13.9.1871 LM–Alexandra Mechelin

Svensk text

|1|

Min älskade Alexandra!

Medan det vackra vädret och den friska grönskan kunde stämma sinnet friskt och godt samt bibehålla illusionen att sommarn ännu bor i våra bygder, timar det likväl sorgliga händelser som sprida höstens kyla i hjertat.

Jag berättade i ett föregående bref att några vänner, och bland dem Collan, hade varit på middag hos mig förliden fredag. Det rådde då en särdeles hjertlig och angenäm stämning, och många goda framtidsplaner diskuterades. – Äfven de följande dagarne hade Collan varit frisk och kry, – ja ännu måndag förmiddag hade han arbetat på biblioteket och sedan varit på för|2|middagskaffe hos professor Ehrström. Och likväl – följande morgon fanns han ej mera till! Måndag eftermiddag kl. 6 kände han sig sjuk – läkare anlände genast, men kl. 9 var redan allt hopp förbi, och kl. 6 på morgonen hade koleran slutat hans dagar!

Det var på morgonen kl. 9 som jag erfor detta genom L. Borgström som störtade in på banken med den smärtsamma underrättelsen. Du kan tänka dig, huru tung den var, den långa förmiddagen på banken. Det var nästan som hade jag förlorat en bror – –

Redan samma dag kl. 6 e. m.eftermiddag (d. v. s. igår) skedde bisättningen på kyrkogården. Alla hans vänner följde detta tysta sorgliga tåg. Fru Krook var också med, men icke den stackars enkan, som blifvit så våldsamt gripen af|3| detta svåra slag, att hon icke förmådde följa med. Idag skall hon ha farit på landet till Pacius’ med sina små faderlösa.

Så krossas menskliga planer. Nästa tisdag skulle Marie resa till Hamburg med sina föräldrar. De bodde nu blott provisionelt uti par rum i Strömbergska gården; allt var i ordning för resan. – – Och nu – nu äro alla hennes utsigter förmörkade.

I vännernas krets råder stor nedslagenhet och sorg. Den ena länken brister efter den andra. Och Collan var som du vet, en af de mest afhållna. –

Jag har med oro tänkt på dig och på det intryck detta sorgebud skall göra på dig, som så mycket håller af den unga enkan .... Utan tvifvel blir du nu ännu mera orolig för att koleran skall kunna nå äfven mig innan du hinner hem. Jag önskade så gerna skingra denna oro, som endast kan bli skadlig för ditt eget tillstånd.|4| Sjelf hyser jag ej det ringaste denna ängslan och klenmodighet, som gör en mera mottaglig för smittan. Jag är dessutom f. n.för närvarande så fullkomligt frisk att intet sjukdomsämne hos mig förefinnas. Detta i förening med fullkomlig försigtighet (– jag begagnar t. ex. om qvällarne tjock paletå, ehuru det icke är kallt –), – skall, så hoppas jag, hålla mig fri från den svåra pesten. Dertill kommer att vår gård lyckligtvis är belägen i den sundaste trakt, så att i hela vårt grannskap ej ett enda kolerafall förekommit, – hvaremot Collan ( en af de ytterst få ståndspersoner som angripits af koleran –) bodde invid gardeskasernen, som haft många sjuka, ehuru koleran der numera är i aftagande. Det är ännu att bemärkas, att under de båda senast dagarne vida färre sjukdomsfall förekommit än sista veckan, så att läkarne redan anse att epidemien|5| börjar att lemna oss. Var derföre lugn, min älskade vän, och påskynda icke din afresa för orons skuld – så innerligen jag också längtar att få dig och lilla Cely tillbaka till hemmets härd!

Törnqvist var igår inrest till staden och besökte oss en stund på banken. Det har icke gått framåt med honom, utan tyckes tvertom bli allt sämre. Han sade väl, att han om en tio dagar torde återinträda i tjensten, – men jag börjar tro att han, om han vill handla klokt, borde taga sig ett halft års tjenstledighet – eller ock helt och hållet lemna banken.

