Jag ville varna Er och jag trodde att jag skulle göra Er en tjänst. Men det var en dum början, tyvärr inte för första gången. Men det har skett nu och jag vill hoppas att jag gjort mer gott än ont.
Den 3 augusti. På eftermiddagen.
Jag har just belastat mitt samvete med en lögn, nämligen för Er skull. Generalskan Volgenski, som har varit hos sedan igår, har just åkt till Lados och jag låtsades vara sjuk för att kunna avsluta detta brev som jag tänker skicka imorgon då jag vet att Ni otåligt väntar på det. På kvällen. Det verkar vara bestämt av ödet att detta brev inte skall skickas på lördag. Jag hade just skrivit några rader då kom min svärmor för att gratulera Maiko till hennes namnsdag. Min svärmor for nyss och klockan är väl 9. Jag vill ändå skriva tills de andra kommer. Jag har inte ännu tackat för Ert brev. Helt i onödan har Ni stört er på brevets innehåll då ett brev som ger anledning till en allvarlig begrundan när man läser det på inget sätt kan kallas tråkigt. Era reflexioner var mycket sinnrika och jag håller helt med Er, men en sak var oklar, nämligen vem disharmonin syftade på? Väl inte på oss. Mig veterligen har det gudskelov inte uppstått en sådan mellan oss och jag vore otröstlig om jag någon gång skulle ge anledning till det!
Den 4.
Nu har det alltså blivit helt tyst hos Er igen, ibland kanske sorgligt också! Ack, varför skall sorgerna hemsöka just de ädla – snälla – människorna mest. Men det är bra att Ni är hos Era föräldrar just nu. De förstår sig på att skingra svårmodet och att avleda tankarna från sorgfyllda föremål. Därför har jag inte hjärta längre att upprepa min önskan om Ert besök, utan jag överlämnar det åt Ert gottfinnande. Men om orsaken till att Ni inte kommer är den tillfälliga bristen på det bästa, och om det är så att Ni inte vill föra det på tal med Era nära och kära, så vet Ni ju att jag nu är så rik att jag kan hjälpa Er med denna småsak. Jag vill dock hoppas att Ni inte är för stolt för att förbli min gäldenär en tid framöver, då jag ju inte var rädd för att bli Er gäldenär. Brev från Nikolai kan Ni knappast förvänta Er nu. Nuförtiden är det igen så att han ofta måste åka bort och om han är hemma så ser han till arbetet hela dagen. Men jag vet att han skulle glädja sig åt Ert besök. Några gånger har han nämligen sagt något därom. Jag skulle bara vilja be Er att också skriva till honom snart igen. Och lägg mitt brev i hans, vilket Ni ibland har gjort, då han nyligen verkade störa sig på att jag bara läste upp delar av brevet. Han har överlag varit på mycket dåligt humör eftersom vädret är så ogynnsamt. Därför har en del av det mycket rikliga höet ännu inte blivit bärgat. Och därför har jag så mycket som möjligt undvikit att vara ensam med honom, för att slippa hans nycker och jag har antingen själv farit bort eller bjudit in gäster, bland andra: madam Palmroth som tillbringade hela dagen hos mig, och sedan i fredags generalskan Volgenski och hennes två barn som först denna vecka kunde anta vår inbjudning. I morse åkte hon iväg och dessa dagar var rätt angenäma för mig. Hennes dotter, en vacker ung flicka, spelade och sjöng hela dagen och det var ett nöje att lyssna på henne då hon har en vacker röst och dessutom spelade hon med mycket färdighet och smak.
