5.2.1868 Karl Fogelholm–LM

Svensk text

|1|

Pudasjärvi den 5 Februari 68.

Broder Leo! Ändteligen blir den trögaste bland de tröga färdig att verkställa ett för år och natt sedan fattadt beslut. Skulle jag uppräkna huru många gånger jag ämnat skrifva till dig och hvad som alltid kommit emellan, så öfverskrede detta redan gränserna för ett anständigt bref. Jag öfverhoppar derföre allt detta, och vänder mig i första hand till att på det hjertligaste tacka dig för den utomordentligt angenäma öfverraskning, som du beredde mig genom ditt sednaste kärkomna bref. Icke tänkte jag, att Du alldeles hade glömt bort mig, då jag ej på så länge hört af dig, men jag wisste, att du var upptagen af tusende både egna och andras bestyr, och knappt hade någon stund öfrig för att under ett tiotals högst behöfligt dolce far nienteit. behaglig sysslolöshet kasta benen på bordet och sugande havannans dofter låta bloden ostörd af alla extranervinflytande jemnt fördela sig uti kroppen. ”Huru wisste du detta?” kan du tänka om mig. Jag visste det, emedan jag känner din tjenstaktiga och välvilliga natur, som villsvårtytt omfatta alla tillfällen att uträtta något godt. Tag dock detta icke såsom smicker af mig, ty för det första har du icke gifvit din natur eller dina anlag|2| åt dig sjelf, och för det andra finnas de, som påstå att man bör koncentrera sin verksamhet åt ett bestämdt, begränsadt håll. Allting jag wisste att du lika varmt som förut tänkte på mig, men likawäl – huru godt gjorde det icke i själen att erfara ett bevis derpå, och ett sådant hade jag ju uti ditt bref, så mycket wärdefullare för mig som det blifvit frambragdt midt under påtryckningen af dina dåförtiden mångahanda omsorger, som jag ingalunde kunde tänka att skulle tillåta dig en sådan extravagance.

Skulle jag under förra årets lopp fått önska dig något för det nu innevarande, så skulle jag utom fortfarande ostörd familjelycka önskat dig den förtroendepost du nu innehar wid Föreningsbanken. Jag vet, att den medför ett drygt ansvar och många olägenheter, men tänker att du, utan att ruinera din helsa genom öfveransträngning eller binda din ande uti en statlig instruktions trånga bojor, vänjer vid konsiderationslös principmässighet och fasthet och lemnar de härligaste väckelser att tränga in uti vårt fosterlands för tillfället med brännande frågor, de ekonomiska, och att skärskåda dem ifrån den allmänt menskliga vetenskapens höjder. Dock önskar jag naturligtvis|3| icke, att du städse må stadna wid denna post, utan att den blott måtte wara ett trappsteg för dig till en plats, der du fullkomligt sjelfständigt kan gagna genom din kännedom du såsom medlem i bankstyrelsen förwärfvar om landets affärsförhållanden och tilämpligheter eller icke af främmande länders erfarenhet och theorier å den. Måtte också icke ditt goda hjerta ha att utkämpa alltför hårda strider, då det gäller att bifalla eller vägra ansökningar, der säkerheten icke motsvarar det ögonskenliga behofvet av hjelp. Din skildring af flere wåra gemensamma vänners tillstånd för tillfället som dyster och upprörande. Stackars Kalle, den glada wårdaren af wårt minnesrika familjehemman! Månne det icke är han, som åter ingått å krigstjenst, efter hvad tidningarna berätta? Måtte han ha kraft att hemta sig efter sin svåra olycka och stå upp andeligen mera luttrad och sansad än han sjönk ner! Synd är det ju äfven med wår weka, rättrådiga Axel, om han skall få erfara hvad bekymmer wilja säga. Hwem af oss wille ej gerna lyfta dem ifrån honom! Wi skola dock hoppas, att de icke bli större än att han förmår bära dem och i sådant fall kunna de ju till och med stärka. Hwad Ågren och de båda Platonerna beträffar, så är det wisst smärtsamt, att werkligheten ej motsvarar deras förhoppningar och våra förhoppningar om dem, men de äro ju ännu unga|4| så att en återgång till det bättre ännu kan vara möjlig. Dessutom så länge ingen af oss moraliskt sjunkit, kunna wi ju ännu wara glada och med fröjd träffas, då ödet för oss tillsammans eller vid det beramade stora mötet 72. Röö träffade jag wid mitt sednaste besök i staden blott en enda gång som hastigast, men hann dock af uti hans ögon och åtbörder se framskynda samma trogna ligistiska vänskap, som i fordna tider band oss så tätt tillsammans. Allt fortfarande talar ryktet svåra saker om hans obundna lif och den ädla makans sorg deröfver, men inga exempel hvarken på det ena eller andra har jag åtminstone under sednare tider behöft bevittna.