Emellertid är professionen i statsrätt idag anslagen ledig. Inom d. 10 November gäller det att ha fattat sitt beslut, – och likväl hinner jag f. n.för närvarande knappt egna en tanke åt denna|6| vigtiga fråga. Men – man måste taga sakerna sådana de äro, – blir jag ej professor, utan måste fortfara att banka, så godt det sig göra låter. Lycklig kan jag vara ändå, med min snälla gumma och min rara pia. Icke sannt? ... Ja, jag känner det på mig, att du i alla skiften skall fortfara att hålla af mig och derigenom bibehålla hos mig denna själens värme, som en uteslutande affärsmässig verksamhet i längden skulle kunna afnöta. –

Robert var här på ett kort besök. Alma återvände iförrgår från Notsjö. Mili mår bra, men har litet ledsamt. En mängd elever har anmält sig, men arbetena ha ännu icke kommit i gång.

Det är möjligt att Wallenberg skulle be dig medtaga ett pakett|7| med svenska obligationer å 150 000 riksdaler för Föreningsbankens räkning. Om så skulle ske, så låt honom leverera dem åt dig ombord, der du strax kan anförtro dem i kaptenens vård, att inlösas, och framtagas först vid ankomsten hit. Det vore mig kärt om du ville göra banken denna tjenst, hvarigenom en stor porto utgift skulle inbesparas.

Men när kommer du nu, min lilla vän? ... Imorgon hoppas jag på bestämd underrättelse derom per Aura. Måtte du komma redan om söndag med Wiborg, – eller åtminstone icke senare än med Dagmar.

Gif lilla Celys rosenläppar rätt många kyssar från hennes pappa, och var sjelf hjertligt omfamnad af

din egen

Leo.

Helsningar till Fiken från oss alla! – Eva är på Botby och tvättar byke, Henrika sköter om mig under tiden.

Finsk text

Rakas Alexandra!

Samalla kun kaunis sää ja raikas vehreys saavat mielen raikkaaksi ja hyväksi sekä pitävät yllä illuusiota siitä, että kesä asustelee vielä seuduillamme, tapahtuu kuitenkin murheellisia asioita, jotka levittävät sydämeen syksyn viileyttä.

Kerroin edellisessä kirjeessäni, että muutamia ystäviä, Collan heidän joukossaan, oli käynyt viime perjantaina luonani päivällisellä. Siellä vallitsi erityisen sydämellinen ja mukava tunnelma ja keskusteltiin monista hyvistä tulevaisuudensuunnitelmista. – Myös seuraavat päivät Collan oli ollut terve ja reipas, – vieläpä maanantaina aamupäivällä hän oli työskennellyt kirjastossa ja käynyt sitten aamupäiväkahveilla professori Ehrströmin luona. Ja sittenkin – seuraavana aamuna häntä ei enää ollut! Maanantai-iltapäivänä kello 6 hän tunsi olonsa sairaaksi – lääkäri saapui viipymättä, mutta kello 9 kaikki toivo oli jo mennyttä, ja kello 6 aamulla kolera oli päättänyt hänen päivänsä!

Kuulin uutisen aamulla klo 9 L. Borgströmiltä, joka ryntäsi pankkiin tuomaan tuskallisen tiedon. Voit kuvitella, kuinka raskaalta tuo pitkä aamupäivä pankissa tuntuikaan. Melkein kuin olisin menettänyt veljen – –

Jo samana päivänä kello 6 iltapäivällä (eli eilen) pidettiin hautajaiset hautausmaalla. Kaikki hänen ystävänsä seurasivat tässä hiljaisessa surukulkueessa. Rouva Krook oli myös mukana, ei kuitenkaan leski rukka, johon tämä kova isku osui niin raskaasti, ettei hän kyennyt tulemaan mukaan. Sen sijaan hänen kerrottiin menneen maalle Paciusten luo isättömien pikkuistensa kanssa.