Och nu vill jag beskriva vår resa till Imatra så bra som möjligt för Er. Vi åkte inte i ämabelt sällskap av doktor Steven då han tog den kortaste vägen. Vi åkte via S:t Andree eftersom Nikolai ville visa mig trakten där omkring. För att inte behöva resa på tu man handfr övertalade jag Nikolai att ta med Katasvårtytt och Pockus, och så blev det. Jag och pojkarna satt i kaleschen, Nikolai tillsammans med postkarlen på kuskbocken. Den fruktansvärda hettan och den karga trakten som man far igenom i början gjorde att man inte riktigt kunde känna trevligheten med en sådan resa, tills vi kom till pastoratet i S:t Andree där vi måste uppehålla oss en tid på grund av hästarna. Under tiden promenerade jag till prästgården, beundrade det vackra läget och njöt av skuggan. Sedan åkte vi vidare till Peterskyrkan där det var underbart vackert i kvällsbelysningen och jag ville nästan inte skiljas från det. Jag var ledsen över att jag inte hade någon som jag kunde meddela min förtjusning åt. Klockan tio på kvällen anlände vi äntligen till Pelkola, vårt resmål, och vi blev hjärtligt mottagna. Jag vet inte om Ni känner till det här stället. Jag tyckte att det var paradisiskt vackert, framför allt stället där W. Steven, brodern till läkaren, byggt sitt hus. Utifrån är huset vackert, men inne är det helt comme-il-faut inrett och det ligger på en kulle. I dalen finns en vacker park och det hela omgiver Vuoksen som bildar här flera bukter. Här och där ser man små lummiga öar och mellan öarna har både forsar och små strömmar bildats. Och till detta kommer Imatras mäktiga brus. Jag har aldrig upplevt en så häftig åska. Allt detta ökade intrycket ännu mer och det bidrog till att förtrolla mig fullständigt. Bara med ledsnad skilde jag mig från detta. Jag kompenseras bara av min fantasi som visar mig denna förtjusande trakt i ännu mer förtjusande färger. –
På söndagen gjorde vi en utfärd till Imatraforsen som bara ligger fem verst därifrån. Jag tyckte att den också var vacker, så vacker att jag med nöje skulle vilja återse den varje år. Tidigt på måndagen gav vi oss iväg igen, denna gång inte heller tillsammans, då Stevens tog vägen via Imatra. Det var på grund av sina sjuka patienter han skyndade så mycket. Vi for kanalvägen och den gillade jag utomordentligt bra. Det är sällan man ser så ljuvliga områden, och dessutom måste man verkligen beundra detta storartade arbete. Av denna bristfälliga beskrivning kan Ni se att jag är mycket nöjd med resan och den har upplivat mig och har också uppskakat mina tankar som ofta är svårmodiga. Sedan dess har vi inte varit hemma så ofta. Två gånger var vi i Saarela där min svärmor häftigt insjuknat till följd av kallfebern och det blev så att hon till och med frågade Steven om råd. Men ordspråket ”Unkraut vergeht nicht” – ”Ont krut förgås inte så lätt” är helt sant och nu är hon frisk igen och redo att reta en med all kraft. Eneberg är väl mest utsatt för det här. Hon tar alltid pojken ifrån honom och skickar honom ibland hit, ibland dit och för var dag lär den arma Pockus sig fler ovanor. Även min svägerska har gjort henne förebråelser, men detta togs illa upp. Allt detta oroar mig och tillsammans med Eneberg har vi kommit överens om att få Nikolai till att göra sin mor det förslaget att pojken skickas till lyceet redan på vintern då det är nödvändigt för honom, vilket han också lovade. Men jag vågar inte hoppas innan jag inte har sett det. Om hon inte går med på det så vill jag göra allt för att ta tillbaka honom till Karhusuo. Det gör ont i själen att se att barnet har förlorat all kärlek till föräldrarna och att man bara med handgripliga tillrättavisningar lydes och hörsammas. Därför hellre långt borta än att låta honom vara kvar i ett hus där han lär sig att åsidosätta den barnsliga lydnaden mot och kärleken till föräldrarna.
När jag var i staden i torsdags fick jag veta att min lilla fadderdotter, som finns hos Mechelins, hade insjuknat mycket häftigt i rödsot. Måtte Gud bevara dem från att förlora det kära barnet. Det vore ett hårt slag för de arma föräldrarna om de skulle förlora henne. De är ju så kärleksfulla föräldrar. Tolls, som jag hälsade på, har också bara sorger. Aline har ont i ena sidan igen och hon är så avmagrad att hon ser hemsk ut. Modern tyckte att hon förmodligen måste skicka henne till Helsingfors. Hon tyckte att det ändå är så att hälsan är det dyraste och för den kan man nog offra något. Barndödligheten i staden är mycket hög och därför vågade jag inte ta med min Maiko. Hon är gudskelov frisk och rask, och hon är så vild att man inte för ett ögonblick kan släppa henne ur sikte. Jag överlämnar många kyssar från Maiko.
Ni hälsas hjärtligt av Er troget tillgivna L. S.
Jag har bara spelat lite och läst ännu mindre då jag hindrats av besök som gjordes och mottogs. ”Die Thräne”
ty. tåren kände jag genast igen men hur har Ni fått tag i den franska översättningen? Jag tackar Er för att Ni skickat den till mig då jag för inte alltför länge sedan ångrade att jag inte hade skrivit av den. Jag önskar och kräver att Ni uppbränner det första arket.
Många hjärtliga hälsningar till Era nära och kära. –