Hwad åter mig sjelf angår är jag så kraftigt berörd af den allmänt dåliga ekonomiska ställningen, att jag nödgats låta nästan hela min varelse uppgå uti ansträngningar för ett hederligt upprätthållande af min ekonomiska ställning. Tyngd af en skuldbörda, hwarå räntorna jemte lifförsäkringsprocenten uppsluka hela min ordinarie lön, och fullkomligt i saknad af alla privata extrainkomster, har jag varit hänvisad till hvad som blir öfver af mina resemedel samt till det lilla jag får in på obduktioner för att tillfredsställa min familjs och mina egna oundgängligaste behof. Under ett oryggeligt vidhållande af principen att ej något låna för att konsumera, har |5| detta arbete icke varit af de lättaste. Utan tvifvel har det lyckats något nedtrycka både min lekamliga och andliga menniska, men jag hoppas icke slutligen, ty vid min sida har jag ju haft den bästa vän, som troget hjelpt mig att bära bördorna och genom sin omtänksamhet och sina omsorger i det lilla dagliga steg för steg gjort dem lättare för mig. Dessutom har äfven framom de mörkaste moln aftecknat sig minnet utaf allt hvad jag nu nödgas hoparbeta blifvit anwändt till min sanna förkofran och hvarföre neka det! Wäl äfven delas till njutningar, men mest af det förädlande slag, som gifva själen kraft och spänstighet att ej duka under för alltför små motgångar. Bakom molnen har åter framskymtat hoppet, att det dock med tiden skall blifva bättre och ljusare och detta har äfven nu redan till någon del besannat sig, i det mig från detta års början blifvit tillerkänd en löneförhöjning af 500 Mark, som sätta mig i tillfälle att med de mina föra ett lif, fritt åtminstone från mera påkostade försakelser. Wisst återstår ännu längtan efter den tid, då något af inkomsterna skall bli öfver till skulders afbetalande, men jag tröstar mig med, att hade jag ej längtan derefter, så tyckte jag mig kanske saken något annat, ty när äro wi dödliga nöjda? I bästa fall, d. v. s. om jag under detta år får in något litet|6| på privatpraktik, så är detta hoppas jag ledigt till skuldafbetalning, och då det kommer oväntadt, så medför äfven det obetydligaste goda stor glädje. Du undrar kanske öfver att jag icke söker mig bort härifrån till något bättre ställe. Detta har ännu icke skett, emedan jag ej ännu kan få någon god tjenst och att emottaga någon obetydligt bättre än denna bär sig icke för mig, innan jag kunnat hopspara så mycket att jag dermed kan bekosta flyttningen. Troligen söker jag dock för ro skull någon af de 3 goda prov. läk. tjänsterprovinsialläkartjänster, som nu äro lediga, ehuru jag wisst icke har hopp att till någon af dem komma ens på förslag.

Efter denna sorglustiga, om en ligists hjeltemodiga och hoppfulla strid mot björnarna handlande, saga, hvilken jag försäkrande mig uti vårt oförändrade, förtroendefulla förhållande till hvarandra, gerna berättat – naturligtvis för dig ensam, will jag öfvergå till något annat. Swårt är dock att nuförtiden finna något ämne, tillåtande den abandonfr. hängivenhet, hvilken wi vandt oss att oss emellan så mycket älska. Dock tror jag nästan, att Ni dernere under tidens tvång bortlagt den ännu mera än jag häruppe uti min ensamhet hunnit göra det. Åtminstone känner jag, då jag i tankarna eller skriftligen sammanträffar med någon af Eder, utkorade, något|7| mycket liknande den fordna sinnesstämningen genomgå mig och på det förra sättet råkar jag Eder ofta. Till sinnesstämningen bland Eder har jag åter – kanske oriktigt – sökt sluta af hvad jag läst uti Dagbladet, der du ju är en af dirigenterna. Nog mycket har jag dervid tyckt Eder sjunga i moll. Kanske är dock tonen i Dagbladet blott ett uttryck af det, som rör sig inom Lagerborg personligen, och i sådant fall är ju ej underligt, att artiklarna under smekmånaden mera påminna om skyning och mänsken än om morgonrodnand och om solens ljus. I hvilket fall som helst wille jag fråga, om det är nyttigt, att de som böra exempel gifva och gå i folkets första led, låta modet sjunka och utbasunera sin misströstan öfver land och strand. Månne det ej vore manligare och summos viroslat. värdigt bemärkte män mera värdigt, att i det yttersta bibehålla hopp och förtröstan och möjligen utsprida den sortens smitta äfven bland andra? Jag tycker att de af oss, som mest nödgas lida, värdigare tömma kalken än de, som blott behöfva se på.

I den trakt, hvarest jag vistas, är det naturligtvis lika bedröfligt som annorstädes. I slutet af förra månaden dukade ej mindre än 3 personer under på vandringen från gård till gård. Att de dött hungersdöden är ej troligt, vida sannolikare är att de frusit ihjäl under|8| vandringen från gård till gård i den då rådande med blåst förenade kölden. Att ett dåligt näringstillstånd medverkat till olyckan är troligt, men möjligt är att den äfven annars inträffat, ty sådant har under vanliga år äfven ej sällan här timat. Wägarna äro ofantligt långa och om det inträffar ofördelaktigt väder, är i sanning ingen konst att på dem sätta lifvet till. Detta var jag bland annat i förra veckan i tillfälle att pröfva, då jag under starkt yrväder om aftonen med min hustru och en dräng skulle återwända till hemmet ifrån vårt postkontor. Wi kommo bra fram ända tills wi skulle åka öfver insjön utanför våra fönster, en bit af en rysk wersts längd. Då foro vi vilse och råkade uti de svåraste drifvor, der hästen blott med yttersta möda förmådde framdragasvårtytt oss uti den lilla släden. Blåsten var genomträngande och ordentliga moln af snö vräktes uppifrån, ifrån sidorna och nerifrån emot våra arma kroppar under 3 timmars tid, hvarefter wi med tillhjelp af 1 häst till och 3 karlar ifrån en gård, dit lyckan förde oss, anlände till hemmet. Wi hunne emellertid få en försmak af hvad det vill säga att ordentligt frysa och skulle vår Herre låtit oss irra omkring hela natten utan att finna någon menniskoboning, kan jag ej tro annat än att det kostat oss lifvet. Likväl var den natten ingalunda af de kallaste.|9| Men då kölden här är riktigt skarp och det tillika blåser, råder jag ingen klen karl att å vår snörika vägar, som alldrig se plog, trefva fram en betydligare väg. Missförhållandet här är således tillsvidare mera att söka deruti, att folk måste vandra omkring för att söka sig föda, än deruti att den näring de oundgängligen behöfva få att uppehålla sitt lif skulle trutit. Dock wet man ej huru det ännu kan gå. Ett ej ringa hopp kan dock födas vid de undsättningsarbeten, som kronan här genom forststaten håller på att arrangera. De kunna kanske – under förutsättning af god vilja hos alla – förekomma dödsfall rentaf till följe af hunger, men fattigdomen och uselheten förmå blott en förändring af lefnadssättet hos folket sjelft förbättre, ty den som icke will och ej har någon skicklighet att arbeta, skall heller icke äta. Och denna förändring – huru skall den åstadkommas? Genom skolor och endast skolor med goda lärare. Men här må jag sluta med den saken, ty utvecklingen deraf blifve nu alltför lång.