Niin musertuvat ihmisen suunnitelmat. Ensi tiistaina Marien oli ollut tarkoitus matkustaa vanhempineen Hampuriin. He asuivat nyt vain tilapäisesti parissa huoneessa Strömbergin talossa; kaikki oli valmista matkaa varten. – – Ja nyt – nyt kaikki hänen näkymänsä ovat synkenneet.

Ystäväpiirissä vallitsee suuri suru ja alakulo. Yksi lenkki katkeaa toisensa jälkeen. Ja Collan oli, kuten tiedät, yksi pidetyimmistä. –

Olen ajatellut huolissani sinua ja sitä, miten tämä surusanoma vaikuttaa sinuun, joka pidät niin kovasti nuoresta leskestä ... Epäilemättä huolestut nyt sitäkin enemmän siitä, että kolera tavoittaa myös minut, ennen kuin ehdit kotiin. Haluaisin niin kovasti hälventää tämän huolen, joka voi olla pelkästään vahingoksi omalle tilallesi. Itse en tunne vähimmässäkään määrin pelkoa ja uskonpuutetta, jotka tekevät ihmisen alttiimmaksi tartunnalle. Olen sitä paitsi juuri nyt niin täydellisen terve, ettei minussa ole mitään taudinaiheita. Tämän pitäisi yhdessä täydellisen varovaisuuden kanssa (käytän esimerkiksi iltaisin paksua palttoota, vaikkei ole kylmäkään), – toivoakseni pitää vakava kulkutauti loitolla minusta. Sen lisäksi talomme on onneksi terveimmillä seuduilla, niin ettei koko naapurustossamme ole esiintynyt ainuttakaan koleratapausta, – kun taas Collan (yksi erittäin harvoista koleran uhriksi joutuneista säätyläisistä) asui lähellä kaartin kasarmia, jossa on ollut useita sairastuneita, vaikka kolera onkin nyttemmin väistymässä. Huomautettakoon vielä, että molempina viime päivinä on tavattu huomattavasti vähemmän sairastumisia kuin viime viikolla, joten lääkärit olettavat jo epidemian alkavan väistyä keskuudestamme. Siksi ole huoleti, rakas ystäväni, äläkä kiirehdi lähtöäsi siksi että olet huolissasi – niin kovasti kuin minäkin ikävöin saada sinut ja pikku Celyn takaisin kodin helmaan!

Törnqvist oli eilen matkustanut kaupunkiin ja poikkesi hetkeksi pankkiin meitä tapaamaan. Hänen tilansa ei ole kohentunut vaan näytti päinvastoin menneen yhä huonommaksi. Hän sanoi kyllä, että palannee palvelukseen kymmenen päivän kuluttua, – mutta alan uskoa, että hänen, mikäli hän haluaa toimia viisaasti, pitäisi ottaa puoli vuotta virkavapaata – tai sitten lähteä pankista kokonaan.

Valtio-oikeuden professorin virka on nyt tänään ilmoitettu avoimeksi. Päätös on tehtävä 10. marraskuuta mennessä, – ja silti ehdin nyt hädin tuskin uhrata ajatustakaan tälle tärkeälle kysymykselle. Mutta – asiat täytyy kohdata sellaisina kuin ne ovat, – jos minusta ei tule professoria vaan joudun jatkamaan pankkiirin tietä, teen sen niin hyvin kuin pystyn. Voin silti olla onnellinen, kiltin eukkoni ja herttaisen tyttöseni kanssa. Eikö totta? ... Kyllä, tunnen sisimmässäsi, että kaikissa käänteissä sinä yhä pidät minusta ja sillä tavoin pidät minussa hengissä sitä sielun lämpöä, jota pelkkä keskittyminen liiketoimintaan pitemmän päälle verottaa. –

Robert kävi täällä lyhyellä vierailulla. Alma palasi toissa päivänä Nuutajärveltä. Mili voi hyvin mutta on hieman ikävystynyt. Useita oppilaita on ilmoittautunut, mutta työt eivät ole vielä päässeet käyntiin.

