5.8.1865 LM–Alexandra Mechelin
Finsk text
5. elokuuta 1865
Kuvaelma
| Terveys | ⎫ | |
| Työ | ⎬ | henkiä |
| Musiikki | ⎬ | |
| Ilo | ⎭ |
Ääni syksyn ajoilta:
Henget, onpa hauskaa, että saavuitte
juhlistamaan päivää, kuten näyttää!
Saamme ottaa vastaan hyvät neuvonne,
joten suuri onni talon täyttää.
Kokenut oon monet vaiheet elämän,
ollut uhri monen pahan viillon,
nähnyt monen onneansa etsivän,
mutta löytävän vain pintakiillon.
Turha häikäistyä pinnan loistosta;
vain, kun hyvät henget hymyilevät,
tiellänsä voi elätellä toivoa,
silloin koittaa rauha, kukkii kevät.
Ja kun terveys on teräkunnossa,
tehdä voi myös tärkeintä, siis työtä.
Silloin ilo paisuu voiman tunnossa,
säveltenkin kanssa onni myötä.
Mielikuvitus ja villit unelmat
nuoruudessa innostavat meitä,
vahvat veret suonissamme virtaavat,
emme itke tuskan kyyneleitä.
Toisinaanhan päättymistä nuoruuden
pelkäävät kai kaikki kevään lapset –
sitä, että varjoon iän pilvien
kukka kuihtuu, harmaantuvat hapset.
Hullua on kauhistella vuosia;
autuas on nuoruus kyllä, mutta
vanhuuttakin sietää aina suosia,
se näet antaa meille viisautta.
Iäkkäänä näkee seikat selvemmin,
puoltaa hyvää lujemmin kuin ennen,
heittäytyyhän tehtäväänsä kuitenkin
kevään huumassa vain ohimennen.
Kaikki kauniit piirteet jalon nuoruuden
parhaimmillaan vanhuuteenkin kantaa,
etenkin kun itse vielä muistaa sen,
että hyvää täytyy muille antaa.
Siispä älä pelkää, vaikka vanhenet,
ja kun lähestyvät syksyn päivät.
Mitään onnestasi poista et;
hyvät henget sydämeesi jäivät.
Terveytesi ruusut raikkaat kukkikoot
koko elämäsi ajan, mutta
kun vain henkisesti kyllin terve oot,
kestät vaikka ruumiin sairautta.
Osaat kyllä kotitöitä arvostaa,
siinä viihtyy, löytää aina uutta.
Huoli haihtuu, ajan kulumaankin saa,
suuri ilo seuraa ahkeruutta.
Kuinka usein kunnon ilo puuttuukaan
asunnoista pienten ihmisparkain!
Kunpa kukkaset sen sulle tuoksuaan
soisi kun jo ilta saapuu varkain.
Jos joskus ilomieli pyrkii karkaamaan,
anna laulun raikua, sen valta
ei näet siedä pelokkuutta ollenkaan;
musiikki on viesti Jumalalta.
Nämä henget, sulle tutut tietenkin,
sirottelee kukat polullesi
lujan ikiystävyyden aatoksin,
laulaa ylistystä juhliesi!
Original (transkription)
|1|
Den 5 Augusti 1865.
Tableau.
| Helsan, | ⎫ | |
| Arbetet, | ⎬ | genier. |
| Musiken, | ⎬ | |
| Glädjen. | ⎭ |
En stämma ifrån höstens dagar:
Hur glad jag är att er tillsammans skåda,
I goda genier, på denna dag!
Jag anar attstruket sertillagt I viljenstruket kommit för atttillagt här bebåda
Enstruket Hurtillagt lefnadslycka byggdstruket byggstillagt på säker lag.
Den varit lång och skiftesrik, min bana,
Af ödets vexlingar jag pröfvats nog.
Jag sett hur’ många efter lyckan spana
En ytlig lycka som dem snart bedrog.
Att nå dess bländverk man förgäfves önskar,
Ty blott för den, som vandrar fram sin stråt
I skydd af goda andar, friden grönskar
Och frid och sällhet följa honom åt.
Den som af helsan icke öfvergifves,
Han har ock lifvets kärna, arbete,
Den sanna glädjen då hos honom trifvas
Och skall vid toners klang mot honom le.
Se, djerfva fantasier, yra drömmar
De leka för vår håg i lifvets vår
Och eldig bloden genom hjertat strömmar
Och obekant är smärtans bittra tår.
Och vårens barn med bäfvan stundom tänka
Att den engång skall slockna, vårens glans,
Att, när de långa årens moln sig sänka,
Skall vissna alla fröjdens blomsterkrans.