Af dagens tidningar ser jag, att Sydfinska Ångbåtsbolaget nyss bortgifvit befälhafvareplatsen å Aura. Hwad det smärta mig, att min gode, duglige och raska broder som kanske vissnar fjerran från familjelifvets fröjder på andra sidan af jordklotet, ännu skall nödgas forfara|10| med sitt rastlöst kringirrande lif med ett hem och en familj blott till namnet. Anser du att någonting kunde uträttas med insändandet af hans verkligen goda betyg och rekommendationer till något af de bolag, i hvilka du har del, för fästandet honom vid fäderneslandets strand som ångbåtskapten, så gif mig snart någon vink derom eller åtminstone glöm honom inte vid första lägliga tillfälle, der någon plats öppnar sig, hvilken han enligt din tanke kunde fylla. Jag vet att han gerna toge emot en sådan och jag vore den lyckligaste om jag något kunnat medverka för att skaffa den åt honom. Men nu, käre broder, kan det småningom bli tid att sluta detta långa bref, ehuru jag wisst ännu hade mycket hvarom jag gerna wille språka med dig. Bland annat, om det vore någon rimlig möjlighet att inom edert bolag kunna inrymma plats för någon artikel härifrån. Dennasvårtytt artikelsvårtytt kunna svårligen profva insändas, om ej bolaget will bekosta det, hvilket är mindre troligt. Det UborgskaUleåborgska bolaget är för medellöst för att kunna verka ända hit. – War god och efter vanligheten lemna räntan för de 400 M:mark du har från Univ.Universitetet i mitt namn åt fotografen Selling. – Tusende warma helsningar ifrån min Gumma och mina små pojkar samt mig sjelf till din Alexandra och din lilla cilla. Helsa äfven på det hjertligaste den kära vännen af Jätteslägtet samt den turkiska dignitären, ifall du råkar honom. Och glöm slutligen icke om du har någon ledig stund och anda faller öfver dig, att du har den tacksammaste brefvännensvårtytt i vännen

K F^m

Helsa också hjertligt Torsten. Hvad det vore trefligt att se honom wid sidan af sin lilla gumma, hvars lillasvårtytt jag hoppas har stadgat sig. Ej mindre roligt vore äfven att se den store tänkaren Bolin praktiskt tillämpa sinasvårtytt familjelsannasvårtytt theorier.

Finsk text

Pudasjärvi 5. helmikuuta 1868

Veli Leo! Vihoviimein on kaikista laiskoista laiskin valmis toteuttamaan vuosi ja yksi yö sitten tekemänsä päätöksen. Jos luettelisin, kuinka monta kertaa olenaikonut kirjoittaa sinulle ja mitä kaikkea on aina tullut väliin, niin jo se ylittäisi kohtuullisen kirjeen mitat. Sivuutan siksi kaiken sen ja siirryn suoraan kiittämään sinua sydämellisesti siitä suunnattoman miellyttävästä yllätyksestä, jonka soit minulle viimeisimmällä kirjeelläsi. En kylläkään ajatellut, että olet kokonaan unohtanut minut, kun sinusta ei niin pitkään aikaan kuulunut mitään, mutta tiesin että sinulla on kädet täynnä tuhansia asioita, omiasi ja muiden, eikä sinulla varmaankaan olisi aikaa muuten niin tarpeelliseen suloiseen joutilaisuuteen, että nostat jalat pöydälle ja havannalaisen tuoksua haistellen, minkään ulkopuolisen häiritsemättä, annat veren virrata tasaisesti kaikkialle ruumiiseen. ”Mistä sinä tuon tiesit”, voit ajatella minusta. Tiesin sen, koska tunnen palvelunhaluisen ja hyväntahtoisen luonteesi, joka haluaa kaikissa tilanteissa saada aikaan jotain hyvää. Älä ota tätä kuitenkaan imarteluna, sillä ensinnäkin sinä et itse ole antanut itsellesi tuota luonnetta ja taipumuksia, ja toiseksi on niitäkin, jotka sanovat, että ihmisen pitäisi keskittää toimintansa jollekin täsmälliselle, rajatulle alueelle. Koko ajan tiesin, että sinä ajattelet minusta yhtä lämpimästi kuin ennenkin, mutta silti – kuinka hyvää tekikään sielulle saada todistus siitä, ja sellaisen sinä kirjeelläsi annoit, ja se oli sitä arvokkaampi, koska se oli tuotettu sinun senhetkisten monenlaisten asioidesi paineessa, enkä osannut ajatellakaan että ne asiat sallisivat sinulle tuollaisen ylellisyyden.

Jos olisin viime vuoden aikana voinut toivoa sinulle jotain tätä kuluvaa vuotta varten, niin olisin jatkuvan, häiriintymättömän perheonnen lisäksi toivonut sinulle sitä luottamustehtävää, joka sinulla Yhdyspankissa nyt on. Tiedän, että se on tuonut paljon vastuuta ja monia hankaluuksia, mutta ajattelen että sinä, ilman että tuhoat terveyttäsi liikarasituksella tai sidot henkesi mahtavan järjestelmän ankariin kahleisiin, toimit suoraselkäisen periaatteellisesti ja varmasti ja annat kauniiden virikkeiden tunkeutua isänmaamme tämän hetken tärkeimpiin asioihin, talouteen, ja osaat tarkastella niitä yleisinhimillisen tieteen korkeuksista. En siltikään toivo, että jäisit tuohon tehtävään, vaan että se olisi sinulle vain ponnahduslauta sellaiselle paikalle, jossa voit täysin itsenäisesti käytellä tietoasi, jota nyt pankin hallinnon jäsenenä saat maamme liike-elämästä ja sovellat siihen tai olet soveltamatta vieraiden maiden teorioita ja kokemuksia. Kunpa myöskään sinun hyvä sydämesi ei joutuisi liian koviin taisteluihin, kun on kysymys hakemusten hyväksymisestä tai hylkäämisestä silloin kun varmuus ei mene yksiin nähtävissä olevan tarpeen kanssa.

