31.3.1856 Woldemar von Daehn–LM
Finsk text
Ingen text, se faksimil eller transkription.
Original (transkription)
|1|
31/3 1856
Saknade vän!
Tusen tack för ditt bref af d. 9 Febr.Februari
som jag nu först kan besvara. Du har
kanske tänkt redan mången gång att
det vore tid på att Du skulle få svar
på ditt bref, men ödet har så fogat att
jag omöjligt förr kunnat svara derpå.
Men historien derom måste jag berätta all-
deles noga. Som Du har sett af mitt bref, så
|2|
har jag varit här på baler och danser, som fort-
sattes dagligen ända till dess katholska fastan
satte en gräns derför. Då roligheterna var i det
närmaste slut så reste jag hem på landet. Jag
hade väl kommit dit, som jag sjuknade in, den 1 Febr.Februari g. st.gamla stilentillagt
och låg qvar på landet till den 6te då jag for in
till staden för att kunna hafva läkarewård.
Sjukdomen var såsom redan en fältskär på
landet hade förklarat, ej något annat än
typhus, och följden deraf blef att jag låg
öfver 5 veckor till sängs. För det närvarande
sitter jag lyckligtvis redan i en länstol,
omgifven af dynor på alla möjliga sidor
och ibland går jag också ett par steg öfver
|3|
golfvet. Men bra svag är jag än, och så mager
har jag blifvit att Du ej skulle känna igen
mig mera, isynnerhet som jag har låtit växa
åt mig långa poulisonger, men som skola
rakas bort blott kinderna fyllas litet igen.
Men nu till sjelfva saken igen. Idag, då jag
gräfde bland pappren på bordet, så fant jag
deribland ditt bref, som ankommit hit
under min värsta yra, och som min
bror derefter glömt att öfverlemna åt
mig, så att det nu först kommit mig
tillhanda. Jag har äfven under sjukdomen
ofta tänkt, huru jag på så lång tid ej
fått bref af Dig; men der ligger nu förklaringen.
Härifrån kan jag berätta Dig att vi d. 10de
April g. st.gamla stilen tågar ut till Petersburg; men
som jag ej lär vara helt och hållet återställd
då än, så kommer jag att stanna qvar
här ett par veckor efter regementet för att
sedan, med diligensen, resa rakt till St. Peters-
burg och der vänta på Regementet. Här börjar
våren ren att blicka fram och på vägarne
ligger mera ej någon snö. Freden tyckes
redan vara så bestämd att ingen menniska
tviflar derpå.
Föröfrigt har jag ingenting att tala om, än
att önska Dig all möjlig lycka och välgång på din
nya bana. Lef väl och glöm ej din vän
Woldemar Daehn
Suwalki d. 19/31 Mars 1856.
No 2.
31/3 1856
Saknade vän!
Tusen tack för ditt bref af d. 9 Febr.Februari som jag nu först kan besvara. Du har kanske tänkt redan mången gång att det vore tid på att Du skulle få svar på ditt bref, men ödet har så fogat att jag omöjligt förr kunnat svara derpå. Men historien derom måste jag berätta alldeles noga. Som Du har sett af mitt bref, så|2| har jag varit här på baler och danser, som fortsattes dagligen ända till dess katholska fastan satte en gräns derför. Då roligheterna var i det närmaste slut så reste jag hem på landet. Jag hade väl kommit dit, som jag sjuknade in, den 1 Febr.Februari g. st.gamla stilen och låg qvar på landet till den 6te då jag for in till staden för att kunna hafva läkarewård. Sjukdomen var såsom redan en fältskär på landet hade förklarat, ej något annat än typhus, och följden deraf blef att jag låg öfver 5 veckor till sängs. För det närvarande sitter jag lyckligtvis redan i en länstol, omgifven af dynor på alla möjliga sidor och ibland går jag också ett par steg öfver|3| golfvet. Men bra svag är jag än, och så mager har jag blifvit att Du ej skulle känna igen mig mera, isynnerhet som jag har låtit växa åt mig långa poulisonger, men som skola rakas bort blott kinderna fyllas litet igen. Men nu till sjelfva saken igen. Idag, då jag gräfde bland pappren på bordet, så fant jag deribland ditt bref, som ankommit hit under min värsta yra, och som min bror derefter glömt att öfverlemna åt mig, så att det nu först kommit mig tillhanda. Jag har äfven under sjukdomen ofta tänkt, huru jag på så lång tid ej fått bref af Dig; men der ligger nu förklaringen.
|4|Härifrån kan jag berätta Dig att vi d. 10de April g. st.gamla stilen tågar ut till Petersburg; men som jag ej lär vara helt och hållet återställd då än, så kommer jag att stanna qvar här ett par veckor efter regementet för att sedan, med diligensen, resa rakt till St. Petersburg och der vänta på Regementet. Här börjar våren ren att blicka fram och på vägarne ligger mera ej någon snö. Freden tyckes redan vara så bestämd att ingen menniska tviflar derpå.
Föröfrigt har jag ingenting att tala om, än att önska Dig all möjlig lycka och välgång på din nya bana. Lef väl och glöm ej din vän
Woldemar Daehn
Suwalki d. 19/31 Mars 1856.
No 2.