Det är dock dårligt att för åren rädas,
Ty sällhet finnes ej hos ungdom blott.
Och lika djupt kan ålderdomen glädas,
Han som har årens gyllne vishet fått
Den äldre blicka klarare i lifvet
Och säkrare han verkar för allt godt
|3|
Och för det mål som menniskan blef gifvet,
Men ingen under ungdomsyra nått.
Och allt hvad ädlast hos de unga finnes
Kan lefva än uti den gamles själ,
Men helst hos den som vet att lyckan vinnes
Bäst, när man lefvat har för andras väl.
Så frukta ej, Du som idag nu hinner
Med ett steg närmare mot lifvets höst!
Hvad hittills gjort Dig säll, det ej försvinner,
De goda andar fly ej från ditt bröst.
Må helsans friska rosor hos Dig blomma,
Må de förljufva alla dina dar!
Men skulle dystra sjukdomstider komma,
Behåll dock städse själens helsa qvar.
Hvad trefnad arbetet i hemmet sprider,
Du känner det, dess värde Du förstår,
|4|
Bekymren vika, tiden lätt framskrider
Och glädjen följer uti flitens spår.
Den sanna glädjens dyra skatt, – hur ofta
Är den ej flyktig ifrån menskors tjäll!
O, må den glädjens blomster för Dig dofta
Än när det skymmas uppå lifvets qväll.
Men om det glada sinnet vill Dig svika,
Låt sången klinga, hör musikens ljud!
För harmonien orons andar vika –
Musiken är en helsning ifrån Gud
Se dessa genier, som så väl Du känner,
De nalkas för att blomsterströ din stig.
De vilja evigt vara dina vänner –
Låt dem på denna dag få hylla Dig!
Den 5 Augusti 1865.
Tableau.
En stämma ifrån höstens dagar:
Hur glad jag är att er tillsammans skåda,
I goda genier, på denna dag!
Jag ser I kommit för att här bebåda
Hur lefnadslycka byggs på säker lag.
Den varit lång och skiftesrik, min bana,
Af ödets vexlingar jag pröfvats nog.
Jag sett hur’ många efter lyckan spana
En ytlig lycka som dem snart bedrog.
Att nå dess bländverk man förgäfves önskar,
|2|Ty blott för den, som vandrar fram sin stråt
I skydd af goda andar, friden grönskar
Och frid och sällhet följa honom åt.
Den som af helsan icke öfvergifves,
Han har ock lifvets kärna, arbete,
Den sanna glädjen då hos honom trifvas
Och skall vid toners klang mot honom le.
Se, djerfva fantasier, yra drömmar
De leka för vår håg i lifvets vår
Och eldig bloden genom hjertat strömmar
Och obekant är smärtans bittra tår.
Och vårens barn med bäfvan stundom tänka
Att den engång skall slockna, vårens glans,
Att, när de långa årens moln sig sänka,
Skall vissna alla fröjdens blomsterkrans.
Det är dock dårligt att för åren rädas,
Ty sällhet finnes ej hos ungdom blott.
Och lika djupt kan ålderdomen glädas,
Han som har årens gyllne vishet fått
Den äldre blicka klarare i lifvet
Och säkrare han verkar för allt godt
|3| Och för det mål som menniskan blef gifvet,
Men ingen under ungdomsyra nått.
Och allt hvad ädlast hos de unga finnes
Kan lefva än uti den gamles själ,
Men helst hos den som vet att lyckan vinnes
Bäst, när man lefvat har för andras väl.
Så frukta ej, Du som idag nu hinner
Med ett steg närmare mot lifvets höst!
Hvad hittills gjort Dig säll, det ej försvinner,
De goda andar fly ej från ditt bröst.
Må helsans friska rosor hos Dig blomma,
Må de förljufva alla dina dar!
Men skulle dystra sjukdomstider komma,
Behåll dock städse själens helsa qvar.
Hvad trefnad arbetet i hemmet sprider,
Du känner det, dess värde Du förstår,
|4| Bekymren vika, tiden lätt framskrider
Och glädjen följer uti flitens spår.
Den sanna glädjens dyra skatt, – hur ofta
Är den ej flyktig ifrån menskors tjäll!
O, må den glädjens blomster för Dig dofta
Än när det skymmas uppå lifvets qväll.
Men om det glada sinnet vill Dig svika,
Låt sången klinga, hör musikens ljud!
För harmonien orons andar vika –
Musiken är en helsning ifrån Gud
Se dessa genier, som så väl Du känner,
De nalkas för att blomsterströ din stig.
De vilja evigt vara dina vänner –
Låt dem på denna dag få hylla Dig!