Kuvauksesi monien yhteisten ystäviemme tilanteista oli synkkä ja koskettava. Kalle-parka, meidän muistorikkaan perhekotimme iloinen hoitaja! Lieneekö hän taas mennyt sotapalvelukseen, niin kuin sanomalehdet kertovat? Kunpa hän jaksaisi toipua vakavan onnettomuutensa jälkeen ja nousta henkisesti jalostuneempana ja järkevämpänä kuin ennen suistumistaan. Sääli myös, jos meidän lempeä ja oikeamielinen Axelimme saa kokea, mitä huolet tuovat tullessaan. Kukapa meistä ei haluaisi ottaa niitä pois häneltä! Toivotaan silti, että huolet eivät kävisi raskaammiksi kuin mitä hän jaksaa kantaa ja että ne sellaisessa tapauksessa jopa vahvistaisivat. Mitä Ågreniin ja kumpaankin Platoniin tulee, niin on tietenkin tuskalllista, että todellisuus ei vastaa heidän toiveitaan ja meidän toiveitamme heidän suhteensa, mutta he ovat vielä nuoria niin että paluu parempaan voi vielä olla mahdollinen. Ja niin kauan kuin kukaan meistä ei ole moraalisesti vajonnut, voimme olla iloisia ja iloiten odottaa, kunnes kohtalo tuo meidät yhteen, tai sitten suunniteltua suurta kokousta 1872. Röön tapasin viime käynnilläni kaupungissa vain kerran, aivan pikaisesti, mutta hänen silmistään ja eleistään ehdin nähdä pilkahtavan sen saman uskollisen liigalaisystävyyden, joka menneinä aikoina liitti meidät niin lujasti yhteen. Huhut kertovat edelleen ikäviä asioita hänen holtittomasta elämästään ja jalon puolison surusta sen vuoksi, mutta minun ei ole ainakaan viime aikoina tarvinnut todistaa minkäänlaisia esimerkkejä kummastakaan asiasta.

Mitä minuun tulee, niin yleinen huono taloustilanne koskettaa minua niin kovin, että minun on täytynyt jännittää koko olemukseni ponnistelemaan sen eteen, että kunnialla selviytyisin omassa taloudellisessa tilanteessani. Velkataakan korot henkivakuutusmaksujen kanssa vievät miltei koko säännöllisen palkkani ja miltei kokonaan vailla yksityisiä lisätuloja olen joutunut turvautumaan siihen, mitä matkakassasta jäi sekä ruumiinavauksista saataviin pieniin tuloihin, jotta voisin tyydyttää perheeni ja omaisteni välttämättömimmät tarpeet. Koetan pitää tiukasti kiinni periaatteesta, että kulutusmenoihin ei lainata, mutta se ei ole osoittautunut helpoksi. Tämä on epäilemättä jonkin verran masentanut minua niin henkisesti kuin fyysisestikin, mutta toivon, ettei kuitenkaan lopullisesti, sillä vierelläni on kuitenkin ollut paras ystävä, joka on uskollisesti auttanut minua kantamaan taakat ja huolenpidollaan pienissä, arkisissa asioissa tehnyt tämän kaiken minulle askel askeleelta vähän helpommaksi.

Ja kaikkein synkimpien pilvien edessä muistaa ajatella, että kaikki tämä, mitä nyt täytyy koota kasaan, tulee käytetyksi minun todelliseen vaurastumiseeni. Toki niitä on käytetty myös nautintoihin, kuitenkin enimmäkseen jalostaviin, jotka antavat sielulle voimaa ja joustavuutta niin ettei sorru aivan pienistä vastoinkäymisistä. Pilvien takana puolestaan pilkahtelee toivo siitä, että ajan mittaan tulee parempaa ja valoisampaa, ja näin on jossain määrin kohdallani jo tapahtunutkin, sillä vuoden alusta minulle suotiin 500 markan palkankorotus, jonka turvin voin oman väkeni kera elää elämää, jossa ei tarvita ainakaan kaikkein ankarimpia kieltäymyksiä. Toki kestää vielä kauan ennen kuin tuloista alkaa jäädä jotain velkojen maksamiseen, mutta lohdutan itseäni sillä, että jollen kaipaisi sitä tilannetta, niin sitten ehkä kaipaisin jotain muuta, sillä koskapa me kuolevaiset olisimme tyytyväisiä? Parhaassa tapauksessa, jos tämän vuoden aikana saisin jotain kokoon yksityispraktiikalla, niin voisin käyttää sen velkojen maksuun, ja jos tämä tapahtuu odottamatta, niin pienikin summa tuottaa suuren ilon. Ihmettelet ehkä, että en hae täältä pois johonkin parempaan paikkaan. Sitä ei ole tapahtunut, koska en vielä voi saada mitään hyvää paikkaa ja vain hieman parempaan siirtyminen ei kannattaisi ennen kuin olet saanut säästettyä niin paljon että voin kustantaa muuton. Luultavasti haen kuitenkin mielenrauhan vuoksi jotain nyt avoinna olevista kolmesta hyvästä piirilääkärin virasta, vaikka tiedän jokseenkin varmasti, että en pääse edes ehdolle mihinkään niistä.