Wallenberg saattaa pyytää sinua ottamaan mukaasi paketin, jossa on ruotsalaisia obligaatioita 150 000 riikintaalerin arvosta, Yhdyspankin laskuun. Jos niin käy, anna hänen tuoda ne sinulle laivalle, missä voit uskoa ne saman tien kapteenin hoiviin ja lunastettavaksi ja otettavaksi esille vasta tänne saavuttaessa. Minulle olisi rakasta, jos tekisit pankille tämän palveluksen, jolla säästettäisiin suuri kuljetusmaksu.

Mutta milloin sinä nyt tulet, pikku ystäväni? ... Toivon huomenna saavani varman tiedon asiasta ”Auralla”. Kunpa tulisit jo sunnuntaina ”Wiborgilla”, – tai et ainakaan ”Dagmaria” myöhemmin.

Anna pikku Celyn ruusuisille huulille oikein monta suudelmaa isiltä, ja sinua itseäsi halaa sydämellisesti

sinun oma

Leo.

Terveisiä Fikenille meiltä kaikilta! – Eva on Puotilassa pesemässä pyykkiä, Henrika huolehtii minusta sen aikaa.

Original (transkription)

|1|

Till Stockholmtillagt senare

Min älskade Alexandra!

Medan det vackra vädret
och den friska grönskan kunde
stämma sinnet friskt och godt
samt bibehålla illusionen att som-
marn ännu bor i våra bygder,
timar det likväl sorgliga händelser
som sprida höstens kyla i hjertat.

Jag berättade i ett föregående
bref att några vänner, och bland
dem Collan, hade varit på middag
hos mig förliden fredag. Det rådde
då en särdeles hjertlig och angenäm
stämning, och många goda framtids-
planer diskuterades. – Äfven de
följande dagarne hade Collan varit
frisk och kry, – ja ännu måndag
förmiddag hade han arbetat på
biblioteket och sedan varit på för-
|2| middagskaffe hos professor Ehrström.
Och likväl – följande morgon
fanns han ej mera till! Måndag
eftermiddag kl. 6 kände han sig
sjuk – läkare anlände genast,
men kl. 9 var redan allt hopp
förbi, och kl. 6 på morgonen hade
koleran slutat hans dagar!

Det var på morgonen kl. 9 som
jag erfor detta genom L. Borgström
som störtade in på banken med
den smärtsamma underrättelsen.
Du kan tänka dig, huru tung den
var, den långa förmiddagen på banken.
Det var nästan som hade jag förlorat
en bror – –

Redan samma dag kl. 6 e. m.eftermiddag (d. v. s.
igår) skedde bisättningen på kyrkogården.
Alla hans vänner följde detta tysta
sorgliga tåg. Fru Krook var också
med, men icke den stackars enkan,
som blifvit så våldsamt gripen af
|3| detta svåra slag, att hon icke förmådde
följa med. Idag skall hon ha farit
på landet till Pacius’tillagt med sina små faderlösa.

Så krossas menskliga planer. Nästa
tisdag skulle Marie resa till Hamburg
med sina föräldrar. De bodde nu
blott provisionelt uti par rum i
Strömbergska gården; allt var i ordning
för resan. – – Och nu – nu äro alla
hennes utsigter förmörkade.