Kerroin tämän surumielisen, liigalaisen sankarillista ja toiveikasta karhujen vastaista taistelua käsittelevän saagan mielelläni, meidän muuttumattomasta ja luottamuksellisesta keskinäisestä suhteestamme vakuuttuneena, sinulle – mutta luonnollisesti vain sinulle, ja nyt haluan siirtyä johonkin toiseen asiaan. Vaikea on tosin löytää sellaista aihetta, joka mahdollistaisi sellaisen huolettomuuden, jota me keskenämme niin opimme rakastamaan. Tosin luulen, että te siellä ajan kiireissä olette joutuneet luopumaan siitä vielä enemmän kuin mitä minä täällä kaukana yksinäisyydessäni olen ehtinyt. Ainakin minusta tuntuu, että kun ajatuksissani tai kirjallisesti tavoitan jonkun teistä, valituista, niin minut valtaa jotain entisenkaltaisesta mielialasta, ja ensiksi mainittu tapa toteutuu useinkin. Teidän tunnelmistanne taas koetan – ehkäpä virheellisestikin – päätellä jotain myös Dagbladetista, jossa sinä olet yksi johtavista äänistä. Varsin usein tuntuu, että te siellä laulatte mollissa. Kenties Dagbladin äänenpainot ovat vain yksi ilmaus siitä, mitä Lagerborgin omassa mielessä liikkuu ja silloin ei kummastuta, jos artikkelit kuherruskuukauden aikana muistuttavat pikemmin hämärää ja kuuvaloa kuin aamuruskoa ja auringonpaistetta. Mutta olkoon kuinka tahansa, niin kysyn kuitenkin, onko hyvä, jos ne joiden pitäisi antaa esimerkkiä ja käydä kansansa eturivissä, antavat mielialan laskea ja toitottavat pettymystään ympäri maata? Eikö olisi miehekkäämpää ja näyttäisi arvokkaammalta, jos he viimeiseen saakka säilyttäisivät toivon ja lohdun ja koettaisivat levittää sen lajin tartuntaa muihinkin? Minä luulen, että ne meistä, joiden täytyy kärsiä, tyhjentävät maljansa arvokkaamin kuin ne joiden tarvitsee vain katsella.

Täällä minun asuinseudullani on tietysti yhtä tukalaa kuin muuallakin. Viime kuussa peräti kolme ihmistä nääntyi vaeltaessaan talosta taloon. Nälkään he tuskin kuolivat, luultavammin he paleltuivat kuoliaaksi kulkiessaan talosta taloon kylmyydessä, johon silloin liittyi pureva tuuli. Heikko ravitsemustilanne on epäilemättä vaikuttanut asiaan, mutta luultavasti näin olisi tapahtunut muussakin tapauksessa, sillä sellaista sattuu varsin usein myös parempina aikoina. Matkat ovat suunnattoman pitkiä ja huonon sään sattuessa ei ole tosiaankaan helppoa selviytyä hengissä matkasta. Tämän sain muun muassa viime viikolla itse kokea, kun olin ankarassa pyryssä palaamassa vaimoni ja rengin kanssa postikonttorimatkalta. Kaikki meni hyvin kunnes ajoimme harhaan järven jäällä kotimme lähellä olevan järven jäällä, yhden venäjän virstan päässä. Siinä eksyimme ja jouduimme hankaliin kinoksiin, joissa hevonen vain äärimmäisin ponnistuksin kykeni vetämään meitä pienessä reessämme. Tuuli oli läpitunkeva ja lumi tuprusi ylhäältä, sivuilta, ja alhaalta meidän kehoparkojamme vasten kolmen tunnin ajan, kunnes pääsimme hevosen ja kolmen miehen avulla kotiin talosta, jonne onnekkaasti olimme päätyneet. Saimme kuitenkin esimakua siitä, mitä on todellinen paleleminen ja jos Herramme olisi sallinut meidän harhailla ympäriinsä koko yön löytämättä ihmisasuntoa niin luulen että se olisi maksanut henkemme. Eikä se yö kuitenkaan ollut kaikkein kylmimpiä.

Mutta kun kylmyys täällä on oikein pureva ja lisäksi tuulee, en neuvoisi ketään heikkoa miestä lähtemään lumisille teillemme, jotka eivät koskaan auraa, yrittämään pitempää matkaa. Epäkohtaa tulee siis etsiä pikemmin siitä, että kansan täytyy vaellella ympäriinsä ravintoa etsimässä kuin siitä, että heidän elämiseensä välttämättä tarvitsemansa ravinto olisi loppunut. Ei kuitenkaan tiedetä, miten tulee käymään. Paljon toiveita asetetaan niihin hätäaputöihin, joita valtio metsähallituksen kautta on järjestämässä. Ne voivat – mikä edellyttää hyvää tahtoa meiltä kaikilta – estää suoranaisia nälkäkuolemia, mutta köyhyyteen ja kurjuuteen auttaa vain kansan oman elämäntavan paraneminen, sillä sen joka ei lainkaan halua tai ei lainkaan osaa työskennellä, sen ei myöskään pidä syödä. Entä miten sellainen muutos toteutetaan? Koulujen avulla – ja vain sellaisten, missä on hyviä opettajia. Mutta lopetan nyt tästä asiasta, sillä seikkaperäisemmästä selityksestä tulisi liian pitkä.

Päivän sanomalehdistä huomaan, että Sydfinska Ångbåtsbolaget on äskettäin antanut pois Auran päällikönpaikan. Minua raastaa nähdä miten kelpo, hyvä, reipas veljeni, joka ehkä lakastuu kaukana perhe-elämän iloista toisella puolen maapalloa, joutuu yhä jatkamaan levotonta, ympäriinsä kiertävää elämäänsä, jossa koti ja perhe ovat vain nimellisiä. Jos arvelet, että kannattaisi lähettää hänen todella hyvä todistuksensa ja suosituksensa johonkin niistä yhtiöistä, joissa sinä olet osakkaana, jotta hänet saataisiin kiinnitettyä kotimaan rannoille höyrylaivan kapteenina, niin kerro minulle siitä pian tai älä ainakaan unohda häntä ensimmäisessä sopivassa tilanteessa, kun jokin sellainen paikka avautuu, johon hän sinun näkemyksesi mukaan voisi sopia. Minä tiedän että hän mielellään ottaisi sellaisen paikan ja olisin erittäin onnellinen, jos tietäisin, että olen voinut jotenkin auttaa häntä saamaan sellaisen paikan. Mutta nyt, rakas veli, saattaa olla aika vähitellen lopettaa tämä pitkä kirje, vaikka tiedänkin, että olisi vielä niin paljon sellaista, mitä haluaisin sinulle puhua. Muun muassa siitä, olisiko mahdollista löytää teidän yhtiöltänne tilaa artikkelille täältä. Artikkelia ei ehkä kannattaisi lähettää, ellei yhtiö maksaisi sitä, mikä ei liene uskottavaa. Oulun yhtiö on niin varaton, että sen toiminta ei oikein voi ulottua tänne saakka. Ole hyvä ja lähetä tavalliseen tapaan korot siitä 400 markasta, joka sinulla on minun nimissäni yliopistolta, valokuvaaja Sellingille. Tuhannet terveiset eukoltani ja pikku pojiltani niin sinulle itsellesi kuin Alexandralle ja pikku tytöllesi. Tervehdin myös lämpimimmin jättiläissukuista ystäväämme sekä turkkilaista ylimystä, jos satut häntä tapaamaan. Ja lopuksi, älä unohda, jos sinulla on aikaa ja henki laskeutuu yllesi, että sinulla on mitä kiitollisin kirjeystävä

ystäväsi

Karl Fogelholm

Sydämelliset terveiset myös Torstenille. Kuinka hauskaa olisikaan nähdä hänet pikku eukkonsa kanssa, jonka pikkuinen on ehkä jo vahvistunut. Yhtä hauskaa olisi nähdä suuren ajattelijan Bolinin soveltavan perheteorioitaan käytännössä.

Original (transkription)

Visa ändringar inarbetade

|1|

Pudasjärvi den 5 Februari 68.

Broder Leo! Ändteligen blir den trögaste bland
de tröga färdig att verkställa ett för år och natt se-
dan fattadt beslut. Skulle jag uppräkna huru många
gånger jag ämnat skrifva till dig och hvad som all-
tid kommit emellan, så öfverskrede detta redan grän-
serna för ett anständigt bref. Jag öfverhoppar derföre
allt detta, och vänder mig i första hand till att på
det hjertligaste tacka dig för den utomordentligt ange-
näma öfverraskning, som du beredde mig genom ditt sed-
naste kärkomna bref. Icke tänkte jag, att Du alldeles
hade glömt bort mig, då jag ej på så länge hört
af dig, men jag wisste, att du var upptagen af tusende
både egna och andras bestyr, och knappt hade någon
stund öfrig för att under ett tiotals högst behöfligt dolce
far niente kasta benen på bordet och sugande ha-
vannans dofter låta bloden ostörd af alla extranervin-
flytande jemnt fördela sig uti kroppen. ”Huru wisste
du detta?” kan du tänka om mig. Jag visste det,
emedan jag känner din tjenstaktiga och välvilliga na-
tur, som villsvårtytt omfatta alla tillfällen att uträtta något
godt. Tag dock detta icke såsom smicker af mig, ty för
det första har du icke gifvit din natur eller dina anlag
|2| åt dig sjelf, och för det andra finnas de, som påstå att
man bör begränsastruket koncentrera sin verksamhet åt ett
bestämdt, begränsadt håll. Allting jag wisste att du lika
varmt som förut tänkte på mig, men likawäl – huru
godt gjorde det icke i själen att erfara ett bevis der-
på, och ett sådant hade jag ju uti ditt bref, så myc-
ket wärdefullare för mig som det blifvit frambragdt
midt under påtryckningen af dina dåförtiden många-
handa omsorger, som jag ingalunde kunde tänka att
skulle tillåta dig en sådan extravagance.

Skulle jag under förra årets lopp fått önska dig
något för det nu innevarande, så skulle jag utom fort-
farande ostörd familjelycka önskat dig den förtroendepost
du nu innehar wid Föreningsbanken. Jag vet, att den
medför ett drygt ansvar och många olägenheter, men tän-
ker att du, utan att ruinera din helsa genom öfver-
ansträngning eller binda din ande uti en statlig in-
struktions trånga bojor, vänjer vid konsiderationslös
principmässighet och fasthet och lemnar de härli-
gaste väckelser att tränga in uti vårt fosterlands
för tillfället med brännande frågor, de ekonomiska,
och att skärskåda dem ifrån den allmänt menskliga
vetenskapens höjder. Dock önskar jag naturligtvis
|3| icke, att du städse må stadna wid denna post, utan att den blott
måtte wara ett trappsteg för dig till en plats, der du fullkom-
ligt sjelfständigt kan gagna genom din kännedom du så-
som medlem i bankstyrelsen förwärfvar om landets affärs-
förhållanden och tilämpligheter eller icke af främmande län-
ders erfarenhet och theorier å dentillagt. Måtte också icke ditt goda
hjerta ha att utkämpa alltför hårda strider, då det gäl-
ler att bifalla eller vägra ansökningar, der säkerheten icke
motsvarar det ögonskenliga behofvet av hjelp.
Din skildring af flere wåra gemensamma vänners
tillstånd för tillfället som dyster och upprörande. Stackars Kalle,
den glada wårdaren af wårt minnesrika familjehemman!
Månne det icke är han, som åter ingått å krigstjenst, efter
hvad tidningarna berätta? Måtte han ha kraft att hemta
sig efter sin svåra olycka och stå upp andeligen mera
luttrad och sansad än han sjönk ner! Synd är det ju äf-
ven med wår weka, rättrådiga Axel, om han skall få
erfara hvad bekymmer wilja säga. Hwem af oss wille ej
gerna lyfta dem ifrån honom! Wi skola dock hoppas, att
de icke bli större än att han förmår bära dem och
i sådant fall kunna de ju till och med stärka. Hwad
Ågren och de båda Platonerna beträffar, så är det wisst
smärtsamt, att werkligheten ej motsvarar deras förhoppningar
och våra förhoppningar om dem, men de äro ju ännu
unga
|4| så att en återgång till det bättre ännu kan vara möjlig.
Dessutom så länge ingen af oss moraliskt sjunkit, kunna
wi ju ännu wara glada och med fröjd träffas, då ödet
för oss tillsammans eller vid det beramade stora mötet 72.
Röö träffade jag wid mitt sednaste besök i staden blott en enda
gång som hastigast, men hann dock af uti hans ögon och
åtbörder se framskynda samma trogna ligistiska vänskap,
som i fordna tider band oss så tätt tillsammans. Allt fort-
farande talar ryktet svåra saker om hans obundna lif
och den ädla makans sorg deröfver, men inga exempel hvar-
ken på det ena eller andra har jag åtminstone under sednare
tider behöft bevittna.