I vännernas krets råder stor ned-
slagenhet och sorg. Den ena länken brister
efter den andra. Och Collan var som
du vet, en af de mest afhållna. –

Jag har med oro tänkt på dig
och på det intryck detta sorgebud skall
göra på dig, som så mycket håller af
den unga enkan .... Utan tvifvel
blir du nu ännu mera orolig för
att koleran skall kunna nå äfven
mig innan du hinner hem. Jag önskade
så gerna skingra denna oro, som endast
kan bli skadlig för ditt eget tillstånd.
|4| Sjelf hyser jag ej det ringaste denna
ängslan och klenmodighet, som gör
en mera mottaglig för smittan. Jag
är dessutom f. n.för närvarande så fullkomligt frisk
att intet sjukdomsämne hos mig
förefinnas. Detta i förening med
fullkomlig försigtighet (– jag begagnar
t. ex. om qvällarne tjock paletå, ehuru
det icke är kallt –), – skall, så hoppas
jag, hålla mig fritillagt från den svåra pesten.
Dertill kommer att vår gård lyckligtvis
är belägen i den sundaste trakt, så
att i hela vårt grannskap ej ett enda
kolerafall förekommit, – hvaremot
Collan ( en af de ytterst få ståndsper-
soner som angripits af koleran –) bodde
invid gardeskasernen, som haft
många sjuka, ehuru koleran der numera
är i aftagande. Det är ännu att
bemärkas, att under de båda senast
dagarne vida färre sjukdomsfall
förekommit än sista veckan, så att
läkarne redan anse att epidemien
|5| börjar att lemna oss. Var derföre
lugn, min älskade vän, och påskynda
icke din afresa för orons skuld –
så innerligen jag också längtar att
få dig och lilla Cely tillbaka till
hemmets härd!

Törnqvist var igår inrest till staden
och besökte oss en stund på banken.
Det har icke gått framåt med honom,
utan tyckes tvertom bli allt sämre.
Han sade väl, att han om en tio dagar
torde återinträda i tjensten, – men
jag börjar tro att han, om han
vill handla klokt, borde taga sig
ett halft års tjenstledighet – eller
ock helt och hållet lemna banken.

Emellertid är professionen i statsrätt
idag anslagen ledig. Inom d. 10 No-
vember gäller det att ha fattat sitt
beslut, – och likväl hinner jag f. n.för närvarande
knappt egna en tanke åt denna
|6| vigtiga fråga. Men – man måste
taga sakerna sådana de äro, – blir
jag ej professor, utan måste fortfara
att banka, så godt det sig göra låter.
Lycklig kan jag vara ändå, med
min snälla gumma och min rara
pia. Icke sannt? ... Ja, jag känner
det på mig, att du i alla skiften
skall fortfara att hålla af mig och
derigenom bibehålla hos mig denna
själens värme, som en uteslutande
affärsmässig verksamhet i längden
skulle kunna afnöta. –

Robert var här på ett kort
besök. Alma återvände iförrgår
från Notsjö. Mili mår bra, men
har litet ledsamt. En mängd elever
har anmält sig, men arbetena
ha ännu icke kommit i gång.

Det är möjligt att Wallenberg
skulle be dig medtaga ett pakett
|7| med svenska obligationer å 150 000
riksdaler för Föreningsbankens räkning.
Om så skulle ske, så låt honom
leverera dem åt dig ombord, der
du strax kan anförtro dem i
kaptenens vård, att inlösas, och
framtagas först vid ankomsten hit.
Det vore mig kärt om du ville göra
banken denna tjenst, hvarigenom en
stor porto utgift skulle inbesparas.

Men när kommer du nu, min
lilla vän? ... Imorgon hoppas jag
på bestämd underrättelse derom per
Aura. Måtte du komma redan
om söndag med Wiborg, – eller
åtminstone icke senare än med
Dagmar.

Gif lilla Celys rosenläppar rätt många
kyssar från hennes pappa, och var
sjelf hjertligt omfamnad af

din egen

Leo.

Helsningar till Fiken från oss alla! – Eva är på Botby och tvättar
byke, Henrika sköter om mig under tiden.

Dokumentet i faksimil