Hwad åter mig sjelf angår är jag så kraftigt berörd
af den allmänt dåliga ekonomiska ställningen, att jag nödgats
låta nästan hela min varelse uppgå uti ansträngningar
för ett hederligt upprätthållande af min ekonomiska ställ-
ning. Tyngd af en skuldbörda, hwarå räntorna jemte lif-
försäkringsprocenten uppsluka hela min ordinarie lön, och
fullkomligt i saknad af alla privata extrainkomster, har
jag varit hänvisad till hvad som blir öfver af mina
resemedel samt till det lilla jag får in på obduktioner
för att tillfredsställa min familjs och mina egna ound-
gängligaste behof. Under ett oryggeligt vidhållande af
principen att ej något låna för att konsumera, har
|5| detta arbete icke varit af de lättaste. Utan tvifvel har det
lyckats något nedtrycka både min lekamliga och andliga men-
niska, men jag hoppas icke slutligen, ty vid min sida har
jag ju haft den bästa vän, som troget hjelpt mig att
bära bördorna och genom sin omtänksamhet och sina
omsorger i det lilla dagliga steg för steg gjort dem
lättare för mig. Dessutom har äfven framom de mör-
kaste moln aftecknat sig minnet utaf allt hvad jag nu
nödgas hoparbeta blifvit anwändt till min sanna förkof-
ran och hvarföre neka det! Wäl äfven delas till njut-
ningar, men mest af det förädlande slag, som gifva sjä-
len kraft och spänstighet att ej duka under för alltför
små motgångar. Bakom molnen har åter framskym-
tat hoppet, att det dock med tiden skall blifva bättre
och ljusare och detta har äfven nu redan till någon
del besannat sig, i det mig från detta års början blif-
vit tillerkänd en löneförhöjning af 500 Mark, som sätta mig
i tillfälle att med de mina föra ett lif, fritt åtminstone
från mera påkostade försakelser. Wisst återstår ännu läng-
tan efter den tid, då något af inkomsterna skall bli
öfver till skulders afbetalande, men jag tröstar mig med,
att hade jag ej längtan derefter, så tyckte jag mig kanske
saken något annat, ty när äro wi dödliga nöjda? I
bästa fall, d. v. s. om jag under detta år får in något litet
|6| på privatpraktik, så är detta hoppas jag ledigt till skuld-
afbetalning, och då det kommer oväntadt, så medför äfven
det obetydligaste goda stor glädje. Du undrar kanske
öfver att jag icke söker mig bort härifrån till något
bättre ställe. Detta har ännu icke skett, emedan jag
ej ännu kan få någon god tjenst och att emottaga
någon obetydligt bättre än denna bär sig icke för
mig, innan jag kunnat hopspara så mycket att jag
dermed kan bekosta flyttningen. Troligen söker jag
dock för ro skull någon af de 3 goda prov. läk. tjänsterprovinsialläkartjänster,
som nu äro lediga, ehuru jag wisst icke har hopp att
till någon af dem komma ens på förslag.

Efter denna sorglustiga, om en ligists hjeltemodiga
och hoppfulla strid mot björnarna handlande, saga,
hvilken jag försäkrande mig uti vårt oförändrade, förtroende-
fulla förhållande till hvarandra, gerna berättat – na-
turligtvis för dig ensam, will jag öfvergå till något annat.
Swårt är dock att nuförtiden finna något ämne, tillåtan-
de den abandon, hvilken wi vandt oss att oss emellan
så mycket älska. Dock tror jag nästan, att Ni dernere
under tidens tvång bortlagt den ännu mera än jag
häruppe uti min ensamhet hunnit göra det. Åtmin-
stone känner jag, då jag i tankarna eller skriftligen
sammanträffar med någon af Eder, utkorade, något
|7| mycket liknande den fordna sinnesstämningen genomgå
mig och på det förra sättet råkar jag Eder ofta. Till
sinnesstämningen bland Eder har jag åter – kanske orik-
tigt – sökt sluta af hvad jag läst uti Dagbladet, der
du ju är en af dirigenterna. Nog mycket har jag
dervid tyckt Eder sjunga i moll. Kanske är dock tonen
i Dagbladet blott ett uttryck af det, som rör sig inom
Lagerborg personligen, och i sådant fall är ju ej underligt,
att artiklarna under smekmånaden mera påminna om
skyning och mänsken än om morgonrodnand och om
solens ljus. I hvilket fall som helst wille jag fråga,
om det är nyttigt, att de som böra exempel gifva och
gå i folkets första led, låta modet sjunka och utbasu-
nera sin misströstan öfver land och strand. Månne det
ej vore manligare och summos viros mera värdigt, att
i det yttersta bibehålla hopp och förtröstan och möjligen
utsprida den sortens smitta äfven bland andra? Jag tycker
att de af oss, som mest nödgas lida, värdigare tömma
kalken än de, som blott behöfva se på.

I den trakt, hvarest jag vistas, är det naturligtvis lika
bedröfligt som annorstädes. I slutet af förra månaden du-
kade ej mindre än 3 personer under på vandringen
från gård till gård. Att de dött hungersdöden är ej tro-
ligt, vida sannolikare är att de frusit ihjäl under
|8| vandringen från gård till gård i den då rådande med
blåst förenade kölden. Att ett dåligt näringstillstånd med-
verkat till olyckan är troligt, men möjligt är att den äf-
ven annars inträffat, ty sådanttillagt har under vanliga år äfven
ej sällan här timat. Wägarna äro ofantligt långa och
om det inträffar ofördelaktigt väder, är i sanning ingen
konst att på dem sätta lifvet till. Detta var jag bland
annat i förra veckan i tillfälle att pröfva, då jag under
starkt yrväder om aftonen med min hustru och en dräng
skulle återwända till hemmet ifrån vårt postkontor. Wi
kommo bra fram ända tills wi skulle åka öfver insjön
utanför våra fönster, en bit af en rysk wersts längd.
Då foro vi vilse och råkade uti de svåraste drifvor,
der hästen blott med yttersta möda förmådde framdragasvårtytt oss
uti den lilla släden. Blåsten var genomträngande och
ordentliga moln af snö vräktes uppifrån, ifrån sidorna
och nerifrån emot våra arma kroppar under 3 timmars
tid, hvarefter wi med tillhjelp af 1 häst till och 3 karlar i-
från en gård, dit lyckan förde oss, anlände till hemmet.
Wi hunne emellertid få en försmak af hvad det vill säga
att ordentligt frysa och skulle vår Herre låtit oss irra
omkring hela natten utan att finna någon menniskobo-
ning, kan jag ej tro annat än att det kostat oss lifvet.
Likväl var den natten ingalunda af de kallaste.
|9| Men då kölden här är riktigt skarp och det tillika
blåser, råder jag ingen klen karl att å vår snörika
vägar, som alldrig se plog, trefva fram en betydligare
väg. Missförhållandet här är således tillsvidare mera att
söka deruti, att folk måste vandra omkring för att söka
sig föda, än deruti att den näring de oundgängligen behöfva
få att uppehålla sitt lif skulle trutit. Dock wet man
ej huru det ännu kan gå. Ett ej ringa hopp kan
dock födas vid de undsättningsarbeten, som kronan här
genom forststaten håller på att arrangera. De kunna
kanske – under förutsättning af god vilja hos alla – före-
komma dödsfall rentaf till följe af hunger, men fattig-
domen och uselheten förmå blott en förändring af lefnads-
sättet hos folket sjelft förbättre, ty den som icke will
och ej har någon skicklighet att arbeta, skall heller icke
äta. Och denna förändring – huru skall den åstadkom-
mas? Genom skolor och endast skolor med goda lärare.
Men här må jag sluta med den saken, ty utvecklingen
deraf blifve nu alltför lång.

Af dagens tidningar ser jag, att Sydfinska Ångbåts-
bolaget nyss bortgifvit befälhafvareplatsen å Aura. Hwad
det smärta mig, att min gode, duglige och raska broder
som kanske vissnar fjerran från familjelifvets fröjder på
andra sidan af jordklotet, ännu skall nödgas forfara
|10| med sitt rastlöst kringirrande lif med ett hem och en familj
blott till namnet. Anser du att någonting kunde uträt-
tas med insändandet af hans verkligen goda betyg och
rekommendationer till något af de bolag, i hvilka du har
del, för fästandet honom vid fäderneslandets strand
som ångbåtskapten, så gif mig snart någon vink derom
eller åtminstone glöm honom inte vid första lägliga till-
fälle, der någon plats öppnar sig, hvilken han enligt
din tanke kunde fylla. Jag vet att han gerna toge
emot en sådan och jag vore den lyckligaste om jag
något kunnat medverka för att skaffa den åt honom.
Men nu, käre broder, kan det småningom bli tid att
sluta detta långa bref, ehuru jag wisst ännu hade mycket
hvarom jag gerna wille språka med dig. Bland annat, om
det vore någon rimlig möjlighet att inom edert bolag kunna
inrymma plats för någon artikel härifrån. Dennasvårtytt artikelsvårtytt kunna
svårligen profva insändas, om ej bolaget will bekosta det, hvilket är
mindre troligt. Det UborgskaUleåborgska bolaget är för medellöst för att kunna
verka ända hit. – War god och efter vanligheten lemna räntan
för de 400 M:mark du har från Univ.Universitetet i mitt namn åt fotografen Sel-
ling. – Tusende warma helsningar ifrån min Gumma och
mina små pojkar samt mig sjelf till din Alexandra och
din lilla cilla. Helsa äfven på det hjertligaste den kära vännen
af Jätteslägtet samt den turkiska dignitären, ifall du råkar honom.
Och glöm slutligen icke om du har någon ledig stund och anda faller öfver dig, att du har den tacksammaste brefvännensvårtytt i vännen

K F^m Fogelholm.tillagt senare

Helsa också hjertligt Torsten. Hvad det vore trefligt att se honom wid sidan af sin
lilla gumma, hvars lillasvårtytt jag hoppas har stadgat sig. Ej mindre roligt vore äfven
att se den store tänkaren Bolin praktiskt tillämpa sinasvårtytt familjelsannasvårtytt theorier.

Svensk text

Finsk text

Original (transkription)

Dokumentet i faksimil